Lever livet mitt i livet

  Nämen ser man på! Känns loggan bekant? Jamen visst, nu är det dags för Bloggbrudarnas 10:a igen :) Förra ggn handlade det om musik , och den här gången tar vi oss an Köket... Precis som förra gången är Du hjärtligt välkommen att hänga på och svara på frågorna, och så gärna länka till ditt inlägg i kommentarsfältet  hos nån av oss :) Bloggbrudarna består av 5 glada bloggare, nämligen Anna i Portugal , Annika i USA , Channal ,  Monnah och så jag själv då, och lite då och då planerar vi att göra ett gemensamt inlägg kring samma ämne med 10 frågor som vi tillsammans har bidragit med :) Då kör vi!! Bloggbrudarnas 10:a om Köket! 1. Vilket är ditt bästa och/eller värsta köksminne? Mitt bästa minne är nog när vi klev in i köket i vårt förra hus i Sverige, när det var visning. Det var sommar och kändes så stort, öppet och ljust med altandörren öppen mot den lilla trädgården med poolen och det glittrande vattnet som en vacker juvel mitt i. Jag såg också kaminen, det schackrutig...

  Jamen precis så är känslan nu. Som att jag har glömt nåt... Nåt jätteviktigt... Medicinen.  Las pastillas. Dom där 2 gråa pillren jag nu har ätit varje morron och kväll, i 2 1/2 års tid. Inte glömma... inte glömma... Ställt larm på mobilen. Pling-pling-plingelipling... Dags för medicin... Igår hade jag tid hos min onkolog igen. Min snälla och fina läkare som jag har blivit väl omhändertagen av de senaste 3 åren. Hon såg så glad ut när klev in i rum 48 som jag har gjort så många ggr nu. För två veckor sen gjorde jag skiktröntgen, för en vecka sen blodprover... och hon informerade att allt såg perfekt ut och det nu var dags att ta nästa steg... Sluta med medicinen. Ännu en milstolpe i den här cancer-resan är alltså avklarad och känslan var väldigt härlig förstås. "Kommer jag känna nån skillnad fysiskt?" frågade jag henne... "I så fall att du kommer att må bättre än du redan gör" svarade hon, och jag tänkte för mig själv att då blir jag Superwoman haha... "Vi s...

  En sån där kväll när allt bara känns så fint. Jag och dottern gjorde piroger. Dagen hade varit lugn och skön. Eller ja... Kanske fel ord...våra nya altanmöbler hade kommit vilket innebar ett svettigt bärande, monterande och slänga trasigt i återvinningen längre ner på gatan. Men jag älskar sånt, blir glad och harmonisk av att fixa, ordna och rensa... Pirogerna för övrigt...OMG vad goda dom blev! Dottern hade gjort pulled beef och jag en kycklingröra som dom fylldes med tillsammans med ost, sen serverade vi med guacamole, youghurt, chilisås och sallad. Mums var det! Alltmedan detta ordnades lyssnade vi på bl.a Simply Red på vinylspelaren, kvällen var ljum och terrassen nyfixad och så mysig. Vi passade på att skåla in det hela med lite Cava, innan vi fortsatte med fixandet... Ja, så tystnade musiken... det där knastret när sista låten ebbar ut och grammofonnålen går ur spår och och tillbaka i sitt fäste. " Kan du vända på skivan?! " ropade jag till maken och liksom slungades...

  Som vanligt när jag sätter på mig den ljusblåa linneskjortan slungas jag tillbaka i tiden. Juni 2022... Jag mådde ju så konstigt. Värmen som jag alltid hade älskat gav mig nu bara tunga, matta känslor. Svetten som rann i ansiktet och gav mig en illusion av att jag skulle svimma. Och magen sen... Som en hård och uppsvullen ballong. Jag hade svårt att äta och sova.  Klimakteriebesvär? Googlade och fann ut att svullen mage och svettningar kunde absolut vara klimakteriebesvär. "Sluta med alkohol" läste jag och följde rådet.  Ja, så hittade jag den ljusblåa linneskjortan på rea och tänkte att det skulle passa perfekt. Luftigt och ledigt. Den stora, svullna magen dold. Och så sköna linneshorts till det, med resårmidja. Medelhavssol och 35 gr, " come and hit me".... Mja, riktigt så bra gick det ju ändå inte. Jag led mig igenom de heta sommardagarna. Längtade till kyla, regn och t.o.m snö. Jag!! Som alltid hade avskytt vintern i Sverige som pesten.  Klimakteriet ställer v...