Lever livet mitt i livet

Gomorron! Jag  blev nominerad av  Hannas krypin  till en liten bloggutmaning som startade hos  Orsakullan Madeleine och sånt är ju alltid roligt tycker jag så "utmaning antagen" kontrade jag förstås :)  Tack Hanna!! Utmaningen går ut på följande:   Bloggstafetten 2026 Syftet är enkelt: Att lyfta andra bloggare och samtidigt hjälpa fler att hitta bra bloggar att läsa. Regler för Bloggstafetten 2026 Tacka den bloggare som nominerade dig och länka tillbaka till dennes inlägg (viktigt inte själva bloggen). Ta bilden ovan och lägg in på din blogg. Berätta 10 saker om dig själv som bloggare. Tipsa om 10 bloggar du tycker fler borde läsa. Lämna en kommentar hos dem du nominerar så de vet om det. Har du ingen som nominerat dig? Starta ändå – ibland måste någon börja. Om du antar utmaningen – länka till www.saramadeleine.se⁠ där stafetten startades. 10 saker om mig som bloggare då... 1) Jag startade min första blogg redan runt 2003 då jag tyckte det var ett väldigt...

  Den här veckan började verkligen på allra bästa vis. Helgen spenderades med dottern och hennes vovvar då hon ju fyllde år den 6 mars <3 Alltså 34 år... vad hände där? Att jag har en dotter som är 34... galet :D Vi åt en fin trerätters-meny på fredagen, allt enligt hennes önskemål, och på lördagen tittade vi på mello och körde helsvenskt med tacos och ostbågar :)  Vann rätt låt tyckte ni?  Vi hejade på Grescula först och främst och sen Felicia, så rätt låt vann väl då tyckte vi, iaf nästan :) Jag ska erkänna att det var en otrolig lättnad sen att ha min lediga måndag och tisdag utan att nervöst vänta svar på visningar, eventuella boenden, hitta andra alternativ, skicka dokument osv... Dessutom åkte jag upp med tjejerna i bergen utan den minsta uns av bitterljuv känsla... för det klart, den eventuella flytten som var tänkt skulle ju medföra att distansen till våra kära berg skulle bli avsevärt mycket längre och mer komplicerat förstås.  Att flytta upp där är nämli...

  Okej... Nu ska jag berätta nåt roligt för er :D Fotot ovan är taget förra veckan. Vi hade varit på visning av huset som jag berättade om i förra inlägget , och det kändes pirrigt och spännande. Det här var stranden som huset ligger nära i den lilla mysiga orten vid kusten. Fram tills dess hade vi egentligen inte hittat nåt som var perfekt av olika orsaker, men då vill jag också tillägga att perfekt kan betyda olika för olika personer så klart. Perfekt för mig är att det ska finnas plats för alla tex. Våra barn, våra djur och våra hobbys. Det ska vara ett hem vi kan leva i. Maken tar mer plats än mig, hehe då han är konstnär och behöver atelje tex, han målar stora format och använder oljefärger, han spelar gitarrer (har 3 st), han har tre stora dataskärmar då han ju även har jobbat en del digitalt. Utöver det jobbar vi ju även hemifrån på heltid och behöver plats för kontor. Vår lägenhet vi bor i nu har ju räckt till gott och väl, vi har också vår terrass som har betytt mycket fö...

 Igår fick vi ett besked som var negativt. Vi hade hittat ett hus som vi verkligen föll pladask för. Det hade allt. Låg vid havet, öppen spis i vardagsrummet, liten trädgård med ett otroligt citronträd, härliga rabatter och en murad grill. Garage, stort och rejält kök och rymliga sovrum. Stora soliga fönster och AC. Det var ett perfekt hus för oss, våra djur och barnen när dom kommer på besök. Huset kändes i princip som vårt, alla dokument var klara och vi skulle komma överens om inflyttsdatum. Så plötsligt ändrade sig ägaren i sista stund. han ville trots allt behålla huset inom familjen och en släkting skulle hyra det istället. Vi började ana oråd när beskedet om datum drog ut på tiden... "vad är det som tar sån tid att besluta?" "Ägaren behöver prata med sina barn..." Ja, så gick det som det gick. Irritation, besvikelse, frustration... Nya tag... Som sagt, det är spännande och mysigt med tanken på en flytt. Men också oerhört dränerande.  För man fastnar för ett o...

Snart 3 år med den här lilla rufstufsen nu <3  Det är intressant hur man har en mental bild av något, och så helt plötsligt ändrar det skepnad och hela den mentala kartan ställs om. Kompassen står och vippar och riktningen är oklar. Lite så har det känts nu. I 10 år har vi bott här mitt i en spansk storstad, och jag har älskat mycket av det. När vi kom hit 2016 från en liten sömnig småstad i Småland i Sverige var det som en ny värld som öppnade sig och allt kändes väldigt självklart och otroligt annorlunda och spännande. Och jag kommer alltid att älska denna plats, detta kvarter, och ha den nära mitt hjärta. Samtidigt kände nog både jag och maken en slags frihetskänsla när beskedet hade lagt sig om att vi behöver flytta härifrån. Att själv ta steget att lämna en plats man älskar för nåt annat, lite på chansning, är ju inte alltid så lätt.  "Man vet vad man har, men inte vad man får" och det där... Tänker på alla gånger jag har varit uppe i bergen och tänkt... "Kanske...