Lever livet mitt i livet

Inlägg

En tid att älska

- december 03, 2025

I kalendern står det december och jag häpnar. Årets sista månad är här. Igen. Jag försöker få ihop pusselbitarna i huvudet men det vill sig inte riktigt. 1:a Advent har varit och jag har inte fått upp ett enda julpynt hemma... Stan är julpyntad och upplyst, affärerna skriker jul och jag har inte en endaste liten julpryl framme... vad händer?? Måndagen den 1:a december vaknade jag upp till detta... Solen som sken in över vår lilla gata och in genom de skira gardinerna... Det skulle bli en fin dag, helt klart. Jag hade ställt klockan för att inte vakna för sent, jag är så otroligt morrontrött nuförtiden... men däremot jätte kvällspigg, haha.. helt omöjligt att somna före midnatt även att jag jobbar tidigt (kliver upp 6.45)... Ja, så följaktligen måste jag ställa klockan mina lediga dagar för att inte sova för länge :D Men vid 8.30 såg det alltså ut så här, och med lätta steg klev jag och vovvarna plus en liten duva upp (djuren är lika morrontrötta som jag :)) Efter en kopp kaf...

Vi är alla olika

- november 28, 2025

"Du har gått upp i vikt!" Jag minns såväl när vi åkte till Italien på besök. Jag var runt 30 (25 år sedan) och vi hade vid det laget fått två barn. Jo, visst hade jag gått upp i vikt några kilon, helt klart. Men herregud, i Sverige kommenterade man ju inte sånt som övervikt på några villkor. Och automatiskt la jag min egen värdering i det, vilket var den negativa aspekten. "Jag var tjock, och det var inte fint..." Typ så. Maken förklarade att det inte alls var något negativt utan mer ett konstaterande, och ett tecken på sundhet. " Hon äter och mår bra" helt enkelt... Efter årens gång har jag lärt mig att det är en kulturell skillnad, i Italien (iaf Napoli) har man en mycket större benägenhet att kommentera utseenden, på alla vis. Det är helt normalt och ingen verkar ta det som en förolämpning. I Sverige gör man det inte på samma vis, utan är mer försiktig, vill inte trampa nån på tårna osv... Men... åt andra hållet är det mer legitimt. När jag gick ner i ...

Ljuset i tunneln

- november 25, 2025

Kraxig, ynklig höna är nog den första beskrivningen som kommer till mig när jag ser tillbaka på veckan som var. Att jobba och vara sjuk är inte idealiskt på nåt vis, speciellt inte när man jobbar med sin röst och rösten är i det närmaste obefintlig. Och jag får skylla mig själv som inte går till läkaren och fixar sjukintyg, men varje morron vaknade jag och tänkte "äsch, det går kanske bra idag.. ." för att några timmar senare känna en viss frustration över att sitta där och kraxa och hosta och känna mig frusen, erbarmlig och eländig... Ja, här i Spanien behövs det sjukintyg från första sjukdagen vilket innebär att man måste gå till vårdcentralen och ordna det, vilket skick man än befinner sig i. Eftersom jag jobbar hemifrån känns det nästan mer jobbigt att pallra sig iväg dit på morronen än att bara stanna hemma och jobba... Men särskilt smart är det väl inte att ha ond hals och hosta och ändå prata. Mycket te med honung har druckits, och det har faktiskt hjälpt litegrann, ti...

Snöminnen och julen på ingång

- november 21, 2025

Jag funderar på när glädjen för snö försvann i mitt liv... Barndomsminnena jag har är både starka och definitivt övervägande positiva. Som ett eget litet varmt universum av minnen. Sittande på ett litet värmeskydd i snön och dricka varm choklad ur termos med apelsinkladdiga händer lindade runt koppen... varför tog man med sig apelsin ens?? Korvgrillning förstås. Värma händerna över de flammande lågorna medan man grillade sin korv. Dofterna av vinter, rök och nåt annat. Vinterdoft helt enkelt. Skidåkning. Helgerna som spenderades i den lokala slalombacken med kompisarna. Ponnyliften som drog upp oss, full fräs neråt, tjusningen av farten och så haka på liften uppåt igen. "The sun always shines on TV" med favoritgruppen A-ha i högtalarna vid skidbacken. Pulkaåkning i backen bakom huset, eller ibland vaxduk eller stjärtlapp. Snö som stänkte upp i ansiktet och höga skratt som ljöd genom den kompakta luften. Första snön när den kom. Ångorna från munnen när man andades. Snöänglar...

Jag skriver och jag skriver

- november 19, 2025

Jag smuttar på mitt örtte och ångorna får mig att tänka på mina hundar. Jag funderar på varför?... Dottern har köpt teet på Rituals och vi läser på innehållsförteckningen, salvia, jasmin...rosmarin... Aha, då vet jag varför... det är rosmarinen förstås! För det finns en stig som alltid sätter saker i perspektiv och där rosmarinen växer i drivor längs med kanterna. Och när hundarna nosar runt där sitter doften alltid kvar i deras päls efterråt... Tänk ändå vad fint <3 Jag vaknade på måndagsmorronen i lite missmod. Halsen värkte oroväckande. Rösten kraxig och jag kände mig trött. Fysiskt trött... vilket jag nästan aldrig gör. Skit tänkte jag. Ska jag bli sjuk nu? Mest av allt hade jag bara lust att dra täcket över huvudet igen, men mina lediga dagar är värdefulla och kan inte sovas bort på några villkor. Rosmarin-teet hade redan satt min agenda. Vi skulle upp till rosmarinstigen och vattenfallen. Jag behövde dock ta tåget för det, och när jag känner mig ...

Leta i den här bloggen