Allt eller inget
Vet ni, ibland blir jag rädd för mina egna tankar...
Jag kommer aldrig att glömma när jag gick runt och tänkte att det skulle vara så bra om jag kunde jobba hemifrån pga vår lilla vovve Dolly.
Saken var den att mitt första jobb jag fick här ... var tvungen att ta här i Barcelona var ett säljjobb hemifrån. Jag avskydde allt med det jobbet förrutom en sak, och det var just faktumet att jag fick jobba hemifrån, mot Sverige.
Men uppringande försäljning... usch!
Inget för mig även om jag bet ihop och gjorde min plikt helt enkelt. Vi behövde pengar och då var det inget att snacka om.
Jag jobbade med det jobbet i fyra månader, sen fick jag ett annat jobb här i stan på ett svenskt kontor där jag istället jobbade i kundtjänst för 1177 (dom har inte längre kundtjänst här) och Besikta.
Jag trivdes jättebra där och hade perfekta arbetstider. 11** gjorde mig dock smärtsamt medveten om hur vården i Sverige definitivt har sina brister men det är en annan historia...
Under den här tiden funkade det jättebra med vår vovve, då sonen bodde hemma och maken kunde ta med henne vissa dagar till vår lokal där vi drev vårt företag.
Problemet var dock fortfarande att pengar var ett skriande behov. Vi hade satsat hela vårt kapital på företaget och renovering av lokalen, men dessvärre rullade dom inte in i samma fart.
Sen ändrades ganska mycket, vi stängde vårt företag och både maken och jag började jobba på företaget vi jobbar på nu, som var på heltid och då på vårt kontor. Detta var 2018.
Sonen bodde fortfarande hemma och vi kunde pussla lite med vår vovve, så hon inte behövde vara själv för mycket.
Men så ville sonen åka en sväng till Sverige, då han hade planer på att börja plugga där, detta var runt 2018/2019. Under några månader blev det väldigt struligt med vår lilla vovve, som vi då behövde lämna ensam lite mer än tidigare.
Dottern flyttade sen ner hit till Barcelona 2019 (då hon var klar med sin universitetsutbildning, och sonen kom också ner igen då han hade beslutat sig för att skjuta på sina studier.
I det här skedet började vi alla jobba heltid, men nu hade vi ju tre hundar hemma och dom hade sällskap av varandra iaf dom dagar vi alla behövde fara iväg.
Men visst var det stressande. Jag hade stunder när jag verkligen kände att det skulle vara så bra att ha ett jobb där man kunde jobba hemifrån, iaf delvis, framförallt för hundarnas skull.
BAM!
2020 hände.
Plötsligt, från en dag till en annan... ja ganska exakt idag på datumet, blev vi tillsagda att det var lockdown och vi måste jobba hemifrån pga av en pandemi som spred sig som en löpeld över världen.
Allt var ju väldigt surrealistiskt i det här skedet, men ja... bara sådär så satt vi hela familjen instängda här hemma med våra datorer och jobbade, världen var galen och man fattade inte riktigt vad som hände egentligen.
Och 6 år senare jobbar jag fortfarande hemifrån på heltid. Även dottern som numera bor i egen lägenhet med sina vovvar har ett jobb som Data analyst, 100 % remote, som hon stortrivs med.
Många ggr har jag tänkt hur ironiskt det var hela situationen.
Där gick jag och manifesterade ett jobb där man kunde få jobba hemifrån och så drabbades världen av en pandemi som resulterade i just detta. Det enda som var positivt i hela den kaostiden förstås, men jaa, ett problem var löst.
Be careful what you wish for....
Jag har många exempel där jag faktiskt har jobbat aktivt med att manifestera något, som sen faktiskt har blivit, vilket är väldigt häftigt tycker jag.
Dock är våra tankar stora, och ibland tror jag att dom är starkare än vad man egentligen tror... jag förstår att detta kan låta helt flummigt för många, men jag tror väldigt starkt på attraktionslagen i kombo med kvantfysik och manifestation. Kruxet är bara att jag inte känner att jag kan kontrollera det helt och hållet då jag är en känslomänniska av stora mått.
Men jag jobbar på det och jag tror absolut att det finns ett starkt samband mellan dessa faktorer i våra liv.
Ja, så för typ några månader sen var det mycket starka tankar i huvudet igen.
Ville jag verkligen bo där vi bor?
Vill jag tillbaka till Sverige? Eller vill jag bara komma ut från stan? Många saker påverkade i detta då, bergen var stängda pga svinpest, vädret var totalt annorlunda mot vad det brukar vara här på vintern och jag kände mig lite allmänt uttråkad och lite ur balans.
54 år fyllda ganska precis...Jaha... och nu då? Typ...
Börjar inte livet bli lite "ospännande" gnagde det inom mig...
Barnen hade flyttat hemifrån, sonen t.o.m till Sverige, jobbet var/är bekvämt men inte så utvecklande och egentligen är jag helt i fas med det faktumet. Men jaa, man kan väl säga att jag kände mig lite som att jag stod still
Som att jag hade stagnerat och bara traskade på i samma spår.
Samtidigt... tacksamheten som är såå viktig och alltid måste spela huvudrollen i våra liv. Jag kände mig kluven på nåt vis, och faktiskt ganska otacksam ett tag, vilket är helt emot mina principer.
Jag skrev en text om känslan som jag även tonsatte med hjälp av ett musikprogram, och den låten har jag faktiskt i min Spotify (tillsammans med några andra egengjorda låtar).
Jag manifesterade tacksamhet över det jag har, och att jag skulle få nån slags ledning i hur jag ska ta nästa steg....
BAM!
4 februari. Jag hade ett besök inbokat på sjukhuset hos min onkolog. Efter en sk "pet scan" som gjordes i januari hade dom beslutat att jag ska operera bort en del av mina äggstockar där tumören hade suttit. Då när jag var sjuk gjordes ingen operation av säkerhetsskäl, så det känns bra att det ska göras nu förstås.
Datumet var inte satt än men jag skulle nu ha några besök hos gynekologen, kardiologen, narkosläkaren osv.
5 februari. Vi fick besök av våra hyresvärdar som informerade att vi tyvärr måste flytta... lämna vår lägenhet efter 10 år.
Tjolahoppsan!
Från en dag till en annan så kändes allt uppochner.
Min plan att åka till Sverige fick läggas ner då jag i detta skede inte hade någon aning om när jag skulle läggas in för operation, och dessutom om vi nu också behövde flytta mitt i allt.
Och hur skulle nu det fungera då, med sjukvården om vi lämnade Barcelona? Maken hade också tider inbokade för sjukhusbesök och några vaccin han behövde ta (Hepatit B och Bältros).
Jag tittade upp mot Universum och bara skakade på huvudet.
"Ok, jag fattar... jag behöver få lite lärdom igen... men jag är på, jag följer med och litar på det som ska hända nu..."
En turbulent månad följde. Sjukhusbesök varvat med hus och lägenhets-visningar... och heltisdsjobb så klart.
Massa frågor som ploppade upp som vi ändå lyckades få nåt slags svar på mitt i allt...
Lite som att åka Virvelvinden kändes det som.
Ja, jag har ju redan berättat lite om flyttvändningarna som sen skedde (inte allt dock, haha) men ja, vi fick beskedet om att vi kunde stanna kvar här i vår lägenhet, och bara ett par dagar efter det fick jag samtalet från sjukhuset som berättade att jag ska läggas in för operation den 16 mars, alltså nu på måndag.
Klockan 7 på morronen ska jag var där, sövas, opereras och sen stanna kvar iaf 2-3 dagar.
Jag har aldrig blivit sövd, jag har aldrig sovit på sjukhus förut förutom när jag låg på BB med mina barn, och jag har aldrig gjort en operation...
Jag har köpt nya tofflor och två fina pyjamasar (en flanell och en satin), korsordstidningar... jag kommer att ha med min laptop och min telefon med nedladdade ljudböcker förstås...
Men jaa,
Visst känns det både märkligt, pirrigt och konstigt men jag sätter min tilltro till sjukvården här som jag känner mig fullständigt trygg med. Dottern är med sina hundar på Kanarieöarna och sonen är ju i Sverige så maken tycker det känns lite oroligt att han inte kan vara med mig på sjukhuset, då vi ju inte kan lämna djuren, men han kan ju komma och hälsa på en stund åtminstone. Jag kommer att sakna mina djur massor och jaa, skumt att sova på sjukhus helt enkelt...
Jaa hörrni... som sagt...
"Be careful what you wish for..."
Och önska mig lycka till är ni snälla :D
Jag får se om jag kan skriva här på bloggen nästa vecka då jag inte har en aning om hur jag kommer att känna mig eller orka osv... men förhoppningsvis ja :)
På återhörande...
Kommentarer
Skicka en kommentar