Jag och Gud

 Kvällspromenaden i kvarteret.

Jag, maken och vovvarna.

Vi går till Gust d'Hort där jag fyller stråväskan med Savoykål, tomater i alla former och färger och vitlök. Mozzarellan från Italienska salumerian är redan inhandlad och även surdegsbrödet från favoritbageriet.

Vi passerar djuraffären där vi köper ny mat till Akka, vår duva. Tjejerna får varsin godbit av butiksbiträdet som dom alltid får och några gottispinnar får också följa med hem.

Vi kommer till torget, ett av alla häromkring. Torget med kyrkan.

Som vanligt livligt, bubbligt och fullt av lekande barn, en fotboll som studsar mot väggen, sorlet från uteserveringarna och bänkarna. En skällande hund.

Jag noterar att kyrkan är öppen, vilket den sällan är när jag går förbi, så jag säger till maken att jag ska ta en snabb titt. Hundar får inte gå in i kyrkan så han väntar utanför på trappen.

Kyrkan är tyst och vacker. En person står utanför kyrkporten och röker så doften av cigarettrök letar sig in mellan sittbänkarna. Det känns fel på nåt vis men jag ignorerar och fokuserar istället på tystnaden, den vackert målade fresken upp mot det välvda taket som var det första maken noterade som den konstnär han är, när vi skulle till att passera.

Tavlan med dagens psalmer hänger på en vägg och jag noterar den mäktiga orgeln vid sidan av.

Minnen väcks.

Det där kollektiva. Den gemensamma känslan av höra till. Förenade i samma tro, tanke och syfte.

Sjunga lovsång tillsammans och böja huvuden och knäppa händer tillsammans i bön.

Men också nåt annat.

Skolavslutning för barnen. Julkonsert med min mammas kör. Begravning av en älskad farmor (inte min). Midnattsmässa vid jul. Fina och rörande minnen, allt kopplat till en byggnad i Guds namn.

Begreppen kyrka, Rikets sal, bibel och Gud finns absolut präglade i mitt blodomlopp. Det är oundvikligt med min uppväxt. Born and raised.

På många vis är det kopplat till positiva saker. En känsla av frid och tillhörighet som jag tror är så oerhört viktig för oss alla som individer. 

"Här bor jag, här finns jag, här hör jag hemma"...

Jag förringar inte detta faktum på något vis. Jag har djup respekt för dom som har funnit ro i kyrkans värld. Känner en varm glädje å deras vägnar t.o.m.

Att "höra hemma" är en elementär och fin grundsten att stödja sig på under livets resa.

Men... 

...under alla mina år, inom dessa,  kyrkans eller religionens väggar ställer jag mig frågan:

"Har jag nånsin mött Gud där?"

Alltså Gud, i syftningen ro, vila och tillit. Trygghet och förtröstan.

Och svaret kommer till mig väldigt enkelt...

"Nej, det har jag inte"

Aldrig mötte jag Gud som en omfamnande och accepterande närvaro i mitt liv. Snarare motsatsen.

För mig var Gud fördömande, någon som såg allt jag gjorde och satte skammens filter på allt som inte var enligt regelboken.

Ett enormt väsen som bestämde hur jag skulle klä mig, hur jag skulle älska och hur jag skulle demonstrera min tro.

I min senare livskarta, när min barndomsreligion var ett minne blott var kyrkan en plats som förvisso handlade om glädje, värme och högtid. Traditioner och musik. Familj och tillhörighet på ett annat plan...

Men mötte jag Gud där?...

"Nej, inte alls..."

Man kan nog säga att jag inte var mottaglig. Åratal av olika tegelstenar knutet till detta hade byggt en stor mur omkring mig. Väl cementerat och stabilt.

För mig var det för mycket som inte gick ihop helt enkelt. 

Visst, kanske är det en ständigt pågående strid mellan Gud och djävulen, som jag fick lära mig.

En evinnerlig maktkamp om gott och ont som söndrar, raserar och förstör.

Jag lyfte bestämt upp handflatan mot detta och vände ryggen till det.

Idag har jag definitivt en relation med Gud. Men på ett helt annat vis.

För mig är det en kraft och en energi som ständigt finns runt omkring mig.

Som leder mig och tillhandahåller mod och styrka.

Som låter mig gråta och känna mig liten men också lyfter upp mig så att jag ser saker i ett nytt och större perspektiv.

Som gör mig ödmjuk och avskalad för livet, bär en del av kontrollen och låter mig landa i den vissheten.

Gud möter jag ständigt när jag är ute i naturen. 

Ser alla små underverk som bara är där utan att en människa har blandat sig i.

 Likväl det stora, evinnerliga...

Stjärnhimlen som lyser som starkast när det är som mörkast.

Månen i sina olika skepnader.

Bergens mjuka kamrar mot horisonten, intagliga vid första anblick som en naturens målning, men egentligen allt annat än det och fylld av hemligheter.

Havet, sjöarna, åarna... som ett tecken på liv. Utan vatten, inget liv.

Jag känner mig ren och avskalad i den relationen. Öppnar upp mitt hjärta utan den gråa hinnan av tvivel, att inte duga eller göra rätt.

Jag har insett att det inte på något vis är en linjär känsla som ska finnas, du säger-jag gör, utan snarare en cirkulär och dynamiskt känsla. Jag öppnar upp, låter mig ledas framåt och på rätt väg utan en egen tolkning eller pekpinne till någon annan.

Energierna finns där ständigt, och jag vet att jag måste vara mottaglig. Våga vara mottaglig kanske?

Inget gläder mig mer om en person bedyrar mig sin kärlek och förtröstan till dennes Gud.

Eller att någon mår som bäst i själen av att vistas i en kyrka, eller tillhöra en församling. Mår den personen bra av det kan jag inte se några som helst nackdelar med det.

Att känna sig glad, trygg och stark måste nånstans byggas på individnivå, även om den kollektiva tryggheten också är viktig så länge det grundar sig på äkta byggstenar.

*

Jag går ut från kyrkan och tystnaden.Ut till myllret på torget igen.

Maken och vovvarna. 

"Vill du inte gå in och titta på målningen?"

...frågar jag maken.

"Nej, jag hoppar över det."

Vi strosar hemåt genom gränderna.

Jag tänker att det gör mig glad att känna att jag kan gå in i en kyrka med lätt hjärta. Att jag kan försonas med tanken att det är en plats av frid för många.

Det är inte platsen jag måste besöka för att möta Gud utan helt enkelt bara en fin plats.

Jag och Gud har vår egen mötesplats och vår egen relation på precis det rena avskalade sätt jag vill ha det.

Och på nåt märkligt vis får det mig att känna mig kollektivt upplockad och omhändertagen, även att jag inte befinner mig inom en byggnads fyra väggar med likasinnade.

En fin känsla.

Vad har du för relation till begreppet Gud?

Berätta gärna😊

Tack på förhand🙏