Hemma igen!

 Ja, hörrni.. då är jag hemma igen. Det känns skönt förstås och jag blev kärleksfullt välkomnad av alla fyrfota, tvåfotade och bevingade <3

Jag mår efter omständigheterna bra, och enligt både läkarna och sjuksköterskorna har allt gått alldeles utmärkt vilket förstås känns väldigt skönt. Rent fysiskt känner jag mig förstås lite mörbultad, och psykiskt lite omtumlad vilket jag antar är väldigt rimligt.

Klockan 7 i måndags morse skulle jag var på sjukhuset, men jag var där redan 6.30 och stod och väntade med en del nervositet förstås. Jag har aldrig blivit varken sövd eller opererad så allt kändes lite ovant och pirrigt.

Jag fick sätta på mig en slags pappersklänning, lämna alla mina tillhörigheter i ett skåp och lägga mig på en säng. Sen kördes jag genom korridorerna till kirurgavdelningen där jag nu skulle sövas.

Såå skum känsla. Ena stunden pratar man med sköterskor, får en mask över ansiktet och så är man helt borta och helt utan kontroll över vad som sen händer.

Maken skulle komma lite senare (pga av hundarna) så att han skulle vara med vid uppvaket, men i det här skedet hade vi ju ingen aning om hur lång tid allt skulle ta.

Via en app blev han dock uppdaterad hela tiden om det som hände. Det hade även våra barn.

SBV002 är alltså min sjukhuskod.

Klockan 7:46 blev jag inkörd för sövning och kl. 09.34 startade operationen.

Då hade ju maken redan kommit till sjukhuset och fick sitta och vänta på anhörig-avdelningen.

Klockan 12.30 avslutades operationen, så det tog alltså ca 3 timmar.

Klockan 12.32 blev maken ombedd att gå till informationsavdelningen för att prata med läkaren som informerade om hur allt hade gått, och att dom hade beslutat att operera bort allt, alltså både äggstockar och livmodern.

Och klockan 13.03 blev jag så transporterad till uppvaket där maken väntade <3

"Allt har gått bra" hörde jag röster ropa nånstans långt borta, och så såg jag makens leende ansikte <3

Vi skickade foto till barnen och pratade med dom också förstås.

I det där läget kunde jag liksom inte fatta att jag hade varit helt borta i så många timmar, dessutom med andra kläder nu. Allt detta hade liksom hänt medan jag sov djupt, djupt...

På min mage har jag 4 små punkter som alltså operationen har gjorts via, vilket är helt otroligt tycker jag.

Men efter det här så var jag sen helt fast och livegen i ett dygn. Jag fick ligga i det rummet under ständig kontroll, och var uppkopplad på alla sätt och vis. Tex var jag ju tvungen att kissa i ett bäcken i själva sängen vilket kändes så himla ovant och märkligt. 

På natten kontrollerades blodtryck, kroppstemperatur regelbundet men jag lyckades på nåt vis sova mig igenom natten ändå. Jag fick näring via dropp, och nån grej som pumpade på fötterna för att motverka blodpropp. Det kändes ganska kallt i rummet så jag var inbäddad i dubbla filtar.

Morronen efter kom två sjuksköterskor in, tog av mig kläder, och tvättade av mig med tvättlappar och smorde in mig.

Det är så fascinerande hur man bara typ...

"Jaha, här blir jag tvättad och påklädd av två okända personer, och kissar i en kartong..."

Jag kan säga att det var en väldigt skön känsla när jag vid lunchtid dagen efter kopplades ur och nu skulle få åka till mitt rum äntligen.

Ja, här körs jag genom sjukhuskorridorerna mot mitt rum. Hector som han som körde hette var väldigt rolig och han och maken skojade längs vägen. Jag kunde knappt skratta pga att det gjorde ont förstås, men det var väldigt kul mitt i allt konstigt :D

Och här landade jag äntligen på mitt fina rum <3

Jag hade ett stort fönster precis vid min säng där jag kunde se ut över en del av sjukhusområdet och t.o.m lite av Sagrada Familia :)

På taket av den grå byggnaden mittemot kom tom en stor rovfågel, typ en falk tror jag, och satte sig, jag hann inte fånga den på bild dock :)

Min oerhört bekväma sjukhussäng i eftermiddagssolen genom fönstret.

Det var en otroligt skön känsla att liksom känna sig fri igen, kunna gå på toaletten själv, duscha, sätta på sig egna kläder...

...äta min första riktiga måltid, ingen gourmetresa direkt men med tanke på att vården här inte kostar mig en krona är jag så tacksam för allt.

Maken på besök <3

...och när inte maken var hos mig var det lite korsordstidningar och ljudbok som gällde.

Jag hade också en jättefin och trevlig rumskompis vid namn Carmen och vi delade många härliga skratt :D (i den mån jag kunde skratta, haha)

Det fanns också en jättefin terrass vi kunde vara på, och bara sitta och njuta av frisk luft och sol <3 Maken ger rapport till familjen hemma i italien och förklarar varje skede :)

Det är märkligt hur det känns som att det har hänt så otroligt mycket på de här tre dagarna, och man har ju verkligen varit inkapslad i en bubbla där och då. Sen nu här hemma, när jag sitter här och tittar på fotona känns det istället otroligt långt borta allting, som att det nästan inte har hänt.

Men ja, jag blir ju påmind förstås när jag tittar ner på min mage och ser plåstren, och såklart inte är alltför smidig om man säger så.

Hike uppe i bergen känns långt borta just nu, men det kommer :D

Varje kväll måste jag ta en spruta i magen för att motverka blodproppar och så tar jag Paracetamol vid behov. Jag är sjukskriven en vecka som det ser ut nu, läkaren ville sjukskriva mig längre men jag kände att vi börjar så här. Maken får också var hemma med full betalning några dagar och hjälpa mig om det behövs.

Jag är sååå tacksam för den fantastiska vård vi har och fint omhändertagen jag har blivit av precis alla. 

Tack också för fina meddelanden som jag fick (ni vet vilka ni är), det värmer mycket <3

Väldigt skönt är det iaf att var hemma igen och bara ta det lungt och smälta alla intryck och allt som har hänt, det har varit väldigt intensivt må jag säga :D

Jag kan ju också säga att jag är extremt glad över att inte stå mitt i en flytt också nu... PUH!

Kram till alla!