Lever livet mitt i livet

  Dom som känner mig vet att jag älskar julen djupt och innerligt. Egentligen vet jag inte varför då mina barndomsminnen av jul är ganska annorlunda... jag berättar lite om det här  tex ( Den lilla flickan och julen )...  Påsken däremot har jag inte alls samma känsla för. Jag tror det bottnar i att jag känner mig mer stressad än myspysglad så att säga. Jag bygger upp förväntningar som jag inte riktigt vet hur jag ska bolla med. I Sverige kändes påsken mer självklar, oftast var vi lediga hela påskhelgen, vi åkte till familj eller familj kom till oss. Det var påsklunch och grillmiddag, påskpynt och påskägg till alla barn osv. Här jobbar vi i princip alltid, jag var bara ledig på måndagen nu, alltså annandagen och det var samma för maken. Sonen kunde inte kunde komma hit nu och dottern kunde komma först till måndagen. Dom första åren här i Spanien oroade jag mig mycket för dottern som då bodde själv i Sverige (Uppsala) pga universitetsstudier... Tanken att hon skulle sitta s...

  Egentligen vet jag knappt vart jag ska börja.  Jag har redan varit hemma en vecka här i Barcelona efter min underbara resa till sonen i Sverige/Skåne och liksom kommit tillbaka till verkligheten igen. Jag har fortfarande så mycket fina saker att berätta om från visiten men kände att jag först ville inflika med en liten rapport från just verkligheten. Vardagen. Det vanliga livet så att säga. Vet ni... Jag är så oerhört tacksam över den. Vardagen . Det liksom bara kom över mig.  Jag insåg hur rik jag är ändå. Inte på pengar. Oh nej, långtifrån. Men på pärlor. Mentala pärlor som vilar mjukt mot min hud. Skimrar och gnistrar. Så fint sammanbundna till en perfekt och harmonisk enhet. Jag hälsades varmt välkommen av mina kära här hemma. Mina efterlängtade tre små flickor  Dolly, Margot och Akka <3 Och vår gula lilla pojke Gulliver <3 Ja, mannen och dottern också förstås, dottern har däremot inte kunnat komma hit ännu med sina småpojkar då Margot passade på att hamn...

  Kanske skulle man ha blivit ingenjör, hehe?  Kunde ju inte låta bli att prova sonens ingenjörsattribut, skyddsglasögonen och hjälmen, som han måste ha på sig när de gör studiebesök på olika byggen :) Han läser ju till ingenjör inriktning bygg/arkitektur som sagt. Även reflexväst och skor med metallhätta ingår i "uniformen". Mja, om det bara hade varit så enkelt... när jag ser hans studiematerial inom matematik/fysik så tar jag snabbt av mig hjälmen och bugar i respekt och konstaterar ödmjukt att det nog inte riktigt är min kopp te även om jag tycker att byggnadsdelen och arkitekturen är väldigt intressant;) Och då kommer vi osökt in på ett av mina söndagsgrubblerier... AI "Artificial intelligence (AI) is  a set of technologies that enable computers to perform a variety of advanced functions , including the ability to see, understand and translate spoken and written language, analyze data, make recommendations, and more." (Info från Google) Vad känner Du inför dett...

  Så här är det.  Jag nämnde lite om det här med förväntningar... Sen vi flyttade till Barcelona har mycket förändrats förstås. Mycket av sånt jag tog som självklart i mitt tidigare liv är helt bortskalat nu. Livet här är ju min vardag nu, med alla aspekter inkluderat (inte bara sol, palmer och stränder). Det är ju så...man flyttar inte till ett annat land och allt fortsätter precis som innan, det är en omöjlighet. Aktiva val måste göras och acceptans för en annan livsstil en nödvändighet. Det är tex svårt att bo mitt i stan här, med dyr hyra, och låga löner och samtidigt äga en bil tex... Parkering är svindyrt, och att köra bil här är direkt osmidigt och egentligen också onödigt. De första åren tänkte jag inte alls på det, och jag saknade absolut inte bil. Maken kände, och känner fortfarande detsamma.  Så går ju åren, och äventyrslustan gör sig påmind då jag har redan har upptäckt väldigt många platser i närområdet, dit man kan ta sig med tåg. Och just roadtrips är någo...