Lever livet mitt i livet

I juli åkte mannen till Italien och jag var hemma själv med djuren.  Under några dagar hade vi haft problem med stora kackerlackor som kom  inflygande från terrassen, framförallt på kvällen. De här kackerlackorna är enorma och riktigt obehagliga tycker jag,  och  tydligen har det varit  extra många i år  pga av den tidiga  höga värmen och fukten som vi har. Nedan har jag hämtat lite info från google om  just den sk Amerikanska  kackerlackan  som vi alltså har här i stan. " Den amerikanska kackerlackan är en vanlig art i Spanien och är känd för sin storlek och  rödbruna färg.   De trivs i varma, fuktiga och mörka miljöer som avlopp och dräneringar.  Den amerikanska kackerlackan är ett urbant skadedjur som har spridit sig globalt.   Storlek: Den amerikanska kackerlackan är en av de större kackerlacksarterna. Vuxna individer kan bli upp till 4 cm långa, enligt en skadedjurssida. De är rödbruna till färgen.   Vanor: ...

  Förra året vid den här tiden fällde jag tårar varje dag. Efter 8 år här i Barcelona hade sonen bestämt sig för att flytta tillbaka till Sverige med sin flickvän för att påbörja efterlängtade studier på universitetet. Den 25 augusti skulle flyttlasset gå och jag ville så gärna glädjas för dom naturligtvis, och gladdes gjorde jag verkligen. Det var så rätt hela alltet,  och med facit i hand kunde det verkligen inte bli bättre än vad det har blivit. Dom stortrivs, är lyckliga och  mår bra på alla önskvärda vis. Men det hjälptes inte då, dom där augustiveckorna när allt kändes som avslut. När jag gick i min ensamhet längs med kokheta gator. Tårarna som brände konstant bakom solglasögonen. Värmen som en våt yllefilt runt kroppen. Minnen. Alla dessa minnen som finns inpräntade i varje hörn, varje gatsten... i trädens viskande lövkronor, i den varma luften som vibrerar mellan husväggarna. Allt vi hade delat, gått igenom tillsammans, upplevt... Skratt, glädje, eufori, oro, stre...

Jamen så kom lusten att skriva tilbaka lite igen. Det har ekat tomt här och den enkla anledningen är väl att jag har känt mig ganska oinspirerad ärligt talat. Juli är en jobbig månad på många vis, mycket triggas igång i skallen, värmen och den kvalmiga fukten blockerar mig och får mig att tappa de rutiner som annars får mig att må bra. Mannen var iväg i Italien och jag har jobbat på som vanligt.  Med andra ord har det inte känts som att jag har haft så mycket att skriva om, mer än gnäll, haha och det blir ju ingen glad av. Nåväl. Det blev lite svalare, livet började komma tillbaka igen, jag tog tag i rutiner och... se där... plötsligt känns allt bättre. Min  "sommar" har ju inte riktigt börjat än, den startar mentalt ca 15 september och jag har min semester i oktober, och det är vad jag försöker ha i fokus när juli och augusti pågår här i Spanien. Häromkvällen efter en stunds meditation med tacksamhet i fokus, kände jag hur hjärtat fylldes av värme. Jag satt med min lilla duv...