Barn av vår tid?
Är vi människor endast en produkt av vår omgivning eller är vårt "syfte som individ" redan implementerat i hjärnan när vi föds?
Hur vet man vem man faktiskt är om man inte provar sig fram utan bara följer ett färdigt spår?
Eller är det bara så enkelt att vi alla är relativt lika som nykläckta, för att sen formateras av omständigheter, förväntningar och kontexten vi lever i.
Handlar det om tur? Att man hamnar rätt från början vilket resulterar i att man ohämmat får blomma ut till exakt den man vill eller skulle vara?
Kanske det rentav är så att karma och reinkarnation är ett faktum. Livet lär oss och tar oss vidare med kunskaperna och förståelsen som skingras vartefter tiden går...
Jag har funderat mycket på det där då jag återblickar på mitt eget liv och tydligt kan urskilja vissa stunder där jag absolut inte har följt mitt egna tankespår utan har styrts av en färdig matris, där livet redan var uppdikterat och reglerat av någon annan.
Jag växte upp i en frireligiös församling under 70-80-talet.
Jag hade stora tankar om min framtid.
Jag ville resa och upptäcka världen, studera förstås, skaffa mig en utbildning som skulle generera ett rikt liv på flera plan.
Käppar sattes ständigt i hjulet och inget av det ansågs lämpligt i den frireligiösa agendan.
Att tänka på självförverkligande eller matriella fördelar var absolut inte en del av den.
Syftet var glasklart, i synnerhet som kvinna.
Sprida Guds ord, hitta en fin och gudfruktig man och föda barn.
Faktum är att inte ens gymnasium ansågs vara viktigt utan snarare insisterades det att jag skulle börja jobba direkt efter att jag slutade nian, och sen satsa en större del av min resterande tid till att "sprida Bibelns ord"... Vilket jag också gjorde.
Varför?
För att göra min pappa glad och stolt. Och församlingen förstås. Mina egna behov sköt jag beslutsamt undan och mitt syfte kändes givet.
Till en viss grad chockade jag ju plötsligt alla och bröt mig sedemera ur då jag träffade en man som stod utanför församlingen vilket ju resulterade att jag blev utesluten och i princip fick börja om på ruta ett igen, utanför församlingens strikta ramar. Dock fanns agendan väl inpräntad i mitt huvud och att bli mamma tex relativt tidigt kändes väldigt självklart och naturligt.
Missförstå mig rätt här.
Mina barn är det absolut finaste och viktigaste jag har och ingenting i processen har någonsin fått mig att ångra deras inträde här på jorden. Jag vände lite på steken helt enkelt och valde att studera senare i livet. Läste in gymnasiet på 2 år och fortsatte sedan att studera Media på Högskolan.
Att skriva har alltid varit en stark drivkraft hos mig, och journalist var väl egentligen det jag drömde om att bli där och då.
Fortfarande la jag dock min egen hinderbana och modet och självsäkerheten svek mig. Jag gjorde det lätt för mig, och efter 3 års studier, som jag njöt oerhört av vill jag tillägga, så återgick jag till att arbeta igen.
"Inte kan väl jag..."
Om vi vrider tillbaka klockan några varv då?
Hade jag agerat annorlunda om min pappa (och församlingen) hade stått bakom mig till 100 %? Låt säga att "församlingen" var en framgångsinriktad sekt som vilja lyfta sina medlemmar till oanade nivåer? Hade det främjat mig som individ?
Det får vi naturligtvis aldrig veta.
Det jag lärde mig ur det var dock att ur ofrihet, kan frihet och reflektion födas.
För mig blev det en självklarhet att våra barn skulle få sätta sin egen agenda helt och fullt. Jag stod bakom dom, och står fortfarande bakom dom i alla beslut dom har tagit även där jag själv kanske hade valt annorlunda med ett facit på handen som man gratis får av att bli äldre.
För mig har det varit en ynnest att se deras kronblad vecklas ut ett efter ett, jag har sett dom ångra sina val, men också korrigerat sina val, allt efter deras egna känslor och kapacitet.
Att vara en brygga mellan generationer är kanske också ett slags syfte? Ett arv som kan föras vidare och på så vis bygga nya strukturer....
Internet och teknikens framsteg har ju naturligtvis både förenklat i vissa processer, men också försvårat ur andra aspekter. Alternativen och informationen är till synes nästan obegränsade. Det öppnar upp, men kan också kanske förvirra? Ju fler val och möjligheter som erbjuds, desto svårare är det kanske att vara selektiv.
När pandemin invaderade världen 2020 var det mycket som ställdes på sin spets och skapade ett nytt sätt att se på världen. Inget unikt med det dock då ju fallet ofta blir så i och med omvälvande stora händelser som sätter starka avtryck i vår omvärld.
Det "nya normala" satte ner pålarna och dikterade ett uppdaterat sätt att leva.
Efter lockdowns och påtvingad isolering fick exempelvis begreppet och livsstilar som digital nomad eller vanlife en boom, inte bara fysiskt utan även via SoMe och Youtube tex.. Människor ville ut i naturen, leva friare... den digitala utvecklingen skapade också nya möjligheter att kunna arbeta i ett större geografiskt perspektiv.
Jag minns oavkortat känslan av att leva instängd i en lägenhet, i en stad under så lång tid utan tillgång till naturen, och den känslan finns fortfarande väldigt starkt representerad inom mig. En känsla av att vilja fly var stark under en lång tid efteråt.
Att dra iväg med en campervan kändes som den ultimata frihetstanken och iom att möjligheten att jobba remote hade utvecklats snabbt så erbjöd ju det också en frihet att inte behöva vara knuten till en plats.
Och ja, campervan-eran blev ju som sagt en enorm boom, och många platser blev nu plötsligt överexploaterade och då länder och städer såg sig trängda till att sätta upp nya regler och normer smalnade frihetsaspekten också på många vis.
Då möjligheter vidgas har ju automatiskt fler individer tillgång till det. Visst har den som hoppar på tåget snabbt en fördel till en början men världen formas ju hela tiden av nya förutsättningar som uppstår, och så även vi som individer.
Och kanske är det helt enkelt så att vårt syfte inte är implementerat från start utan måste få gödas och vattnas med tiden.
Att jag skulle bli journalist nu, är föga troligt.
"Klart du kan!" ropar någon kanske?
Men nej, även journalistbranchen har skulpterat och formats om på världens och samhällets drejskiva och tilltalar mig trots allt inte på samma vis numera även om möjligheten mot alla odds hade varit mig given.
Skrivandet är dock en ådra som altid kommer att pulsera inom mig, och vem vet, kanske den på något vis kommer att blomma ut i någon form någon gång? Time will tell ;)
Två (i mitt tycke) modiga saker jag har gjort känner jag mig manad att lyfta fram här då dom oundvikligen också har färgat mig och mitt liv på många sätt...
När jag vid 18 års ålder faktiskt tog över årorna för mitt liv och fattade ett svårt beslut som skulle påverka mig för alltid... lämnade församlingen, och därmed familjen och alla vänner...
...och när vi valde att lämna Sverige och flytta till Spanien när jag var 45 år på lite vinst och förlust.
I farvattnet av dom två drastiska besluten har jag lärt mig oändligt mycket om mig själv och livet, men i samma andetag kan jag ju också se hur andra tankar och ideer har fått näring som en direkt konsekvens av nya förutsättningar.
Och där nånstans hamnar jag i tankeflödet kring det här ämnet.
I det stora hela är vi ju barn av vår tid, och så kommer det nog alltid att vara. Fröet finns alltid där men det måste ha jord, vatten och näring.
Vissa av oss kanske känner, eller kände vårt kall tidigt, och lyckades också nå målet tack vare förutsättningar, men också beslutsamhet och medvetenhet.
Andra av oss har kanske behövt söka, och prova sig fram.
Och några har bara satts in i en kontext och stannat där och är nöjda med det.
Alla är vi dock länkar i en kedja som genom livets krumbukter har hakat sig i varandra.
Och kanske är det bara så enkelt?
Förutsättningar efter vägen är det som gör oss till den vi är och livets skola sätter agendan?
Orättvisor i världen kommer alltid att finnas representerade, och därmed också omständigheter och villkor.
Vad känner du i detta?
Har du några specifika händelser i ditt liv som har omformat dig som person på ett ganska markant vis?
Har vi alla ett syfte eller är vi helt enkelt bara barn av vår tid där vi anpassar oss eftersom?
Finns det något du önskar du hade gjort annorlunda i ditt liv eller ser du dig mer som en produkt av omständigheterna som har uppstått?
Kommentarer
Skicka en kommentar