En plats att älska

 Jag minns första gången vi kom dit. 2018 tror jag det var. Jag hade läst om det och blev nyfiken.

"Montgat Nord, den gamla fiskebyn utanför Barcelona, med kristallklart vatten och lugnare stränder utanför stadskärnan, som fortfarande går att åka till med lokaltåget..."

Nånting i den stilen stod det...

Jag tänker ofta på hur häftigt det var i början när vi bodde här i Barcelona och precis allt kändes exotiskt och spännande.

 Jag var också en annan person förstås. 

Flytten från Sverige hit och allt runtomkring det  var en energiboost utan dess like. En drastisk förändring som kändes så oerhört inspirerande och livsbejakande ur så många perspektiv. En fin känsla <3

De rosa glajorna satt som en smäck om man säger så :)

Fram tills dess hade vi hängt på Barcelonas fullproppade stränder, morron som kväll. Lyxen att ha en strand i stan, så livfull och annorlunda mot allt jag var van vid. Jag minns när man föreslog för vänner som redan hade bott här länge att "vi kanske skulle ta picknick nere på stranden" så var ingen så pepp på att sitta på stränderna i stan, "nä...så kaotiskt"...

Haha, jag småskrattar lite åt det idag, för så här 10 år senare känner jag ju precis samma. Kaos har långtifrån samma tjusning längre som den hade de där första åren...

Jag kan slås av den enorma energi jag hade då, och värmen som jag bara älskade! 36-38 gr, ja tack!! Ja, jag kan nästan känna lite vemod över tanken... 

Ödlan (jag?) ömsade definitivt skinn vid nåt tillfälle.

Ja, så läste jag om Montgat Nord då. Där nån gång i juli 2018.

"Vi åker dit" sa jag till familjen och vi packade strandväskorna.

Vi blev inte besvikna. En helt fantastisk dag fick vi, och vi hade funnit en ny liten pärla.

Ett litet paradis. Kristallklart vatten i en så vacker turkos färg, små strandvikar mellan stenpartier, en känsla av en egen liten plats i det stora. 

Julafton 2018 var vi där och jag badade t.o.m :D En annorlunda julafton, men i min smak helt perfekt då:) 

Sen kom vinter/vårstormarna. Och pandemin. Mycket förstördes där, stora stenar rasade över strandvikarna som i princip försvann på flera partier. Och pga pandemin hamnade underhållet efter och den lilla pärlan fick sig en ordentlig törn helt enkelt.

Men jag har alltid känt en dragning dit. Det är nåt med atmosfären där som talar till mig. Nåt slags lugn som fyller mig. Känslan av att befinna sig i en liten egen värld mitt i allt stort.

Samtidigt har jag känt mig sorgsen över människor som inte bryr sig om vår natur. Gått längs vissa partier vid stenarna mot havet och chockats över mängden sopor som bara lämnas till sitt öde mellan stenarna.  Inte vid stenar där jag brukar sitta men ändå. Blir ilsk över vissa individers nonchalans och disrespekt.

Det finns dagar när vågorna går så högt där att det knappt finns nån strand att sitta på. Då får man gå lite högre upp och bara betrakta skådespelet.

Kanske är det just det vilda, lite oberäkneliga som tilltalar mig? Fast ändå med en känsla av lugn...Det där lite kantstötta... Ja, förutom soporna förstås.

Nu hade jag inte varit där på ett bra tag faktiskt. I höstas nån gång. Den här passerade vintern inbjöd inte så mycket till strandpromenader pga av vädret. 

På tisdagen sa jag till maken att jag ville dit. Nånting långt där inne kallade på mig. 

Maken är inte lika förtrollad av Montgat Nord, men han var på. 

...och blev inte det minsta missnöjd ;) 

Vi möttes av kristallklart, stilla vatten. Den där speciella tystnaden av lågmält hav. 

Jag och lilla Dollan landade på vår lägerplats vid skuggiga stenar och parasoll... <3

...medan Margot kämpade på med sandig duk bredvid husse :D Och joodå, hon är nog den skyldiga till det mesta av sanden där då hon älskar att gräva och sprätta runt i sanden till husses stora förtret dock :D

Haha, kunde inte låta bli att småskratta... jag och Dollan satt lugnt och behagligt, utan massa sand på solcremeskladdig kropp, men dom där två promt skulle kämpa på där på duken :) Margot gav till slut upp och la sig i skuggan vid stenarna hon också men det tog sin lilla tid, fniss..

Nä, inte det minsta missnöjd var jag där och då faktiskt :)

Och många bad blev det förstås, vi har runt 30 grader varmt nu och i havet är det ca 22 gr... vattnet var verkligen helt perfekt, jag gillar det allra bäst när det är stilla och inte stora vågor om jag ska bada. Det var fullt med fiskar omkring mig och vattnet kluckade  behagligt och bröts bara av med några små krusningar här och där.

Vi spenderade några timmar där, sen började  em-folket ramla in... ja, det är olika typer av människor faktiskt den här tiden på året. Vi tillhör morron-folket ;)

Vi packade ihop våra saker och tog tåget tillbaks till stan.