Lever livet mitt i livet

 "Kroppen är ett helt universum"   sa min svenska kollega när vi samtalade nu efter min sjukskrivning. Jag tycker det var en sån bra beskrivning. Visst finns det en oändlig mängd forskning, och sakliga fakta om kroppens funktioner, kroppsdelar, sammansättning, gener, kromosomer osv. I sak vet vi ju mycket om kroppen, ur både fysisk och mental aspekt. Men faktum kvarstår att det också finns områden som fortfarande är ett mysterium. Människor hamnar i depression, blir sjuka fysiskt trots all forskning som pågår om hur man ska leva det perfekta hälsosamma  livet, livsstilssjukdomar är ännu ett stort problem och har inga självklara svar på hur dom ska undvikas än idag.  Lägg därtill att vi alla är individer som bemöter omvärlden på olika vis och har olika förutsättningar att hantera det som sker. Numera är ju också bokstavsdiagnoser ett väl etablerat sätt att så att säga sätta individer i ett fack, och det finns säkert både fördelar och nackdelar med det. Jag tänker...

  Tiden som har varit nu efter operationen har ju främst handlat om att läka fysiskt. Lugn och ro har känts väldigt viktigt, ta sig igenom dagarna och alla dom små fysiska överraskningarna så att säga... "Ska det kännas så här., osv.....?" . ..har jag googlat på de flesta sensationerna nu, och varje gång har jag fått svaret... "Efter en hyserektomi är det normalt att känna så de första veckorna..." Jag tänker inte gå in på så mycket detaljer här på bloggen överhuvudtaget, då den regionen för mig känns alldeles för intim för mig att prata om öppet ur ett medicinskt perspektiv...lite obekvämt på något vis, men om någon undrar något privat gällande en sån här typ av operation svarar jag såklart på frågor kring det. Jag höll mig från Google innan min operation för att inte skapa  onödiga orostankar, utan helt enkelt bara göra det jag var tvungen att göra i detta fall, och sätta min tilltro till vården. När jag pratade med min gynekolog/kirurg innan operationen diskutera...

 Ja, hörrni.. då är jag hemma igen. Det känns skönt förstås och jag blev kärleksfullt välkomnad av alla fyrfota, tvåfotade och bevingade <3 Jag mår efter omständigheterna bra, och enligt både läkarna och sjuksköterskorna har allt gått alldeles utmärkt vilket förstås känns väldigt skönt. Rent fysiskt känner jag mig förstås lite mörbultad, och psykiskt lite omtumlad vilket jag antar är väldigt rimligt. Klockan 7 i måndags morse skulle jag var på sjukhuset, men jag var där redan 6.30 och stod och väntade med en del nervositet förstås. Jag har aldrig blivit varken sövd eller opererad så allt kändes lite ovant och pirrigt. Jag fick sätta på mig en slags pappersklänning, lämna alla mina tillhörigheter i ett skåp och lägga mig på en säng. Sen kördes jag genom korridorerna till kirurgavdelningen där jag nu skulle sövas. Såå skum känsla. Ena stunden pratar man med sköterskor, får en mask över ansiktet och så är man helt borta och helt utan kontroll över vad som sen händer. Maken skulle k...

Vet ni, ibland blir jag rädd för mina egna tankar...  Jag kommer aldrig att glömma när jag gick runt och tänkte att det skulle vara så bra om jag kunde jobba hemifrån pga vår lilla vovve Dolly. Saken var den att mitt första jobb jag fick här ...  var tvungen att ta här i Barcelona var ett säljjobb hemifrån. Jag avskydde allt med det jobbet förrutom en sak, och det var just faktumet att jag fick jobba hemifrån, mot Sverige.  Men uppringande försäljning... usch!  Inget för mig även om jag bet ihop och gjorde min plikt helt enkelt. Vi behövde pengar och då var det inget att snacka om. Jag jobbade med det jobbet i fyra månader, sen fick jag ett annat jobb här i stan på ett svenskt kontor där jag istället jobbade i kundtjänst för 1177   (dom har inte längre kundtjänst här)   och Besikta. Jag trivdes jättebra där och hade perfekta arbetstider. 11**   gjorde mig dock smärtsamt medveten om hur vården i Sverige definitivt har sina brister men det är en an...

Gomorron! Jag  blev nominerad av  Hannas krypin  till en liten bloggutmaning som startade hos  Orsakullan Madeleine och sånt är ju alltid roligt tycker jag så "utmaning antagen" kontrade jag förstås :)  Tack Hanna!! Utmaningen går ut på följande:   Bloggstafetten 2026 Syftet är enkelt: Att lyfta andra bloggare och samtidigt hjälpa fler att hitta bra bloggar att läsa. Regler för Bloggstafetten 2026 Tacka den bloggare som nominerade dig och länka tillbaka till dennes inlägg (viktigt inte själva bloggen). Ta bilden ovan och lägg in på din blogg. Berätta 10 saker om dig själv som bloggare. Tipsa om 10 bloggar du tycker fler borde läsa. Lämna en kommentar hos dem du nominerar så de vet om det. Har du ingen som nominerat dig? Starta ändå – ibland måste någon börja. Om du antar utmaningen – länka till www.saramadeleine.se⁠ där stafetten startades. 10 saker om mig som bloggare då... 1) Jag startade min första blogg redan runt 2003 då jag tyckte det var ett väldigt...