Tårar och soluppgångar
Förra året vid den här tiden fällde jag tårar varje dag. Efter 8 år här i Barcelona hade sonen bestämt sig för att flytta tillbaka till Sverige med sin flickvän för att påbörja efterlängtade studier på universitetet. Den 25 augusti skulle flyttlasset gå och jag ville så gärna glädjas för dom naturligtvis, och gladdes gjorde jag verkligen. Det var så rätt hela alltet, och med facit i hand kunde det verkligen inte bli bättre än vad det har blivit. Dom stortrivs, är lyckliga och mår bra på alla önskvärda vis. Men det hjälptes inte då, dom där augustiveckorna när allt kändes som avslut. När jag gick i min ensamhet längs med kokheta gator. Tårarna som brände konstant bakom solglasögonen. Värmen som en våt yllefilt runt kroppen. Minnen. Alla dessa minnen som finns inpräntade i varje hörn, varje gatsten... i trädens viskande lövkronor, i den varma luften som vibrerar mellan husväggarna. Allt vi hade delat, gått igenom tillsammans, upplevt... Skratt, glädje, eufori, oro, stre...