Om när jag åkte till Sverige

 

    Jag och sonen njuter av höstens färgprakt i Lund

Ibland blir saker inte alls som man tänker sig, och det är ju för all del bra emellanåt.

"Nämen tänk vad bra det här blev nu då..."

Ja, ni vet...

Vi flyttade från Sverige 2016. Då hade jag levt där i 45 år. Born and raised. Att det blev just Barcelona vi hamnade i var från början egentligen en tillfällighet. 

Vi hade väl längtat ut. Bort. Till. Från.

Maken är italienare. Han saknade Medelhavet, kulturen, maten, värmen, solen osv. Och ja, det gjorde jag med. Livet ropade högt och ljudligt. Jag var så färdig med mörker, kyla, det stressiga vardagslivet som snurrade snabbare och snabbare. Jag kände att jag ville så mycket mer. Vidga vyerna. Testa på nåt nytt. Slippa vintern.

"Livet måste ju vara mer än detta" var väl tanken som malde ofta. 

Ja, sen var det som att öppna en ask med pusselbitar som plötsligt gick att få ihop till en helhet. Tillfället öppnade sig och vi grep tag i möjligheten.

Smack, smack, smack. Bit efter bit. Och bilden av vårt liv såg plötsligt helt annorlunda ut.

Vi lämnade huset, lugnet och livet i den lilla sömniga staden i södra Sverige, och hamnade i en lägenhet mitt i storstaden Barcelona i Spanien.

Barcelona tog mig med storm. Från första sekunden jag satte min fot på de Gaudi-mönstrade gatorna kände jag mig som hemma, fast långt borta... men ändå hemma så att säga.

När jag tänker tillbaka på de första åren här, är det som att jag ser en vacker, passionerad men också dramatisk film spelas upp för mina ögon. Jag önskar att all nån gång i sitt liv ska få uppleva den känslan. Men ska jag likna det med någonting är det definitivt förälskelse. 

Rå, intensiv, brutal, ljuvlig, fantastisk förälskelse.

Ingenting var lätt förstås. Det är inte lätt att bryta upp och börja om sådär mitt i livet. Det var tårar, frustration, maktlöshet blandat med eufori, harmoni och känna sig som starkast i hela världen.

Summa summarum....

... Jag kände mig trots allt på helt rätt plats i livet och Sverige blev lite som ett bleknat foto i periferin. 

Ca ett halvår efter vår flytt hit åkte vi tillbaka till Sverige och gjorde avslut. Sålde huset, bilen osv. Åkte tillbaka till livet här, och så var det med det. Sonen flyttade med oss direkt, och dottern som läste på universitetet i Uppsala, valde också att flytta hit när hon var färdig med studierna.

Ja, så bara rullade allt på. Vardagslivet här. Känslan att precis alla dagar räknades. Jag levde så 100 % i nuet och njöt av det fullt ut. Sverige kom längre och längre bort och tanken att jag skulle åka dit kändes oerhört frånvarande.

Ja,sen hände pandemin. Lusten att resa någonstans överhuvudtaget försvann än mer på något vis. Och tiden gick igen. Allt jag behövde hade jag ju här kändes det som.

2022 blev jag då sjuk. 

Cancer.

Här och här och jag skrivit om det i min tidigare blogg. Bl a.

Att bli sjuk på det viset ruskar ju om en på alla sätt och vis. Oundvikligen. Man kliver in i något, och kommer ut på andra sidan i en ny skepnad. 

Förändringen sker ju gradvis förstås. Subtilt smyger det sig på till en början, för att sen bli kristallklar. Och plötsligt kände jag en stark längtan efter moderlandet. 

Men tillfället kom sig liksom inte. 

Mycket hade förändrats  under åren sen vi hade flyttat, och att resa till Sverige kändes av många anledningar mycket mer krångligt och omständigt, och frustration och lite sorgsenhet började nu ta plats. 

Plötsligt kändes Sverige som ett ouppnåeligt  mål på ett konstigt sätt. Som att det inte var för mig längre. Dramatiskt tänkt måhända, men det är väl lite så jag funkar. Alla känslor blir väldigt starka och rotar sig på djupet.

Ja, så i början av detta året berättar vår son att han har sökt in på universitetet i Lund. Efter 8 år var det dags. Han skulle lämna Barcelona och flytta tillbaka till Sverige.

Känslorna åkte förstås bergochdalbana i mitt inre. Han hade pratat om det länge, egentligen redan innan pandemin, men det hade skjutits upp av olika skäl.

Men nu var det alltså dags. Och samtidigt som jag blev jätteglad för hans skull gjorde mammahjärtat lite ont. 

Hela augusti gick jag runt med brännande tårar under ögonlocken, flytten skulle ske den 25 augusti. Han och hans sambo som han hade träffat här i Barcelona hade hittat boende i Malmö, och allt var spikat och klart. Naturligtvis ville jag inte tynga ner honom med ledsamheter och oro, utan fokuset lades på det positiva helt enkelt.

Och en positiv sak var att jag äntligen fick ändan ur vagnen att boka en resa till Sverige, som jag ju hade haft i huvudet så länge.

Så i oktober bar det alltså av. Det kändes så himla stort att få hälsa på min son och hans sambo i deras nya liv i Malmö.

Och det kändes stort att efter mer än 7 år borta, komma tillbaka till mitt moderland som på nåt sätt hade känts som en saknad pusselbit i mitt liv, framförallt efter att jag hade blivit sjuk.

Att sätta fötterna i den svenska myllan, känna dofterna, energierna och atmosfären.

Det rena, klara och välbekanta. För ja, visst hade tankarna gått... "Kommer jag känna mig hemma? Eller helt vilsen?" Men jag kände mig väldigt hemma konstaterade jag :)

Höstens färgskala som sprakade i sin värme, de skånska, friska vindarna till trots.  

Återupptäckandet av de små sakerna som jag inte ens visste att jag hade saknat.

Och förstås att bara få umgås med två så för mig kära personer. Se dom lyckliga och nöjda. På en bra plats i livet.

"Jomen det här blev ju så bra ändå..."

Det blev en otroligt mysig vecka förstås. Och Malmö är ju en så trevlig och välkomnande stad. Lund hängde vi också i en av dagarna och hon visade sig från sin allra vackraste sida måste jag säga.

Sonen i sin nya hemstad Malmö

Jag och sonen ute på vift, jag blev så glad av att se en väderkvarn :)

...för att inte tala om alla vackra blommor som fortfarande prunkade..

Gofika i Lund :)

Malmö, Lilla torg

Öresundsbron i hela sin prakt från Bunkeflostrand

Ytorna och grönområdena gjorde mig så lycklig, inget man är bortskämd med i en storstad som Barcelona :D

Och alla vackra gula träd!

På promenad längs med Ribersborgsstranden mot Malmö stad

Sonen framför Lunds tekniska högskola, LTH som han numera tillhör :)

Den fantastiska domkyrkan i Lund

Universitetsbiblioteket i Lund

Öresundsbron från andra hållet

Vi <3

Ja, det blev verkligen en fin vecka som gav mig så mycket glädje och harmoni i själen. På nåt sett kändes det som att en bit som hade saknats nu hade blivit tillrättasatt igen.

Att leva "mellan" två länder kan vara en blandad känsla på många vis. Ur ett perspektiv känner jag att jag hör hemma på båda platserna, samtidigt som det i ett annat perspektiv kan upplevas som att jag inte tillhör någonstans längre.

Sverige är mitt modersland, det vet jag innerst inne, men Spanien har gett mig så mycket att uppskatta också, och framförallt lärt mig vem jag faktiskt är och vad som är viktigt för mig. Här mår jag otroligt bra och känner mig harmoniskt.

Mest av allt känner jag mig rik, och lyxigt förunnad att ha förmånen att fått uppleva båda länderna, och nu när jag var i Sverige insåg jag hur viktigt det är för mig att vara en del av båda platserna.

I slutändan tänker jag att livet för mig där jag ska vara, just nu. 

Trust the process som man brukar säga :)

Under tiden fortsätter jag att uppleva varje dag, vara tacksam för det jag har och njuta av dom små sakerna i livet.

Du som har levt, eller lever i ett annat land än ditt modersland, hur känner du?

Berätta och kommentera gärna :)