Tårar och soluppgångar
Förra året vid den här tiden fällde jag tårar varje dag.
Efter 8 år här i Barcelona hade sonen bestämt sig för att flytta tillbaka till Sverige med sin flickvän för att påbörja efterlängtade studier på universitetet. Den 25 augusti skulle flyttlasset gå och jag ville så gärna glädjas för dom naturligtvis, och gladdes gjorde jag verkligen. Det var så rätt hela alltet, och med facit i hand kunde det verkligen inte bli bättre än vad det har blivit. Dom stortrivs, är lyckliga och mår bra på alla önskvärda vis.
Men det hjälptes inte då, dom där augustiveckorna när allt kändes som avslut. När jag gick i min ensamhet längs med kokheta gator. Tårarna som brände konstant bakom solglasögonen. Värmen som en våt yllefilt runt kroppen.
Minnen.
Alla dessa minnen som finns inpräntade i varje hörn, varje gatsten... i trädens viskande lövkronor, i den varma luften som vibrerar mellan husväggarna.
Allt vi hade delat, gått igenom tillsammans, upplevt...
Skratt, glädje, eufori, oro, stress, förvirring, kaos, lugn, ifrågasättande...
Första gången vi var där, första gången vi gjorde det...osv...
Vi lämnade Sverige och kom till Barcelona 2016. Sonen hängde med, dottern flyttade till Uppsala för 3 års studier men kunde tack och lov spendera mycket tid här ändå. Sen flyttade ju även hon hit 2019.
De första åren i ett nytt land är speciellt och allt är kopplat till så starka känslor, både högt och lågt och vi hade upplevt allt tillsammans.
Men nu skulle sonen alltså lämna oss och möta nya utmaningar.
Naturligtvis ville jag aldrig visa sonen tårarna. Till honom ville jag bara ge styrkan och det positiva tänket.
Allt kommer bli jättebra!
Därför kom tårarna när jag gick ensam. När jag bara ville att augusti skulle ta slut men ändå inte.
Visst saknas dom här.
Barcelona kommer aldrig bli samma Barcelona som det var då för mig.
Samtidigt inser jag ju att det är en urbota lyx att få ha hela familjen samlad sådär och jag är innerligt tacksam över dom år som vi faktiskt hade det så.
Dessutom är jag ju oerhört tacksam över att vår dotter fortfarande vill bo här och har ett liv och ett jobb hon trivs utmärkt med.
Och mitt hjärta känns stort och varmt av att tänka hur bra allt ändå har blivit. Att se mina barn lyckliga är det absolut viktigaste för mig, och sonen har ett väldigt fint liv i Sverige tillsammans med sin flickvän. Nu har dom ganska nyligen flyttat in i sin nya lägenhet och har fullt upp med att fixa iordning den. Snart ska jag åka dit och hälsa på och det ska bli så mysigt och roligt förstås <3
Och ja, nu är vi här igen. I augusti. Den konstanta värmen som envist hänger sig kvar. Dag som natt. Inne som ute.
Jag är väl ganska mätt ärligt talat.... Juni vällde in som het flytande lava och vi fick lite respit i juli, med några dagar under 30 grader, men augusti lät sig inte hunsas utan bjuder på 33-34 grader och luffuktighet som ger några grader till.
Onödigt varmt för min smak, men inte så mycket att orda om när man bor i Spanien :D Jag är glad att jag inte bor söderut iaf. Inte en grad till behöver jag i mitt liv ;)
Fokus ligger på mornar och kvällar. Nu några mornar har jag klivit upp vid 5 för att ta med hundarna till stranden och möta soluppgången.
Tillsammans med sup-entusiaster....
Så ljuvligt.
Jag tänker att jag inte är en morronmänniska. Jag måste verkligen ställa klockan och mentalt fokusera på att komma upp och komma iväg.
Men jaa, när jag faktiskt gör det mår jag ju väldigt bra utav det.
Vi promenerade hemifrån med månen som övervakare...
...men så kliver man ut bland palmer och rosa himmel och allt är förlåtet...
...en annan dag som en oljemålning på vattnet...
...och badet är alltid lika ljuvligt... havet är som sammet... alldeles ljummet och silkeslent mot huden.
När tidig morron går mot dag blir värmen återigen påtaglig och vi packar ihop.
En morron fick det bli frukost vid stranden då både jag och dottern kände hur det drog i frukost- och kaffetarmen :)
Själv har jag haft pippi på pesto och mortadella ett tag nu... bara såå gott <3
Mätta och belåtna var det sen dags att bege sig hemåt för jobb och för att låta dagen ta vid helt enkelt.
Morronljuset får palmerna att skimra så vackert och jag minns hur jag i början här fascinerades så mycket av tanken att jag nu bodde i en stad med palmer.
Fortfarande älskar jag palmer även om jag numera är väldigt van att ha dom i min närhet förstås.
När jag gick där tänkte jag för mig själv hur viktigt det är att fortfarande låta magin få ta plats. Dom första åren i Barcelona var ju magin ständigt representerad i livet då precis allt var nytt, spännande, exotiskt.
Med årens gång är det så lätt att tappa känslan. Allt man går igenom skapar ett lite nät av tvinnade trådar som vävs in i vårt medvetande... erfarenheter, känslor och minnen som tillsammans bildar ett inre mönster och broderas samman med våra sinnen och blir en produkt av den man är här och nu på både gott och ont.
Man hamnar i en comfort zone som känns trygg och välbekant.
Jag har aldrig trott på devisen "att hitta sig själv" utan jag tänker mer att man hela tiden är under en förändringsprocess och formateras i olika lager av sin omvärld och det som händer.
Men det innebär också att man ibland måste bryta sina mönster, sitt tänk, sin väl inarbetade comfort zone för att liksom ta sig vidare och framåt.
För mig, att gå upp 5 på morronen för att ta mig 5 km med hundarna och möta soluppgången vid havet är något jag måste aktivt besluta mig för om det ska bli av.
Men när jag väl gör det känner jag den där välbekanta känslan igen.
Magin....
Och just den känslan försöker jag bevara och fokusera på under dagen.
Hoppas att ni alla har en magisk dag <3
Kommentarer
Skicka en kommentar