Vem kan någonsin förstå?
Det är ingen idé....
Ibland kanske jag öppnar mig. Berättar om det jobbiga. Hör mig själv berätta om mitt liv men greppar det knappt själv.
Ett sammelsurium av klipp som jag försöker redigera ihop till en film.
Filmen om mitt liv.
Min riktiga pappa har jag inget minne alls av. Min mamma var 17 år när jag kom till världen.
Jag föddes på en söndag, i kalla december. Jag var ett söndagsbarn.
I den gamla folktron ansågs "söndagsbarn" ha särskild framgång i livet, de kunde bota sjukdomar och var även synska....
Jag och min mamma bodde hemma hos min älskade, fina och kloka morfar tills mamma sen träffade den person som jag idag räknar som min pappa. När dom träffades var jag runt 1 år så det blev väl naturligt för mig eftersom min riktiga pappa inte alls fanns med i bilden.
Däremot hade jag kontakt med min riktiga farmor och farfar. Jag älskade att vara hos dom uppe i Dalarna. Jag minns dom som fantastiska människor.
I timmerhuset vid sjön där farfar tog mig med ut i ekan och jag lärde mig ro.
Där ljungen bredde ut sig i skogsbacken bakom huset och rallarrosen växte i vägkanterna. Doften av ved och torkade buketter av smörblommor längs spiselkransen.
Farmor var den dramatiska och känslosamma, farfar var den lugna och trygga.
Jag har nog fått lite av båda.
Konstigt nog lärde jag ändå aldrig känna min blodspappa.. Jag motsatte mig det bestämt.
Tänk om han skulle ta mig från den jag ansåg var min pappa?
Farmor och farfar respekterade min vilja där.
Jag påverkades nog mycket av min "nya" pappa också. Känslan att han inte ville att jag skulle ha en relation med min biologiska pappa, och kanske inte heller farmor och farfar egentligen. Och med årens gång rann dessvärre den relationen ut i sanden mer eller mindre.
För jag hade ju också en annan farmor som jag älskade minst lika mycket. Min "nya" farmor...
Ja, så gick åren. Jag har alltid ett starkt minne av komplicerade relationer. Vem jag skulle älska och vem jag inte skulle älska. Så många fel, och en del rätt.
Och jag var en duktig flicka. Gjorde som jag blev tillsagd och älskade" rätt" personer.
Kapade nog en stor del av mig själv genom att inte låta mina rötter frodas.
Som barn accepterar man bara. Formar sig efter omständigheterna och ifrågasätter nog inte särskilt mycket. iaf är det så jag minns det.
Och jag mådde ju bra. Kände mig älskad och har alltid känt att jag trots allt har haft en fin och kärleksfull barndom. Vi hade en stor familj på pappas (den nya) sida. Och även på mammas sida naturligtvis.
Sen var det ju förstås det här med församlingen. Pappas sida av familjen var Jehovas vittnen, men det var inte mammas familj. Det krånglade till det en del. Församlingen var alltid högsta prioritet och som den duktiga flickan jag var så höll jag förstås med.
När jag var 14 år lämnade mamma familjen. Och därmed församlingen. Kvar fanns jag, hos min pappa och mina halvsyskon. Jag var storasyster och fortfarande en väldigt duktig och gudfruktig flicka. Jag skulle stötta både min pappa och mina syskon som vid tillfället var 11 år och 8 år. Eller... det bara blev så helt enkelt då inga andra alternativ fanns.
Kontakten med min mamma bröts, hon var i princip helt borta ur våra liv.
Det var oerhört tuffa år på många vis. Jag var mitt i tonåren, men fick hoppa till vuxenrollen direkt. Pappa var ett vrak, och bitterheten och sorgen klängde runt hans kropp och själ som en vildvuxen slingerväxt.
Vad hände med min sorg då? Den begravdes nånstans djupt och oåterkomligt.
Helt plötsligt skulle jag inte heller älska min mamma längre, för det hon hade gjort var oförlåtligt.
Men jag var söndagsbarnet. Den starka, den glada, den positiva. Jag gjorde allt för att vara den perfekta dottern och storasystern.
Mitt liv var egentligen ihoplimmade skärvor men för mig var det en komplett skål som bara läckte litegrann. Inget att haka upp sig på.
Sen fallerade allt och glorian föll av obarmhärtigt.
Jag var 18 år och blev kär. Kär på riktigt alltså.
Och såklart var det fel person igen.
Jag lyckades alltid älska fel personer. The story of my life upprepade sig.
Ett ultimatum ställdes.
Familjen eller kärleken. Jag har ju skrivit en del om det i bloggen. Känslorna under den här perioden som var både höga och låga. Egentligen omöjliga att hantera då så mycket smärta och ångest flätades ihop med lycka och värme.
Kunde nåt som kändes så rätt verkligen vara så fel??
Valet blev kärleken den här gången.
Och med det valet kopplades jag helt bort från familjen, församlingen och alla mina vänner. För dom var jag nu död.
Död, och begraven i deras minnen endast.
Jag hade tre föräldrar, men ändå inte alls längre.
Att försöka förklara dom känslorna som var som ett enda virrvarr går nästan inte.
Jag skulle säga att det är omöjligt.
Jag tog kontakt med min mamma igen. Pappas skugga hade ju fysiskt lämnat mig nu... jag säger fysiskt, men mentalt fanns den absolut över mig ständigt. Hans tårar, dom sårade och sorgsna ögonen som målade mig i det dåliga samvetskvalets kostym.
Mamma och jag byggde en relation igen. 4 år hade gått, och massor fanns emellan. Sånt vi inte pratade om så mycket. Vad skulle det lösa? Att försöka förstå var nyckeln.
Jag fick barn, och jag var glad över att dom åtminstone hade en mormor, och så en farfar och farmor i Italien.
Efter 6 år tog plötsligt pappa kontakt med mig igen. Jag var lycklig. Såå lycklig.
Allt skulle bli bra nu.
Jag fick återigen träffa mina syskon som nu var vuxna. Mina barn skulle äntligen få lära känna sin morfar. Skulle vi bli en enda stor brokig familj nu?
Det var ju ingen omöjlighet tänkte jag. Många familjer levde så. Brokigt och blandat. Människor som lyckas överse och prioriterar sina barns välmående framför sitt eget.
Men nej.
Återigen hamnade jag i klorna på sårade känslor... vem som är rätt att älska, och val som tycktes självklara för vissa, men omöjliga för mig.
Glädje och förtröstan smältes ner och kokades istället ihop till en massa av självförebråelser, maktlöshet och hopplöshet.
Jag klev ur helt enkelt och lät andra välja. För mig hade bägaren runnit över.
Nånstans i allt detta blev sårbarhet farligt för mig.
Jag hade ett mål, och det blev att hålla ihop min egen lilla familj. Mina barn skulle absolut inte behöva gå igenom allt det som jag har gått igenom.
Så många gånger i mitt liv har jag fått höra att jag är stark.
Samtidigt har jag också fått höra att det är starkt att visa sårbarhet. Att våga visa sig svag.
Jag är skitdålig på det. Egentligen är jag kanske inte så stark då?...
Eller är det helt enkelt bara så att när man alltid har vetat att man har många att luta sig emot, så är det så mycket lättare att släppa taget och faktiskt visa det sköra och sårbara?
Ensam är inte stark sägs det ju.
Jag vet inte jag.
I alla tuffa situationer jag har gått igenom i livet har jag nog oftast blockerat mycket av det inom mig och valt att inte rulla ut den mattan.
Vem kan någonsin förstå, är oftast min känsla.
Vissa saker kan man förstå, andra går helt enkelt inte.
Och jag försöker alltid tänka detsamma mot andra. Jag kan aldrig utge mig för att förstå just din situation. Jag kan finnas som ett bollplank, jag kan låta dina känslor studsa mot mig men jag kan aldrig nånsin känna dina känslor.
När mina barn har en tuff stund vill jag bara finnas där, tillåta deras känslor flöda, inte på något vis försöka förenkla det dom känner just där och då, vad det än må vara utan bara lyssna utan att försöka deklarera facit.
Kanske då jag själv vet att jag har svårt för klämkäcka peppiga ord, och välmenande råd som nästan sopar undan det jag faktiskt känner.
För vem kan någonsin förstå ekar det i huvudet...
När jag fick cancer valde jag att inte prata om det, och en av dom stora anledningarna var just att jag inte ville ha sympatier, eller välmenade råd, "tycka synd om-blicken"...
"Det här fixar du! Du är stark!"
Energierna för mig var det viktigaste, inte vad som sades, för har man inte haft cancer kan man inte förstå.
Att förstå någons sorg är också omöjligt. Vare sig det gäller människa eller djur, eller likväl om det handlar om död eller att vara "som död" men fortfarande levande.
Man kan kanske relatera, jag förstår någorlunda någons sorg och smärta över att förlora sin hund då jag själv har gått igenom det 3 ggr, men återigen hanterar vi alla saker olika.
Min riktiga pappa dog för några år sedan, ja, 10 år sen är det nog. Min faster ringde och berättade det och jag försökte känna nån form av känsla.
Kan man sörja någon jag aldrig träffat?
Eller kanske sörjer man mer det som aldrig blev?
Är det lättare att sörja en älskad person som är borta på riktigt, än en älskad person som väljer bort mig ur sitt liv?
Är blod alltid tjockare än vatten? Om du frågar mig är svaret både ja och nej.
Det finns inga självklara svar då vi alla kommer ur vår egen djupa vrå av upplevelser, och händelser som har färgat oss genom livet.
Att vara transparent med känslor kan vara självklart för någon, men inte alls lika självklart för någon annan.
Jag är transparent till en viss gräns men mycket är fortfarande djupt begravet inom mig och på något vis kan jag också känna att jag helt enkelt inte vill plocka fram det och klä det i oro med ord.
Balansen är alltid hårfin, och ingen situation är ett självklart rätt eller fel. I mänskliga relationer är det ett enormt spektrum av känslor som spelar in och påverkar hur vi relaterar till andra, och andra till oss.
Kärnan i mitt liv är mina barn förstås. För mig finns absolut inget som skulle kunna förstöra min relation med dom. Detta är min fulla och fasta övertygelse som inte går att rucka på en millimeter.
Med det sagt kan jag ändå förstå att saker kan ske, att inget är självklart, att alla möter hinder och även höga klippväggar under livets väg som kan skaka om och rucka på det självklara.
Att relationer inte alltid är enligt regelboken och har dom en gång raserats är det väldigt svårt att bygga ihop dom igen. Det kommer alltid att finnas ett före och ett efter.
Och detta kan jag åtminstone försöka förstå eftersom jag själv har upplevt det.
Oerhört mycket som drabbade ett litet barn, nyfött och sedan. Tänkte lite mer runt din biologiska pappa men allt var så komplicerat med det mesta runt dig. Och förfärligt hur du miste omsorgen från föräldrar så tidigt och du måste bara kämpa, för dig själv och dina halvsyskon.
SvaraRaderaLjuspunkter visste du fanns i livet och upplevt som din riktiga farmor och farfar och även din nya pappas föräldrar. Men för mycket sorg av allt som inte ett barn ska leva i så många år. Så tungt. Så mycket obesvarat. Alla frågor och undringar för ett barn som växer upp och ska hantera det svåra hemma och fungera i det andra, med skola och vänner. Och se hur annorlunda andras familjer är.
Fint du hörde din egen röst när du mötte din man och hade väldigt starka krafter och mod. Och blandat med det svagare som det är livet.
Idag vet jag mer och mer om väldigt lyckosamma personer men kanske man anar något annat också och att de haft det rent förfärligt. På något sätt tror man inte att det var så illa förr men det var det. Och idag har vi ingen aning om vad barn går igenom i sina familjer, bara lärare som ser mycket av det eller en skymt, beror på om de får förtroende för någon av dem och börjar berätta det de aldrig gjort förr. Och det blir komplicerat.
Och jag blir arg och upprörd när folk runtom ska berätta hur mycket fel det är på dagens barn och unga, de vet preciiis hur man ska uppfostra men har förstås inga barn själva. Vet inte riktigt hur man ska hantera att förklara och undervisa dessa personer mer om verkligheten eller försöka vara lugn, bara säga att de vet för lite men ibland måste jag göra en paus i umgänget.
Det är sorgligt att läsa hur du haft det och tror jag förstår mycket av det, har sett mycket men har själv haft väldigt fin familj och släkt under hela uppväxten. Och är väldigt tacksam för det.
Du är stark som byggt upp så mycket genom hela livet och mycket klok. Och så underbart med dina fina barn och man.
Kramar till dig och hoppas du får vackra dagar med lite svalare luft så det känns bättre. Och ta väl hand om dig.
Tack Monica för fina ord <3 Ja, att alltid känna sig annorlunda är ju också en del i hanteringen av allt som hänt... att försöka förklara, inte vilja dela allt och då behöva snåra in sig något som nästan förklarar fast man egentligen behöver hela bakgrunden. Ibland orkar man helt enkelt inte då det kräver så pass mycket öppenhet och tillit till personen i fråga. Att skriva om det är lättare på något vis, men det finns fortfarande mycket jag inte berör av hänsyn till andra involverade personer.
RaderaJa, min lilla familj är så klart mitt allra viktigaste och finaste i livet och allt som har hänt har ju ändå lett mig till just det, att jag har dom i mitt liv, så någon bra mening med det fanns det ju <3
Det gläder mig att höra att du har vuxit upp med en fin och trygg familj, det är guld värt.
Det som jag ändå ser som mycket positivt i mitt liv är ändå att jag alltid har känt mig älskad trots allt, jag har inte behövt växa upp i våld och missbruk tex, och jag tror att det är det värsta för ett barn att behöva utstå.
Kramar tillbaka till dig, idag har vi faktiskt haft lite svalare, runt 25 gr och småregnigt, mycket njutbart ;)
Nej man kan verkligen inte förstå en annan person till fullo. Det du gått igenom känner jag inte alls igen. Vi delar cancern men ändå är det olika sätt att deala med den som vi valt. Jag pratade, skrev och talade om för alla. Dela (inte deala här) är så viktigt. Och jag vet att det du precis skrivit kan betyda så mycket för någon som kanske går eller har gått igenom liknande. Tror också att det viktigaste vi kan göra för oss själva och våra barn är att försöka förstå oss själva. Det som format oss. Det är ett inget lätt jobb. Skickar dig en stor Kram! Marika
SvaraRaderaTack Marika för dina ord <3 Ja, du har så rätt i att dela det som kan vara jobbigt absolut kan hjälpa någon annan, så har man styrkan att göra det så är det ju mestadels positivt.
RaderaCancern kände jag mig inte alls redo att dela där och då, mest pga att den lilla styrka jag hade behövde jag reservera för min familj endast. Senare kändes det lättare och det kändes fint att tänka att någon annan kunde känna sig hjälpt av det förstås.
Dock när jag själv mådde som värst orkade jag inte heller läsa eller prata om det utan fokuserade på annat som fick mig att må bättre rent mentalt.
Att försöka förstå sig själv är enormt viktigt, men precis som du säger är det inte alltid ett lätt jobb ;) Men det är väl egentligen det som är livet, att förstå och lära sig under resans gång.. kanske i mitt nästa liv har jag allt fixat och färdigt precis enligt regelboken, fullärd och komplett :D
En stor kram tbx till dig!
Kära Sara! Så starkt och naket skrivet. Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver... jag har barn som mår och har mått riktigt dåligt, förlorat mina älskade föräldrar och själv gått igenom cancerskiten och är fortfarande under behandling, och precis som du skriver är det omöjligt för någon annan att helt förstå. Det är lättare att sörja en älskad person som är borta på riktigt, än en älskad person som väljer bort än ur sitt liv. Det tror jag i alla fall! Dina ord berörde mig djupt, särskilt det om att sårbarhet kan kännas farligt men ändå är en del av styrkan. Tack för att du delar så öppet, det betyder mer än du kanske anar.
SvaraRaderaKRAMAR till DIG! Anna
Tack fina Anna! Det gläder mig att du kan relatera till viss del, även just till det där som kan vara så svårt att förstå för någon som själv inte har upplevt det.
RaderaJa, du har kanske rätt i att det är lättare att sörja en älskad person som är borta på riktigt, jag brukar fundera på det ibland när det är tex Fars dag och liknande. Sorgen finns ju alltid och gör sig påmind när personen inte längre finns i ens liv, på både det ena eller andra sättet.
Ja, att visa sårbarhet är enormt svårt och naket, men är ju indirekt en styrka i sig.
Tack igen för dina fina ord, det betyder mycket för mig <3
Kramar tbx till dig!!
Dina ord är så starka och nakna. Jag har flera olika sorters sorg, och jag tror inte det handlar så mycket om ifall personen är borta, död, eller om den valt bort mig. Det handlar om kärleken som är eller var. Hur stark den var eller är. Det är där smärtan ligger för mig iaf. Att visa sårbarhet tycker jag är ett tecken på tillit. Älskar när någon visar mig sin sårbarhet, det stärker vår relation. Alla funkar dock inte så, en visad sårbarhet kan skrämma bort, det blir för jobbigt för en del att bemöta. Tack kära Sara, du är viktig i bloggvärlden och jag är glad du är min vän. Kramar
SvaraRadera