Melankoli och en tom canvas

Måndag. 20 grader och regn. Jag vaknade på min första lediga dag efter helgens jobb med en känsla av melankoli, och försökte sätta fingret på orsaken. Tiden? Jag smakade på känslan... jo, tiden var definitivt en del av känslan. Tiden som går för fort. Flimrar förbi som en ständigt pågående film. Längtan? Ja, längtan efter att längta... kan man ha det? Javisst, jag kan ialla fall. En känsla av att vilja längta efter något, den där pirriga känslan, samtidigt som jag vill att tiden bara ska stanna här och nu. Inte gå för fort. Inte lägga på "oj, nu har det snart gått ett år igen..." Oro? Oro över oron... är det rimligt? Ja, för mig absolut. Som att den måste finnas där som en liten parasit. Som att livet inte räknas om det bara puttrar på, eller snarare dagarna. Så jag lyssnade på melankolisk musik alltmedan regnet kom och gick utanför fönstret. Målade lite. Lät känslorna frottera runt och göra sitt. Maken slutade jobbet och undrade om vi skulle ta en promenad till...