Samtalen och kvinnan med hundarna

 

Det är tidig söndagmorron. Klackarna klapprar mot gatstenarna... ekot letar sig genom gränderna tillsammans med den unga kvinnans röst. Hon gestikulerar yvigt med handen, den lediga som inte håller mobilen, verkar upprörd, pratar i gäll ton,drar handen genom håret som ser lite hafsigt och ovårdat ut efter en lång natt som ju började så bra... väl? 

Kvinnan med hundarna går förbi, noterar maskan på det strumbyxbeklädda benet, hör den andra kvinnans röst sakta tona bort alltmedan hon klapprar vidare djupt inne i sitt samtal.

Uteserveringen vid torget. Tisdag eftermiddag. Men det kunde lika gärna vara en fredag. Stämningen är på topp. Dom är fem personer med varsit glas framför sig. Öl ser det ut som. Skratten ljuder och mannen med hatten berättar något med dramatisk röst, och glaset höjt för en snabb klunk.

Kvinnan med hundarna strosar sakta förbi. Noterar skratten.

Fortsätter sin promenad...

Vid bordet bredvid sitter fyra damer, välfriserade... 3 små hundar vilar under bordet och hoppas kanske på en godbit. Damerna har sin regelbundna tisdagsträff med bubbel i glasen och en skål med oliver på bordet. Hundarna är rutinerade. Vet vad som gäller när det är tisdagsträff på torget. Sneglar på dom två passerande hundarna och kvinnan, men tappar snabbt intresset. Damerna diskuterar ivrigt. 

"Vad har hänt i kvarteret under veckan?"

På trappan framför kyrkan sitter paret. Hon lutar sitt huvud mot hans axel. Dom samtalar både med ögonen och låga, lite fnissiga röster. Uppslukade av varandra. Han viskar något i hennes öra och dom ler förtroligt. 

Kvinnan med hundarna smyger sakta förbi, vill inte störa. Den ena hunden är dock nyfiken på paret och hon sträcker ut handen mot hunden och hälsar lyckligt samtidigt som hon tittar upp mot honom... "En liten vovve ska vi ha... i framtiden"

Han nickar i samförstånd.

En morfar och hans barnbarn promenerar hand i hand. Sådär som dom alltid gör på fredagarna. Det är morfar som har hämtat på skolan idag och barnbarnet berättar ivrigt om veckan som gått. Morfar har en papperspåse i handen med små fettfläckar på. Barnbarnet vet att påsen innehåller chokladcroissanter som nu ska intas på bänken vid torget där alla barn brukar träffas och spela fotboll.

Kvinnan med hundarna tar en gir runt bänken för att undvika fotbollen som kommer farande. Barnbarnet pekar glatt och morfar nickar och ler medan han öppnar påsen.

  "Ja, det stämmer, den ena ser ut som vår vovve vi hade..." Barnbarnet tar ett rejält bett i den frasiga croissanten och ler stort.

En flicka gråter. Hon tröstas av sin väninna som stryker henne sakta över håret. Eller är det hennes käresta? Dom samtalar förtroligt. En liten resväska står bredvid henne, där dom sitter på trappan vid metrons ingång. Ska hon vara borta länge?

Kvinnan med hundarna funderar medan hon stämplar sitt pendelkort i maskinen på väg in i metron. Känner ett sting av melankoli, vet ju så väl hur det känns att ta farväl.

Ja, samtalen pågår ständigt. 

Kvinnan med hundarna är förstås jag. När jag är ute på mina promenader här i vårt kvarter Gracia.

När jag ibland tänker på vart och hur jag vill bo kan jag känna mig kluven. Jag älskar att vara ute i naturen... känna stillheten, det rena och friska, friheten som jag upplever där.

Samtidigt... 

Som jag älskar vårt kvarter här i hjärtat av Barcelona. Ett kvarter som i princip är som en lite större stad i Sverige. Ca 120.00 invånare lever, umgås, samtalar, här... ständigt. Det spelar ingen roll vilken dag i veckan det är, knappt vilken tid på dygnet det är.. överallt och när som helst pågår livet.

Ett av våra granntorg här i kvarteret

Vägen mot metron

Det finns alltid tid för en kopp kaffe

...eller ett glas vin...

Alltid är det nåt på gång... här är det orkester som spelar...

Såpbubblor är definitivt Barcelonas signum, ett av dom iaf...

Jag minns i början när vi bodde här, hur jag satt på vår lilla balkong på framsidan och fascinerat, nästan andäktigt, lyssnade på livet som pågick, dygnet runt. I alla väder. Då kändes det ju dessutom så nytt, så exotiskt och annorlunda från där vi tidigare hade bott. 

Jag kommer också ihåg hur jag tänkte "när kommer jag vara en del i detta?"  

Numera är jag ju van vid det, känner mig integrerad,  hejar på grannar, är bekant med butikerna och de som arbetar där, nickar mot servitörerna som springer mellan borden på alla uteserveringarna. Går till bageriet där dom vet precis vilket bröd jag ska ha och att det inte ska skäras i skivor... Hejar på alla hundägare, vinkar till tanten på balkongen, och gamle mannen jag i början tyckte verkade så sur...

Och jag upphör aldrig att förvånas över hur samtalen alltid, alltid flödar här. Sorlet som ständigt surrar.

 Känslan av trygghet som jag upplever här.

Vårt kvarter är lite som en egen stad i den stora staden. Vänligt, livligt och harmoniskt, alltid i rörelse.

Allt finns här och egentligen behöver jag inte ens bege mig till citycenter, men såklart gör jag ju det med. Och några tågstationer uppåt har jag mina älskade berg och stillheten där, och några metrostationer neråt har jag havet, stränderna och palmerna.

Jo, nog älskar jag den här platsen. Och kontrasterna. 

Och så samtalen förstås.

Min tavla jag har här hemma som avbildar vårt kvarter Gracia :)

Är du stadsmänniska eller föredrar du stillheten på landet?

Natur eller stadsmiljö? 

Eller något mittemellan kanske?

Berätta gärna :)

Ha en underbar fredag <3