När döden knackar på dörren
"Du har en elakartad tumör vid äggstockarna, vi måste påbörja behandling omedelbart."
Två vita rockar mittemot mig och maken, ett skrivbord emellan. Allvarliga blickar.
Där och då hade jag nog redan dealat med döden. Sjunkit ner i det svarta hålet och kravlat mig tillbaka.
För efter biopsin visste jag redan instinktivt.
Läkarens arm bakom ryggen när han ledde mig ut från rummet efter 45 skrämmande minuter på britsen. Hur den brände mot ryggen på nåt vis.
"Har du nån som väntar på dig här ute?"
Jomen han hade det redan klart för sig, det insåg jag i samma stund.
Visst klamrade vi oss fast vid allt annat som alla mina symptom kunde bero på, när vi var på väg hem efteråt. Men biopsin gjordes inte på några minuter i den svullna lymfkörteln vid nyckelbenet som jag hade trott (och googlat om), utan nere i ryggslutet.
Dagen efter kollade jag min sjukvårdsjournal via datorn. Manifesterade ett positivt besked...
Jag kommer nog aldrig att göra det igen. Kolla min journal alltså.
Det svarta hålet öppnade sig och jag drogs ner där, snärjande klor liksom bara slet i mig och jag såg bara två ord framför mig.
CANCER.
=
DÖD.
En synnerligen simpel ekvation. Ja, så var ju den omedelbara känslan.
Att gripas tag av mörkret sådär är brutalt, rått och smärtsamt. Och här handlade det helt plötsligt inte bara om mig, utan om maken, våra barn, våra djur.... egentligen mest om det.
Vem ska ta hand om er nu?
...var frågan som ekade... slog som en hammare i skallen....
Obarmhärtigt och plötsligt kändes mitt liv som ett svartvitt foto.
Även att jag är ganska säker på att själen vandrar vidare i någon form så var det just den tanken som var mest smärtsam och skrämmande. Att inte vara där fysiskt längre.
Ja, sen kom ju samtalet från sjukhuset. Och med sjumilakliv hade livet tagit en helt ny vändning.
Ibland tänker jag, eller snarare önskar jag, att min relation till begreppet "död" skulle ha neutralierats något. Att gråzonen kring det skulle ha klarnat... men icke.
Visst sitter jag här 2 1/2 år senare, i allra högsta grad levande och oändligt tacksam över det. Men så läser jag något, eller råkar se en film med eller om någon som inte gick samma öde till mötes.
Någon som fick samma sjukdom som jag ungefär samtidigt, och nu inte längre finns ibland oss. (En släkting till oss tex) Och tanken slår en återigen:
"Det kunde ha varit jag"...
Visst, döden möts vi av i alla möjliga sammanhang, dagligen. I media, i mitt jobb (jag jobbar på en nödcentral), i verkligheten omkring oss. Den kan inträffa när som helst egentligen.
En dag finns en person här, nästa dag inte. Helt oväntat kanske någons liv skakas om totalt och allt man trodde finns inte längre.
Plötsligt är en i allra högsta grad levande och sprudlande individ bara ett foto, eller kanske en text. Ett dokument av en annan tid. Ett leende som från och med då är platt och fruset i evighetens rum, även att jag är fullt medveten om att så inte är fallet för dom anhöriga, som ju fortfarande har personen inom sig och kanske i en viss bemärkelse ännu levande.
Jag kan tänka mig hur personer som överlever andra typer av katastrofer upplever det, olyckor, naturkatastrofer, där många liv går till spillo, medan den personen klarar sig. Som skyddad av en magisk hand.
"Det kunde varit jag, men den här gången blev det inte så...varför?
Det första året efter var det oerhört lätt att vara tacksam.
Och jag tänker mycket på en mening och en bild som min kära bloggvän Channal la upp i sin blogg (hoppas att det är ok att jag lånar din bild och ditt citat Anna? :)... för mig då något modifierat, då min jobbigaste tid var 2022.
2024 var jag lycklig och tacksam. Kunde vila i situationen på ett lugnare vis och vågade tillåta mig mer känslor. Att landa i känslan att faktiskt få vara lycklig utan att tänka att katastrofen väntade runt hörnet. Bara det var ett stort steg för mig
2025 då...
Ibland glömmer jag bort det helt enkelt. Ja, det upplevde jag ju redan 2024. Glömmer att jag var sjuk. Tappade allt hår och spenderade åtskilliga timmar på sjukhuset.
Jag ser ett foto av mig, och det känns så oerhört långt borta. Som en annan persons liv. Jag antar att det handlar om att man med tidens gång distanserar sig, acklimatiserar en fas i livet som liksom klipptes in på livslinjen helt plötsligt och oväntat.
Jag äter ännu min medicin morron och kväll, samt går på regelbundna besök hos onkologen, om än mer sällan numera. Och visst slungas man tillbaka i tiden varje gång man är där. Ser dom andra patienterna, perukerna, huvuddukarna, dom som bara bär sin sjukdom utan kamouflage, de oroliga ögonen hos vissa, också dom som till synes är värre drabbade än vad jag blev.
En abrupt och viktig påminnelse om hur skört livet kan vara.
Jag försöker orientera mig i känslokartan. Balansera mellan att tacksamheten alltid måste finnas där, men också att försöka neutralisera katastroftänkandet något.
"Jo, Sara, du får vad lycklig... Det behöver inte innebära att världen rämnar för det..."
Ja, så rullar dagarna på. Vardagen som en puttrande gryta. Välkomnande och omfamnande. Distansen till det jobbiga lite längre och längre bort.
Och så plötsligt kanske påminns man av något igen. Eller någon.
Av en text. Av ett foto. Av en film.
Ångesten griper tag för en stund. Som en kramande hand runt halsen.
"Det kunde varit jag."
Bestämt tar man sen bort den kramande handen.
Låter ångesten avdunsta som puffande små moln.
Jag är här nu. Jag lever livet nu.
Kanske är det bra att påminnas emellanåt. Deala med det. Marinera känslorna av att inte kunna kontrollera utan helt enkelt lita på livet.
Omfamna precis alla känslor, låta de jobbiga få rymmas men inte ta över.
Precis så.
Igår gjorde jag ett pass yin yoga här hemma. Sträckte, stretchade och lyssnade.
Hon talade om dagens affirmation som var just tacksamhet och jag lät tankarna flöda...
"I'm grateful for all I have"...
Såg alla mina närmaste glida förbi. Leende ansikten. Dom som finns i mitt liv här och nu, men också alla som har funnits under årens gång. Som har passerat revy på olika vis och där och då lämnat sina avtryck i mitt liv.
En fin känsla som värmde mig inifrån och ut.
Och kanske djuren kände det också... Men plötsligt var dom där runt mig på yogamattan.. Vår duva Akka, flyger inte så mycket, men plötsligt kom hon flygande och satte sig på mitt ben ❤️
Och det gjorde jag ju så klart inte!
Ja, det blev ett lite tungt inlägg så här på lördagen, men det var känslor och tankar som flödade i huvudet som jag bara kände att jag ville pränta ner.
Nu önskar jag alla en fantastisk helg där du får njuta av livet, nära och kära och det som gör dig glad och varm, och tacksam <3
Förresten! Berätta gärna vad som gör Dig mest glad och tacksam just här och nu...
Tack på förhand<3
Vet inte riktigt vad jag ska skriva men ville lämna någon rad om att jag läst. Tack för att du delar dina tankar så öppet och ärligt. Yinyoga är fint, stretchar varje dag och kroppen mår toppen. Önskar dig en fin lördag!
SvaraRaderaGomorron Hanna! Det betyder mycket att bara visa att du har läst och vill lämna en tanke <3 Att prata och skriva om det är alltid lite jobbigt men också ett sätt att bearbeta, och kanske dela med sig till någon annan som går igenom samma :)
RaderaJa, älskar yin yoga som ett komplement till den vanliga dynamiska träningen!
Önskar dig detsamma!
Stor KRAM!
🙏⚘❤❤❤
SvaraRaderaAnonym: Tack! <3 <3 <3
RaderaSå fint och sant skrivet , jag har gjort min andra behandling och hoppas allt elakt är borta nu, återbesök om 3 mån och tacksam för allt stöd från familjen och vänner , ensam är inte stark , en fin helg önskar jag dig ❤️❤️
SvaraRaderaAnonym: Åh, tack kära du, då vet jag verkligen vad du går igenom precis nu <3 Har dig i mina tankar och önskar dig allt gott med det du går igenom och har framför dig. Nä, ensam är inte stark alltid, familjen och vännerna betyder oerhört mycket i en sån här situation och det gläder mig att höra att du har stöd och kärlek omkring dig, och förhoppningsvis också massor av positiva energier som är ack så viktigt <3 Tack för att du delade med dig och för fina ord!
RaderaStor KRAM till dig!
Du skriver så fängslande när du skriver. Jag känner hur tårarna sakta börjar rulla ner på mina kinder när jag läser rad efter rad din berättelse. Har svårt att formulera mig i ord men förstår att man blir oerhört tacksam för livet efter detta eller nu man har varit med om. Man fångar dagen på ett annat sätt tror jag mot vad man gjorde förr. Som vi alla skulle göra fast vi inte fått ett tragiskt besked.
SvaraRaderaDet som gör mig mest tacksam och glad det är min familj.
Ha en fin fortsatt lördag.
Kram Carin
Tack Carin, det var väldigt fint sagt och jag tar det till mig verkligen <3 Jo, visst är man tacksam och precis som du säger känns det oerhört viktigt att ta vara på varje dag <3
RaderaJa, familjen är det finaste vi har Carin, jag kan bara hålla med dig!
Ha en fin helg!
Stor KRAM!
Jag är mest tacksam över att ha tagit mig igenom alla problem och destruktiva beteenden och nu få leva ett lyckligt liv. Och att jag efter min mosters död i lungcancer fick insikten att livet måste levas här och nu, för jag vet aldrig när det är för sent.
SvaraRaderaJag tycker att du är en inspiration som hanterar det så bra. Det är ok att känna ångest och fundera. Kanske är det ett sätt att bearbeta dom där känslorna och minnena som du stängde av, så att du sedan kan få nya krafter till att njuta av livet.
Kära Jossu, det gläder mig att höra att du känner så och att du nu lever ett lyckligt och fint liv. Du gör alla dina underbara resor och förverkligar dina drömmar och det är ju verkligen så fantastiskt <3 Dessutom har du ju dina alldeles ljuvliga små marsvin som jag kan tänka mig ger dig massor av glädje och kärlek, det är ju så med våra små lurvisar<3
RaderaOch tack för fina ord, det betyder mycket för mig om jag kan inspirera eller att någon kan relatera och känna stöd, och ja, bearbeta för min egen del förstås :)
Stor KRAM!
Det är väldigt viktigt det du skriver och att du orkar det. Ger kunskap i allt det mörka som kunnat sluta så och gör ofta men det finns ljus också och som ger hopp.
SvaraRaderaSkriver inget mer på djupet men har sett det mesta i mitt yrke, ja allt kanske, de små barnen och alla åldrar sedan som slutat med död. Föräldrar hos små barn, barnen säger: var inte oroliga till dem och tröstar föräldrarna. Och sen dör.
Och vet inte hur många liv jag räddat genom att se och upptäcka i tid och akutlarma men inget jag tänker på. Och också forskat fram känsligare metoder. Är en självklarhet bara. Julafton som nyårsafton kunde det hända när jag var i tjänst att då kom det alarmerande.
Tycker att det är både fint och bra
att du berättar och önskar dig allt gott. Du visar sån styrka och glädje och många gånger tänker jag att människan är fantastisk. Och det värmer att höra dig.
Stor kram till dig.
Hej Monica! Och tack för dina som vanligt så fina ord. Hu, jag kan tänka mig hur tufft det måste ha varit i ditt yrke att se allt det dör, i synnerhet när barn är drabbade.... usch, det är så fruktansvärt orättvist.
RaderaTack också för ditt engagemang som jag kan tänka mig ha drivit forskningen kring denna sjukdom framåt och vidare <3
Åh, vad glad jag blir att höra det du säger, om du bara visste <3
Ha en underbar kväll!
Stor KRAM!
Du får ta bort en, dröjde innan kommentaren kom upp så jag tryckte en gång till. Och minnen sköljde över mig, de finns ju och bilder men jag tänker på nu också och blandar, är tacksam för så mycket men samtidigt idag är det mycket ovisst hur världen ska fortsätta. Hoppas att människan kan gå tillsammans och arbeta för fred.
SvaraRaderaKram
Finner inga ord, men läst och tagit in. Tack för att du delar med dig. Kram
SvaraRadera