Lever livet mitt i livet

 Dottern skrev igår. " Kan vi åka till La Floresta efter jobbet? Måste byta lite luft..." Även hon storknar av värmen hemma i hennes lägenhet, visst hon bor vid stranden men där kan hon inte vara med sina hundar nu då det är hundförbud under högsäsong, och ja, det är ju packat med folk också förstås. Och ja, solen steker obarmhärtigt i hennes kvarter. Tänk vad man har omvärderat med årens gång... jag minns första åren här...  Allt var magiskt.... ..hettan, fullpackade stränder, storstadspulsen... så nytt, så exotiskt men ändå så välbekant efter alla våra besök i Napoli/Italien. På många vis påminner Napoli och Barcelona om varandra, men på andra vis inte naturligtvis. Båda är pulserande städer vid det turkosa Medelhavets rand, solen skiner för det mesta och värmen och glädjen finns ständigt representerad. Jomen visst älskar jag det oerhört mycket. Visst känner jag en enorm ynnest över det faktum att jag har fått bo i och uppleva denna magiska plats.  Men behovet att omge ...

  Ja, nu har den kommit för att stanna.  Solen. Den brutala som bränner allt i sin väg.  Inte den där man längtar efter en kylslagen dag i januari, den mjuka, varma, lena... den gula solen... Näe, nu är det den heta, stekande, brännande... den illröda... Man kan tycka att efter 9 år har man vant sig, men jag inser att det är mer det motsatta.  Jag kapitulerar för faktumet helt enkelt. Står ut. Det är extremt fuktigt, klibbigt och svettigt. Vi har ingen AC och i lägenheten ligger temperaturen runt 35 på dagen och något mindre på nätterna . Fläktarna går på högvarv förstås. Hundarna ligger som platta sillar på klinkergolvet och jag sitter och jobbar i bikini, för att ha så lite tyg som möjligt på kroppen haha... Nånstans känner jag ju att mjag inte vill gnälla heller.  Jag minns när jag bodde i Sverige och det var "sommar" men 15 gr och regn och jag hörde folk som klagade på värmen i nåt medelhavsland, triggande till max, haha... och nu är jag där istället... jaja...

  I sommarnatten som aldrig blir mörk dansar ljuden omkring. Studsar genom luften som lätta såpbubblor. Någon skrattar. Samtalen...mumlande röster både här och där. Som under en mjuk filt. Den lena sommarnattens mjuka filt. Dofterna av grill och nyklippt gräs har dämpats av nattens ankomst, men anas ändå där i kulisserna.  Känslor målas av sista snapsen. Eller kanske det ljumma vita vinet. En del samtal fördjupas. Andra tonar ut. Någon dansar till Sommarnatt . Kanske i trädgården på hörnet? Och där skrålar någon till Sommaren är kort, det mesta regnar bort .  Myggbetten kliar lite.  Jag går barfota i daggvått gräs.  Fryser jag? Koftan tätare om axlarna. Men bara så. Midsommarafton är nu passerad och klockan har egentligen slagit över till midsommardag men jag vill så gärna hålla kvar känslan av evig sommar. Resterna av jordgubbstårtan ligger mosig på fatet i den ljumma natten. Vad fint att det blev en solig dag går tankarna.  Nån snusförnuftig hojtade under...

  Nämen ser man på! Känns loggan bekant? Jamen visst, nu är det dags för Bloggbrudarnas 10:a igen :) Förra ggn handlade det om musik , och den här gången tar vi oss an Köket... Precis som förra gången är Du hjärtligt välkommen att hänga på och svara på frågorna, och så gärna länka till ditt inlägg i kommentarsfältet  hos nån av oss :) Bloggbrudarna består av 5 glada bloggare, nämligen Anna i Portugal , Annika i USA , Channal ,  Monnah och så jag själv då, och lite då och då planerar vi att göra ett gemensamt inlägg kring samma ämne med 10 frågor som vi tillsammans har bidragit med :) Då kör vi!! Bloggbrudarnas 10:a om Köket! 1. Vilket är ditt bästa och/eller värsta köksminne? Mitt bästa minne är nog när vi klev in i köket i vårt förra hus i Sverige, när det var visning. Det var sommar och kändes så stort, öppet och ljust med altandörren öppen mot den lilla trädgården med poolen och det glittrande vattnet som en vacker juvel mitt i. Jag såg också kaminen, det schackrutig...

  Jamen precis så är känslan nu. Som att jag har glömt nåt... Nåt jätteviktigt... Medicinen.  Las pastillas. Dom där 2 gråa pillren jag nu har ätit varje morron och kväll, i 2 1/2 års tid. Inte glömma... inte glömma... Ställt larm på mobilen. Pling-pling-plingelipling... Dags för medicin... Igår hade jag tid hos min onkolog igen. Min snälla och fina läkare som jag har blivit väl omhändertagen av de senaste 3 åren. Hon såg så glad ut när klev in i rum 48 som jag har gjort så många ggr nu. För två veckor sen gjorde jag skiktröntgen, för en vecka sen blodprover... och hon informerade att allt såg perfekt ut och det nu var dags att ta nästa steg... Sluta med medicinen. Ännu en milstolpe i den här cancer-resan är alltså avklarad och känslan var väldigt härlig förstås. "Kommer jag känna nån skillnad fysiskt?" frågade jag henne... "I så fall att du kommer att må bättre än du redan gör" svarade hon, och jag tänkte för mig själv att då blir jag Superwoman haha... "Vi s...