Har jag kanske berättat klart min historia?

Ibland känns det som att jag har berättat klart... men det har jag nog egentligen inte. Det är nog mer så att jag behöver andas från det tunga och jobbiga, det där som alltid kommer skava, alltid kommer att finnas men samtidigt på nåt vis har fått mjukare kanter. Neutraliserats något. Allt bär vi med oss i bagaget. Så är det ju oundvikligen. Men det packas längre och längre ner... Jag är ingen ältande person. Kanske mer avhandlande. Ventilerande absolut. Och med en stor portion nostalgi inom mig.. musik, dofter, ljud... sensationer som alltid finns där längst in i det ibland nästan omedvetna och pockar på när man minst anar det. "Nu pratar vi om det här och sen är det färdigt...minnet bär jag med mig alltid..." Men jag vill också se framåt. Eller ja, gräva där jag står nu, för att bana väg framåt, kan man kanske säga. Nostalgin är dock vacker, som skimrande och ibland skavda små pärlor. Kanske jag bara har pratat färdigt om dom helt enkelt. Äsch, det kommer och g...