Melankoli och en tom canvas

 Måndag.

20 grader och regn. 

Jag vaknade på min första lediga dag efter helgens jobb med en känsla av melankoli, och försökte sätta fingret på orsaken.

Tiden?

Jag smakade på känslan... jo, tiden var definitivt en del av känslan. Tiden som går för fort. Flimrar förbi som en ständigt pågående film.

Längtan?

Ja, längtan efter att längta... kan man ha det? Javisst, jag kan ialla fall. En känsla av att vilja längta efter något, den där pirriga känslan, samtidigt som jag vill att tiden bara ska stanna här och nu. Inte gå för fort. Inte lägga på "oj, nu har det snart gått ett år igen..."

Oro?

Oro över oron... är det rimligt? Ja, för mig absolut. Som att den måste finnas där som en liten parasit. Som att livet inte räknas om det bara puttrar på, eller snarare dagarna. 

Så jag lyssnade på melankolisk musik alltmedan regnet kom och gick utanför fönstret.

Målade lite.

Lät känslorna frottera runt och göra sitt. 

Maken slutade jobbet och undrade om vi skulle ta en promenad till konstbutiken. Han behövde en ny canvas till en kommande målning. 

Varför inte sa jag och hoppade ur mjukisbrallorna.

...och jag tänkte att här går jag under apelsinträden på en plats som jag kan kalla mitt hem...

Tänkte också på hur livet skulle vara om det var en tom canvas varje dag man vaknade. 

Alltså på riktigt. 

Inga minnen, inga sentimentala tankar, inga funderingar på framtiden. Bara totalt blankt och färdigt att fyllas upp. 

Skulle man göra samma sak varje dag? Eller hitta på nåt nytt varje dag? 

Mentalt kan man ju alltid försöka tänka att varje dag är en tom canvas även om det kan vara svårt ibland.

Jag är en väldigt känslostyrd person, behöver känna komplexiteten i livet. Behöver få längta, sakna och oroa mig för att liksom få perspektiv. 

Behöver ha kallt för att uppskatta varmt, mörkt för att uppskatta ljus, treva runt för att veta att jag är på rätt plats.

Såna dagar kan jag bli lite trött på mig själv.

"Kan det inte bara få puttra på? Livet? Måste du vända på varje sten människa? (till mig själv alltså)

Tisdag. Också ledig.

Sol och blå himmel. Väldigt blåsigt.

Havet kallade. Kanske inte idealiskt vid stark blåst men jag brukar lyssna på det som kallar.

Sagt och gjort. Jag och flickorna (dom fyrbenta) hoppade på tåget och lämnade stan.

Att vänta på tåget med Margot är alltid spännande. Hon älskar att åka iväg med tåget, och medan vi sitter där på perrongen och andra tåg kommer in och far iväg, utan oss, blir hon alldeles förtvivlad och gnyr hjärtskärande. 

"Matte, såg du!! Tåget åkte utan oss!!"

Dolly däremot är rutinerad och vet vad som gäller. 

Väl på tåget kan vi andas ut och koppla av en stund iaf...

För att sen hoppa ut här:

Häng med vet jag!

Japp, det här är tunneln som går direkt under tågstationen vid en liten, före detta fiskeby, norr om Barcelona, Montgat Nord. 

En väldigt bra tunnel.

För att kliva ut här känns lite som en tom canvas på nåt vis. Andetagen djupnar, huvudet blir tomt, fast på ett bra sätt. Melankolin får finnas utan att ta plats. Bara landa mjukt i bädden av känslor. 

Det oändliga havet, stranden som aldrig tar slut, det lite ruffiga, vilda och oputsade fyller mig alltid med en stor, bra och uppfriskande känsla. I synnerhet under vintern då jag tycker det är som allra bäst här.

Inte bara jag trivs här kan jag lova :) Det gör mig alltid varm om hjärtat att se tjejerna busa runt och springa fritt, alldeles spralliga av glädje <3

Enorma kaktusar och Agave-träd berättar att man är vid Medelhavet...

....och även andra vackra blommor som också frodas bland stenarna längs med stranden... Är det Grisöra den heter, den röda blomman? Det har väl du koll på Anna:)

...och så palmer förstås... 

...dom skymmer solen ibland, men det är okej ;)

Blåsten gör det svårt att sitta på stranden konstaterar jag, så efter en liten stund bestämmer jag mig för att fortsätta promenera längs med istället.

 Kilometer efter kilometer njuter jag av dom olika vyerna som vecklar ut sig som kronbladen på en  nyutslagen blomma.

Vi passerar Montgat som ligger strax innan Montgat Nord, från Barcelona sett. 

... och hamnar i nästa stad Badalona, hela tiden promenerar vi längs med havet. Nu har vi gått ca 4 km.

 Jag brukar  tänka att det känns som att jag är "utomlands" här, och det är jag ju... fast ändå inte.. ja, ni fattar :D

... här har vi varit mycket under åren. Den här bron, Puente de Petrolio (Oljebron) är  numera stängd tråkigt nog men förut kunde man gå ut på den och spana över havet. Den är 235 m lång, och 12 m hög.

 Sonen brukade hoppa från kanten där vid den djupare delen men det kan man alltså inte göra längre.

Efter bron fortsätter vi mot hamnen i Badalona för att sen traska vidare mot nästa stad, eller snarare stadsdel, St Adria de Besos som ju tillhör Barcelona kommun.

Det här är dock ingen favoritdel för mig då allt känns väldigt skabbigt och lite sketchy på nåt vis.

 Man går fortfarande längs med havet men där stannar tjusningen så att säga.

 Jodå, det är minst sagt ruffigt och oborstat men lite på fel sätt i mitt tycke.

Bland annat går man förbi denna gamla industribyggnad från 70-talet, som är stängd sen många år tillbaka och väldigt förfallen.

Byggnaden heter "Tres Chimeneas de Sant Adria de Besos" ( De tre skorstenarna) och är gigantisk.

 Varje skorsten är 200 m hög och syns från de flesta utsiktsplatser i stan.

 Jag får lite skräckfilms-vibe av den och bara tanken att jag skulle vistas där en mörk natt ger mig kalla kårar, hua.

Hela vägen längs med havet och bergen man ser där borta i horisonten har vi nu gått, ca 6,5 km...

 Och när vi har tagit oss förbi den ruggiga byggnaden så avviker vi från stranden och promenerar mot stationen där vi även kan ta en spårvagn hela vägen tillbaka till Barcelona centrum vilket jag tycker är väldans trevligt.

 Det är dock inga problem att promenera hela vägen in till stan härifrån, men det är några km till, och blåsten och den starka motvinden är både kraftig och utmattande så jag känner mig nöjd.

Vi åker förbi några av Barcelonas mest kända landmärken, Torre Agbar och fantastiska Sagrada Familia.

...för att slutligen hamna i våra krokar...

... där vi hoppar av och promenerar sista biten, ca 2 km till  hem till vår lägenhet :) Gullig uggla va?

Väl hemma inser jag att melankolin har lagt sig lite, kanske blåst bort i vinden, svävat ut över det glittrande vattnet?

Dagens canvas är målad. 

I havets och vindens och den oändliga himlens färger.