Lever livet mitt i livet

 "Allt jag äger får plats i min resväska..." Fascinerat mötte jag hennes blick över bordet där vi satt och åt lunch ihop. Kebabtallrik, stans bästa sa många. I en liten sömnig småstad finns det inte så mycket att välja på tänkte väl jag...  Jag  bet i en feferoni, kände den starka, peppriga smaken och försökte tänka mig in i den känslan. Att äga så lite... vilken frihet ändå. Hon var på tillfälligt besök, i vår lilla småstad i södra Sverige då hon för tillfället bodde och arbetade i Shanghai. Bara det liksom... Vi hade lärt känna varandra via gemensamma vänner, och som vanligt fastnade jag direkt för den typen av individer. De fria själarna, dom som lät hjärtat tala före hjärnan, dom som bara körde utan att grubbla för mycket. Själv kunde jag inte låta bli att fundera och jämföra. Såg vårt hus framför mig. Bilarna. TV:n, datorerna, alla minnessaker som jag hade nåt känslomässigt band till... ja, inte skulle det få rum i en resväska direkt.  Tänk vilket enkelt, okompl...

Köksgolvet under hennes fötter är schackrutigt i svart och vitt. Hon minns när hon klev in där första gången. Schack-golvet, den röda fondväggen, rostfria vitvaror, gallret som hängde från taket ovanför köksön med krokar för grytor och pannor. " Såå franskt "  myste frankofilen inom henne.  Fönster längs med hela väggen som vette mot trädgården och altandörren i mitten, öppen och inbjudande... Och i trädgården glittrade den turkosa poolen som egentligen tog upp mer yta än vad som var rimligt kanske... Men det spelade ingen roll. Absolut ingen roll alls. Förälskelsen var total.  I hennes värld var huset redan deras. Där skulle barnen få växa upp. Bada i poolen varma sommardagar.   Ja även hon förstås. Och alla andra som ville. Köket var stort och öppet som gjort för att bjuda hem vänner och familj. Året var 2005.  Huset blev deras och lyckan var stor. Åtskilliga är minnena från det huset. Snöiga vintrar, kalla golv. Knastrande brasa i kaminen. Längtan  ...

En av dom få soliga dagarna vi hade under den gångna perioden. .. klart man vill komma så nära som möjligt ;)  En intensiv månad har passerat, och helt plötsligt skriver man 2026, eller ja, skriver och skriver... knappar in, eller helt enkelt bekräftar snarare. När jag säger månad menar jag tiden från mitt förra blogginlägg, då jag konstaterade att det var ca en månad sen sist jag publicerade ett inlägg. Barnen har varit här, och livet har pågått för fullt. Jag har jobbat på som vanligt, och kanske i några svaga ögonblick drömt mig tillbaka till en tid i livet då jul och nyårsperioden var en period som innebar ledighet i kanske lite större mängd än vad jag numera har. Just ledighet gör väl att man kommer in i stämningen ännu lite mer, men jag var ledig på julafton iaf. Att ha barnen hemma är det finaste och mysigaste jag vet och all min energi utöver jobbet läggs naturligtvis på det. Den digitala världen ( blogglandia och SoMe) sätts helt enkelt i bromsläge, och av nån anledning ha...

Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Vi hade inte bott här i Barcelona så länge, och spanskan var fortfarande i ett totalt nybörjarstadium. Men min styrka när det kommer till språk har nog alltid varit att jag inte är rädd för att prata även om det kan bli fel. Italienskan lärde jag mig på det viset, och när vi sen flyttade hit var det självklart för mig att lära mig spanska, då engelska inte är obligatoriskt att alla kan. Ganska snabbt lärde jag känna grannar här på gatan, och folk som jobbade i butikerna och skamlöst blurrade jag på med säkert hur många grammatiska och språkliga fel som helst. Jag bjuder på den :)  Härom morronen när jag hällde upp ett glas av min hemmakokta ingefärsshot kom jag att tänka på en lite komisk episod. En av våra grannar här är en av dom där respektabla damerna som känner alla, har koll på alla, äger flera lägenheter här osv...  Vi pratades ofta vid då hon hade en så fin och snäll gammal hund som mina hundar älskade, och ja... så bytte...