Den lilla flickan och julen
Den lilla flickan tittar upp på sin pappa under den kopparröda luggen...
"Vi ska ha julpyssel i skolan nästa vecka, och jaa... jag kan väl inte vara med va...?
Rösten liksom tonar bort i slutet av meningen. Hon vet vad som gäller. Pappan nickar och bekräftar...
"Helt rätt, jag ska skriva intyg till din lärare, så du kan få göra nåt annat..."
13:e december... Det är Luciafirande i skolan... flickan med sitt långa röda hår kan inte låta bli att tänka hur fin hon skulle vara med det vita fotsida lucialinnet, glittrig band runt midjan och en ljusskrona på huvudet. Hur hon skulle skrida fram i tåget i den dämpat nedsläckta aulan, sjunga de vackra sångerna med klar röst inför publiken med alla stolta föräldrar, ja kanske också övriga släktingar...
Hon vet att hon skulle vara seriös och ansvarsfull, inte stimma runt som pepparkaksgubbarna eller nissarna, utan hon skulle stå där och ha memorerat varje ton, med det tända ljuset i en fast hand.
Bara tanken får hennes ögon att glittra, men hon vet också att det bara är där det får finnas... i tanken... och knappt det.
"Nä, Lucia firar vi inte...helt riktigt"
... säger pappan och skriver nytt intyg till läraren.
Önskelistan för årets julklappar diskuteras ivrigt i skolan. Och julstrumpan...
"Undras vad som kommer att ligga i den på julaftons morron?"
Alla med tindrande ögon, vissa lite extra malliga, då dom redan nu har sina aningar och brukar få sina önskningar uppfyllda, varje jul.
Flickan med långa håret känner sig också lite mallig. Faktiskt har hon också en önskelista...
"Men vaddå önskelista, ni firar ju inte jul... "
Flera par ögon riktade mot henne med frågande min...
"Nä, vi firar inte jul, men vi har faktiskt presentafton, så det så..."
Hon möts av himlande ögon, men tänker att hon inte bryr sig. Hon är ändå ganska van vid att vara annorlunda. Att vara den där som inte firar jul.
Ja, den lilla flickan är förstås jag.
Jag växte upp i ett djupt religiöst hem. Vi tillhörde Jehovas vittnen och med det innebar att vara annorlunda på många vis.
Ur flera perspektiv har det nog härdat mig, och trots utanförkänslan som ju naturligt uppstod i vissa sammanhang, var ändå tillhörighetskänslan oerhört stark i andra sammanhang, ja inom församlingen då förvisso.
Det finns mycket att berätta om det där, om hur det är att växa upp i en sån speciell och oerhört komplex församling som Jehovas vittnen med så djupt rotade regler och specifika färhållningssätt till världen utanför...
Här ( ur Wikipedia) kan du läsa mer om själva trossamfundet Jehovas vittnen om du tycker det är intressant.
Jag ska inte säga att jag led nämnvärt under min uppväxt, då jag trots allt har många goda och fina minnen, absolut.
Dessutom var det ju starkt förankrat hos en stor del av vårt sociala sammanhang i form av både släkt och vänner utspridda äver Sveriges avlånga land och det främjade ju känslan av just stark tillhörighet. Att kunna identifiera sig i ett sammanhang där alla tänker lika.
Börjar man däremot tänka olika är det raka motsatsen. Du förvisas då och blir i princip betraktad som död i församlingens ögon.
Den punkten kom jag till när jag fyllde 18 och fattade ett beslut som inte föll i god dager...
Och idag är jag alltså inte kvar inom samfundet på något vis.
Det här med julen då....
Ja, vi firade ju inte jul i vårt hem som sagt. Men vi försökte väl ändå skapa våra egna traditioner, både hemma och med släkten som samlades under dessa helger trots allt, då ju det oftast var förknippat med ledighet från jobb och skola.
Viss julmat intogs, och nog bakades det både knäck och pepparkakor, och saffransbullar också...jojo, bara de inte såg ut som lussekatter.
Pysslades gjorde det med.
Och presentafton hade vi minsann några dagar innan julafton, där familjen köpte presenter till varandra.
Så egentligen gick det ju ingen nöd på mig.
Lucia fick jag dock aldrig vara till min stora sorg, men uppträda och showa inför publik har jag kunnat göra i andra sammanhang inom församlingen, så mitt lystmäte blev ju till viss del tillgodosatt även där.
Men...
Så fyllde jag då 18 och tog ett svårt beslut som jag inte kommer att skriva om nu, men kanske en annan gång...
Plötsligt stod jag utanför allt och på helt egna ben.
Och nu minsann skulle här firas jul!
Och med årens gång har jag med stor entusiasm och genuin glädje försökt skapa våra egna jultraditioner här hemma och implementera det fina och mysiga runt detta till våra barn.
Kanske har det känts extra viktigt för mig att dom verkligen ska ha fått växa upp med en varm och fin känsla till hela decembers frosseri i mys, glitter och förväntan.
Jag har starka och fina minnen till de traditioner som dock var förankrade i mitt uppväxthem, med eller utan jul inkluderat och bara det faktumet har nog känts elementärt för mig att förmedla vidare...
...och att då också kunna måla dom i julens färger har helt enkelt känts extra fint och dyrbart för mig.
Jag minns såväl, när jag skulle göra min första egna julskinka i den där andrahandshyrda möblerade lägenheten i Märsta, när jag precis hade fyllt 19 år... jag läste något recept som tipsade om att göra den i micron... "snabbt och effektivt" och jag tog mig an uppgiften med ohejdad entusiasm under dåvarande pojkvännens (numera maken) lätt roade blick. I Italien som han var från hade nog ingen tänkt tanken att laga mat i micron, men julskinka var inte heller något som var representerat på deras julbord så "vad vet väl jag" tänkte han förmodligen medan han betraktade mitt julskinkedonande.
Ja, ni kan nog alla ana att den julskinkan inte blev nån höjdare, haha... men skillsen har förfinats under årens gång, och julskinka tillagas absolut inte i micron nuförtiden ;)
Den lilla flickan är numera 53 år... och är lika barnsligt lycklig över att plocka fram julen, pynta, förbereda julmat och låta jullistan plåga allas... eller ja makens öron iaf... tills den sakta tonas ner innan nyårsafton.
Jag älskar verkligen den här tiden och omfamnar allt som jag tycker är fint, ljuvt och värmande med det och jag vet att våra barn också uppskattar det massor.
Ett litet axplock av våra senaste jular här i Bcn följer här:
Vad är din relation till julen?
Skiljer den från din uppväxt?
Följer du familjens och släktens traditioner av ohejdad vana eller har du försökt skapa egna traditioner?
Vad är det bästa med julen?
Finns det något du tycker är jobbigt?
Berätta gärna i kommentarsfältet!
Ha en fortsatt fin julmånad <3
Jag älskar, älskar julen! Mamma var julens drottning och trots att det inte fanns så mycket pengar att svänga sig med ordnade mammisen fram magiska jular. Det är lätt att glömma det dåliga, men särskilt idag på mammas dödsdag minns jag verkligen det bra. Julen gjorde hon 100% bra. Nykterister till föräldrar gjorde att alla våra firanden var trygga och båda föräldrarna hade fina relationer med sina familjer vilket gav oss chans att bygga gemenskap under diverse firanden. (Det fanns annat som inte var bra såklart, men julen tillhör inte de sakerna.) Älskar att minnas mamma just i jultider. Hon älskade julen så mycket att vår syster kom på att vi kunde göra adventsfint och juligt hemma hos henne redan i början på november då vi visste att det inte var lång tid kvar. Älskar att hon fick somna in med alla sju barn i sitt julpyntade hem. Efter så mycket plågor gjorde det att de sista minnena mest är ljusa. Somliga tycker att vi borde tycka att julen är jobbig pga dödsdag och begravning bara ett par dagar innan jul, men jag tycker det blev tvärtom. Julen har blivit extra fin. Ursäkta uppsatsen! (Jag och maken har f ö mixat våra traditioner och skapat egna i lagom dos.)
SvaraRaderaSå underbart med din mamma❤️ Hela alltet! Och jag tror att det är nyckeln, att inte fixera sig vid att det måste spenderas ohyggliga summor pengar, utan julen kan vara magisk på så många vis så länge viljan att göra den magisk finns där, och kärnan i det är just det, den ffina samvaron med familjen, myset och pysslandet kring det☺️ Jag tycker också att det är så fint att ni har lyckats bevara minnet till något fint också, att julen inte får en sur bismak pga att din mamma lämnade er då...tror att det är precis så hon ville ha det🤗🙏 Tack för att du delade med dig, och jag blir bara glad över en så välfylld kommentar☺️
RaderaKram!
Vilket fint inlägg Sara, du vet jag älskar när en bjuds in till det innersta, så även om vi pratat om detta tidigare så blir jag djupt berörd. Er fina gemenskap i familjen värmer! Men du.. jag undrar varför äggulan plockas ur ägghalvorna, vad gör hon med dem. Och de där jordgubbstomtarna är helt underbara. Dina frågor.. ja de tänker jag ta och svara på i ett eget inlägg, så tack för dem :) Ha en go torsdag, kram!
SvaraRaderaTack kära du!
RaderaJomen det är just den blandningen jag vill ska finnas på min blogg, från de innersta till det yttersta, och det är också vad jag uppskattar att få uppleva hos andra☺️ Livet är ju både högt och lågt och formar oss oundvikligen till dom vi är❤️ Tack för fina ord🙏
Jo, det ska jag berätta ang ägget, att hon mosade äggulan med lite annat gottigt till en creme som sen spritsades tillbaka i äggvitehalvan, det blev väldigt gott och vackert kan jag lova☺️
Tipselitips!😘
Ser fram emot ditt inlägg om julen!
KRAMAR!
Mina barndomsjular är bara fina minnen. Vi träffades alltid hemma hos oss och firade jul med nära och kära, fast vi inte bodde stort. När jag själv bildade min familj gubben så tog vi över den traditionen och hade alla hos oss, och så var det tills vi flyttade till Spanien. Även om det hade blivit lite ändringar under åren när barnbarnen kom. Fler att tänka på än bara vår familj, så julfirandet kunde vara i många dagar innan man hade sett alla. När vi flyttade så åkte vi alltid hem till jul och firade med barn och barnbarn. Sedan kom pandemin och efter det kom Ixa. Så nu har vi inte firat jul ihop på 2 år. Men alla tycker det är okej och det viktigaste är att kunna ses oavsett det är jul eller inte.
SvaraRaderaKram Carin
Det låter underbart att du bara bär med dig fina minnen från dina barndoms jular, och att du även har kunnat föra det vidare till dina barn och barnbarn❤️
RaderaJulen kan förvisso också skapa stress om det ska flängas runt mycket och jag förstår att det är lite mer komplicerat när ni bor i olika länder, så har ju vi också haft under årens gång. Men precis som du säger "det viktigaste är att kunna ses" vare sig det är jul eller inte☺️❤️ Tack för att du delar med dig!
Kram!
Vilket fint inlägg ❤️
SvaraRaderaMen tack lilla gumman <3 För det är min Mel va? :) KRAMIS!
RaderaSÅ fint inlägg, Sara. Jag förstår hur svårt det måste ha varit att stå utanför, att inte fira ju, födelsedagar och annat ... Att känna sig udda. Det även att du hade en presentafton och en bra familj. Inte ens lucia alltså ... Alla visste om att du var JV i skolan. Blev du retad för det? Min svägerska i Umeå är JV, och mycket troende. Men hon har inte fått med sig min bror på taget, och inte heller de båda sönerna. De firar inte jul, det är sant. Men ändå gör det det litegrann eftersom min bror firar hos min svägerskas syster som bor på samma gård. Min svägerska däremot jobbar alltid julafton och juldagen om hon kan. Så de har ingen gran, inget pynt. Och då ska du veta att de har världens mysigaste gamla gård som vore perfekt för pynt. Jag gillar min svägerska massor, hon har aldrig försökt prångla sin religion på ngt av oss andra agnostiker. Ibland har jag hittat ett Vakttorn på min säng, men inget mer än så. Tycker förstås att de borde fira födelsedagar, men nej ... BARA bröllopsdagen och den är så viktig för henne. Men som sagt, jag gillar, gillar min svägerska såååå mkt- Hon har ett hjärta av guld. Men just dt här att inte fira jul och födelsedagar kommer jag aldrig att förstå. Hon har förklarat, men nej ... Jag fattar det inte ändå.
SvaraRaderaJag kommer från ett julälskande hem där allt skedde pö om pö från första advent, och sen pyntades till jul den 23- Då kom granen in och allt annat. MAGI!! Och du vet vilken julälskare jag är idag.
När du bröt dig ut ur JV, slutade dina föräldrar att kontakta dig då? Ser i ditt inlägg att du kanske ska skriva om det. Tycker jättemycket om det här personliga inlägget. Kramar i massor från mig!!
Annika! Så intressant att du har JV i släkten, blev hon det i vuxen ålder eller var hon det redan när dom träffats? Att ha ett äktenskap på dom premisserna är inte lätt men en del lyckas få det att fungera☺️ Tex julen är ju speciell då... Jaadu Vakttornet är jag bekant med väldigt väl....hm :/ Ja, det var en liten speciell situation förstås, att växa upp så men jag har aldrig blivit retad eller nåt sånt tack och lov :) När jag valde att lämna var det dock extremt jobbigt gentemot familj och vänner ...men det ska jag berätta om någon annan gång :)
RaderaTack snälla du för dina fina, värmande ord och långa intressanta kommentar!
Låter som att ni har haft underbara jular under din uppväxt, och fina traditioner, lugnt och harmoniskt och jag kan tänka mig att du har fortsatt i den känslan som vuxen ❤️ Roligt att du uppskattade inlägget och jaa, personliga inlägg är ju det jag tycker bäst om att skriva🤗
KRAMAR!
Sara, min svägerskas mormor var JV. Svägerskan följde med mormodern till Rikets Sal ofta, och sen dess stannade hon. Man kan nog säga att hon varit det sedan barndomen. Hennes egen mamma däremot var det bara halvhjärtat. Så Kinn (som min svägerska heter) har nog varit van vid att alla i familjen inte varit JV. Däremot har de massor med vänner inom JV, min bror och Kinn. OCH minbror gillar dem massor. Men icke att han själv går med. De har varit gifta sen 98, så det har hållit ihop ett tag. KRAM!
RaderaÅh, på det viset, ja då förstår jag. Ja. det är ju rätt vanligt att man hänger med om man har fötts in i det, det gjorde ju i princip jag också... alltså växte upp i det och ja, hängde med tills jag fick nya prioriteringar och var tvungen att göra ett aktivt val ...
RaderaTack för ditt svar!
KRAM :)
Bra att du berättar för all information är bra och också att en sådan uppväxt kan variera något beroende på hur föräldrarna är. Men sorgset det du berättar och förstår att det krävdes enorm styrka att bryta upp. Så skönt att du orkade. Inte känt någon med din bakgrund men träffat på något av det inom sjukvården gällande blodtransfusioner och att de också är förbjudna att vara blodgivare. Tänk om alla tänkte så! Vet inte hur det är med stamcellstransplantationer, jag har lång erfarenhet inom immunologi och forskning och just det är de stora framstegen att många blir botade idag mot för inte så lång tid sedan. Men om de inte där heller får ge till sitt barn eller ta emot själva av celler från nära eller andra som är donatorer.
SvaraRaderaOch att inte fira några helger, högtider eller födelsedagar går inte att förstå. Egentligen en form av övergrepp, barnen har inget val.
Inte mött något av allt detta under skol-studietid men sett mer i Stockholm sen, Rikets salar och mormoners tempel störst i Norden söder om stan och ett av tre bara i hela Norden, ledarparet där har lämnat som var aktiva världen över, han skrivit bok och de är numera kristna. Och en del skolbarn helt involverade där, gifte sig och bröllopen hade lite annorlunda upplägg som gav undringar.
Sverige inte helt sekulariserat heller innan millenniet så barn hade faktiskt sett Biblar men undrade nu över Mormons bok i en del hem. En familj hade två små flickor 6-8 år, mamman åkte på kvällarna under sommaren med dem till utomhusdansbana, klädde dem extremt utmanande, halvnakna och tog med där bara vuxna dansade, och mamman bytte ut pappan, ja han fick nog antagligen. Såg ena dotterns brudfoto och någon vulgärare klädsel har nog ingen skådat. Så undrar vad detta handlar om som barnen lärs upp med och för vidare om de inte lämnar.
Här var tradition att skolbarnen fick vandra med facklor som tändes strax före kyrkan i mörkret i adventstid och så fin samling, julsånger med präst och adventsfrukost. Men Guds välsignelse får de inte säga enligt Skolverket men svara om barnen frågar och undrar över olika saker. Bra med, barn har religionskunskap där olika världsreligioner undervisas om men inget annat. Ett barn tillhörde en stor religion som många har numera i Sverige och föräldrarna förbjöd den vandringen för sitt barn. Lärare och rektor bestämde då att hela klassen skulle sitta och glo i klassrummet hela förmiddagen. Vi var många sunda föräldrar med sunda barn så förklarade att barnet hade ingen talan i detta, var bara synd om barnet som var ledsen och hela klassen gjorde det så bra som möjligt för barnet. Noll mobbing, och de roade sig med att läsa, sjunga, rita och måla. Men visst, kan tyckas märkligt att ett enda barns föräldrar får bestämma. Tror det blivit mer balanserat nu men förstås sorgligt om just det barnet ska sitta ensam när alla andra har roligt. Det löstes så här då.
Och jag knäpper mina händer och tackar för livet, vilka fina föräldrar jag hade, deras föräldrar och fin och varm släkt. Och helt fantastiska jular som jag inte riktigt når upp till samma nivå även om jag tycker mycket om att göra fint på alla sätt men allt gott och vackert de gjorde förstår jag inte hur de hann med. Sen promenerade vi i vinterland som det alltid var då☺️till den vackra kyrkan på julotta och där var proppfullt. Folk hade facklor på vägen dit, hem hade det ljusnat. Och sen en riktigt härlig andra frukost på det. Vi fortsatte så med egna barn och firade tillsammans hos min mamma och pappa. Sen tog vi hand om dem när det närmade sig till avsked och då var deras barnbarn till största glädjen, lyssnade, höll deras händer och de berättade mycket för dem.
Önskar er alla en fin och vacker advents- och juletid med era vackra barn. I en spännande och fin stad.
Monica! Tack snälla för dina fina ord <3 Vilka härliga och fina barndomsjular du har att minnas tillbaka på, och jag är helt övertygad om att du har fört känslan vidare till erat julfirande idag. Sen är det som du säger... tiden räcker inte alltid till och det dilemmat har nog alltid funnits, men förmodligen hade julen hög prioritet och förbereddes i god tid :)
RaderaJa, gällande JV, det är speciellt att växa upp i en sån församlang med så annorlunda regler och deras förhållningssätt till resten av världen. Blodtransfusion som du nämner är ju exempelvis en sån sak, vi fick inte heller äta något som innehöll blodprotein, ex vissa typer av korvar, och naturligtvis inte blodpudding.
Jag upplever dock att jag absolut har haft en varm och kärleksfull barndom på många vis, men dessvärre blev det något nedsolkat när jag valde att lämna och då förlorade i princip allt som var min barndom.
Det är sorgligt att tänka på förstås men med årens gång har jag bearbetat det mycket och för mig har det varit oerhört viktigt att ge mina barn en fin och trygg barndom där dom har fått växa upp med tryggheten att vi alltid finns där för dom oavsett hur dom har valt att leva sina liv <3
Tack igen Monica och jag önskar dig också en fin jul med de dina! KRAM!
Vad intressant att få veta mer om dig. Jag kan tänka mig hur svårt det måste vara att ha byggt upp en gemenskap i församlingen under alla åren, och kanske haft svårt att känna samma gemenskap med andra, och sedan ta beslutet att lämna. Starkt av dig.
SvaraRaderaJag bryr mig inte särskilt mycket om julen. Och kanske är det för att jag växt upp med den och så att säga tar den för givet.
Tack Jossu! Ja, precis som du säger är ju just gemenskapen något som både hjälper och stjälper indirekt.... det är ju ofta det som gör att många stannar kvar ändå, så att säga... kaNför mig kändes det dock som hyckleri, och det anses vara nånting fult enligt Bibeln, vilket då inte gick ihop för mig ur ett trosperspektiv.
RaderaMen visst var det oerhört tufft.
Min man säger precis samma, julen är för honom inget jättespeciellt och vi konstaterade att det kanske är för att han alltid har tagit det så självklart, medan för mig är mer något som kanske felades och jag därför vill kunna njuta fullt ut av numera, och naturligtvis också har velat ge till mina barn :)
Tack för fina ord! Kram
Hittade till din fina blogg på rekommendation av ”Anna i Portugal”
SvaraRaderaSå roligt! Välkommen :) Nu blir jag ju nyfiken och måste komma och hälsa på hos dig med :)
RaderaOj då fort kommentaren for iväg. Jag har läst ditt fina inlägg med viss igenkänning då en av mina döttrar hade en bästis under skolåren som växte upp i JV och följaktligen, precis som du inte fick delta i många skolaktiviteter eller gå på klasskamraternas födelsedagskalas. Det var bara så det var och de hade precis som du en presentafton vid jul. Hur hon lever idag som vuxen kvinna har jag ingen aning om. För oss är december månad numera en mysig tid med ljus, julmusik och lite lagom julpynt som gärna plockas tillbaka i lådorna till nyår. Ett enda ”måste” har jag inför julen och det är att baka ett vitt tunnbröd på vetemjöl som ska avnjutas med ljummen julskinka. Då är det jul, precis som det var för min mamma och mormor…. Nu ska jag läsa ikapp lite på din fint skrivna blogg!
SvaraRaderaHej igen! :) Ååh, så hennes bästis var JV, ja då vet du litegrann :) Jamen precis så, inga födelsedagar heller firades och många aktiviteter fick man avstå ifrån. Roligt att dom också hade Presentafton, jag minns faktiskt inte hur många av mina vänner i församlingen som hade det hemma. Vi hade det vid skolavslutningen och vid mina föräldrars bröllopsdagar.
RaderaJa, en mysig tid är det verkligen och atmosfären liksom nynnar i luften. Det där tunnbrödet lät ju fantastiskt gott, mums! Så fint med en så gammal tradition <3
Härligt att ni känner att ni har en lugn och avslappnad jul, precis som det ska vara tycker jag!
Tack för fina ord och för att du delar med dig! KRAM!
Hej Sara! Jag har mött elever precis som du under mina år som lärare. Har svårt att förstå att man kan se sitt barn dött när de går ut ur samfundet. Har haft många funderingar över dessa barn. Du beskriver det fint... med kärlek. Vore spännande att få höra mer!
SvaraRaderaVad är din relation till julen?
*Det är glitter, musik, god mat, gemenskap, värme och kärlek.
Skiljer den från din uppväxt?
*Ja, idag är det den stora logistikhelgen med olika familjekonstellationer. Ingen bör väl känna dåligt samvete eller känna press med att hinna träffa alla. Både maken och jag har skilsmässobarn, han från två tidigare fruar. Ett pussel! Nu svärson/svärdotter också med sina föräldrar!
Följer du familjens och släktens traditioner av ohejdad vana eller har du försökt skapa egna traditioner?
*Det är både och! Gamla traditioner och våra nya som vi har skapat tillsammans maken och jag.
Vad är det bästa med julen?
*Det är myset, glittret, maten, gemenskapen, kärleken och att fira Jesu födelse!
Finns det något du tycker är jobbigt?
*Nej! Det blir alltid jul och jag gör bara sådant som jag tycker är kul! Jag är rätt cool och lugn!
Fin andra advent och KRAM till dig! Anna
Hej Anna! Ja, det kan jag tänka mig att du har, dom finns nog på varje skola :) Visst är det mycket som är märkligt, men när man levde som barn i det var det ju helt normalt på nåt vis, och precis som du säger så fanns ju kärleken där och det är väldigt viktigt för mig att plocka fram så jag är glad att du noterade det❤️
SvaraRaderaTack för att du delar med dig av dina jultankar, jag kan tänka mig att det innehåller en del logistik då, men ni verkar få det att fungera bra! Härligt!
Och jag håller med dig till 100 %, det bästa med julen är precis allt det du säger, framförallt gemenskapen, även kollektivt i det stora☺️ Ja, och så glittret förstås...när annars får man frossa i glittret som man gör nu?☺️
Tack kära du för fina ord!
KRAM!