När man minns

 Dottern skrev igår.

"Kan vi åka till La Floresta efter jobbet? Måste byta lite luft..."

Även hon storknar av värmen hemma i hennes lägenhet, visst hon bor vid stranden men där kan hon inte vara med sina hundar nu då det är hundförbud under högsäsong, och ja, det är ju packat med folk också förstås. Och ja, solen steker obarmhärtigt i hennes kvarter.

Tänk vad man har omvärderat med årens gång... jag minns första åren här... 

Allt var magiskt....

..hettan, fullpackade stränder, storstadspulsen... så nytt, så exotiskt men ändå så välbekant efter alla våra besök i Napoli/Italien.

På många vis påminner Napoli och Barcelona om varandra, men på andra vis inte naturligtvis. Båda är pulserande städer vid det turkosa Medelhavets rand, solen skiner för det mesta och värmen och glädjen finns ständigt representerad.

Jomen visst älskar jag det oerhört mycket. Visst känner jag en enorm ynnest över det faktum att jag har fått bo i och uppleva denna magiska plats. 

Men behovet att omge mig med lugn har blivit så mycket större med årens gång. Storstadspulsen känns ibland mer utmattande än energigivande. Kanske i synnerhet under denna tid på året.

Mer och mer lockar mig tanken att bo närmre naturen, lugnet och stillheten. 


Sagt och gjort... efter jobbet packade jag ryggsäcken och jag och dottern möttes upp vid tågstationen. 

Den där känslan...

Att åka från trängsel, hetta och avgaser, för att 30 min senare kliva ut i den lilla hippiebyn La Floresta...

Vi passerar det lilla torget där byborna umgås, tar den långa trappan upp mot berget och promenerar sista biten mot skogen.

Grusvägen knastrar under våra steg och dammar i hettan, men vindarna svalkar och träden skuggar oss vänligt. Fåglar och syrsor tävlar om att höras högst.

Och återigen minns jag...

Det är för det här jag älskar sommaren!



Här känns allt så självklart. Det är kväll, men vi kan strosa här i den mjuka kvällssolen som strilar fram mellan träden.



Den lilla ån porlar ännu och vi går till vår oas med det friska, kristallklara vattnet där vi svalkar av oss... sköljer av storstadsdammet och klibbande svett.



Hundarna njuter av att simma i den lilla bassängen :)

En annan besökare sitter vid sidan av och mediterar. Jag ursäktar mig att vi kom där med 4 hundar som plaskar runt men hon bara ler...

"Mas perros, mas allegria..." (Ju fler hundar, ju mer glädje...)

Vi tar naturligtvis hänsyn, och efter en stund fortsätter vi vår promenad genom ån...




Vi möter andra hundägare på promenad, någon går barfota genom skogen, alla hundar hälsar lugnt och fint, harmonin är total.


Ljuset, luften, ljuden omkring oss,  fågelkvittret, dom surrande insekterna, en knakande kvist under sulan, åns försiktiga porlande...allt påminner mig om känslorna som alltid har gjort att jag älskar sommaren. För på nåt vis handlar det egentligen mest om en känsla konstaterar jag.

I Sverige var sommaren den tid jag kunde njuta av milda kvällar i skogen, strosa fram längs dammiga knastriga stigar, kanske plocka med mig en bukett blommor... efter en lång, mörk, kall vinter var det en sån känsla av lättnad.

Här har jag den ynnesten nästan året runt egentligen, även om kvällen mörknar tidigare under vintern.

Sommaren här i Barcelona har en annan känsla, mer kaotisk, absolut inte lugn och stilla. En känsla jag egentligen inte längre behöver. 

Men så kommer jag hit, till La Floresta, och så minns jag hur jag vill att den ska kännas.

Vi konstaterar det både jag och dottern, när vi går genom skogen, njuter av solens strålar trots att klockan börjar närma sig åtta.







Det ligger helt enkelt i vårt DNA, så djupt och innerligt. 

Det känns tryggt och välbekant.

Så är det bara.



Vi kommer ut från skogen, möts av nu gyllene fält som för inte allt för länge sedan var alldeles solgula av ängsblommor.



Kontrasterna är vackra och ropar sommar. På ett fint sätt.

Friden infinner sig i själen och vi känner oss alla uppfriskade och glada när vi styr stegen tillbaka mot tåget för att ta oss tillbaka till stan.




När jag kommer hem tar jag en iskall dusch. Maken har vart och handlat charkuterier och purfärsk mozzarella på vår italienska salumeria.

Lite surdegsbröd till det och livet känns fint.

"När jag är i La Floresta så minns jag varför jag alltid har älskat sommaren" berättar jag för maken.

"Jag tror vi måste flytta dit..."

Ja, vi får väl se helt enkelt... ;)










Kommentarer

  1. Hello Sara! Vet du vad, jag tror att ni kommer att flytta ut på landet. Jag känner det inom mig. Inom ett par år har ni lämnat Barcelona och bor nära stan, fast på landet. Din längtan till lugnet och landet känns igenom din text. OCH jag förstår dig!!!! Nu på sommaren med alla turister i stan också. Är inte Barcelona typ den mest populära stan att besöka i hela Europa? Tycker mig ha läst det. Just det där med alla ljud och larmet och hettan. Ni har ju mysigt i stan i er lgh, men jag fattar ändå ... OCH du, vad mysigt att ni for ut en sväng utanför stan. Badet i bäcken, kan nästan känna hur SKÖNT det måste ha varit. Och naturen. Du är ju som jag, du känner naturen som en religon. NU önskar jag dig en fin helg och vecka som kommer. Stora kramar från MIG!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hello Annika :)
      Jo, ofta känner jag att jag skulle vilja bo mer utanför stan, men maken är ju inbiten stadsbo... dock har även han sagt att han kan tänka sig att bo lite lugnare närmre naturen, helst havet tycker väl han dock. Vi vill dock inte bo jättelångt från stan och tex La Floresta är ganska perfekt på det viset.
      Trots allt älskar jag ju Barcelona väldigt mycket <3
      Sen är det ju så... vi trivs i vår lägenhet och vårt kvarter, väldigt mycket, så det är kluvet :D
      Man vet vad man har och allt det där... :D :)
      Jag tänker att det som är menat kommer att bli :)

      Japp, Barcelona är en av de mest populära resmålen i Europa och i stan bara väller det av besökare, egentligen året runt :D
      Ja, tack och lov har vi nära med tåg, att åka utanför och just La Floresta är underbart, badet i bäcken var ljuvligt!!
      Stor kram tbx till dig och njut av din resa nu <3

      Radera
  2. Åh så härligt att ha en skog så nära. Eller det finns ju här med men det är inte så himla vackert där. Man låter allt bara växa på. Usch vad jag klagar! Skulle vilja ha både hav och skog nära knuten. Kram Marika

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om när jag åkte till Sverige

När döden knackar på dörren

Den ljusblåa linneskjortan