Den ljusblåa linneskjortan
Som vanligt när jag sätter på mig den ljusblåa linneskjortan slungas jag tillbaka i tiden.
Juni 2022...
Jag mådde ju så konstigt. Värmen som jag alltid hade älskat gav mig nu bara tunga, matta känslor. Svetten som rann i ansiktet och gav mig en illusion av att jag skulle svimma.
Och magen sen...
Som en hård och uppsvullen ballong. Jag hade svårt att äta och sova.
Klimakteriebesvär?
Googlade och fann ut att svullen mage och svettningar kunde absolut vara klimakteriebesvär.
"Sluta med alkohol" läste jag och följde rådet.
Ja, så hittade jag den ljusblåa linneskjortan på rea och tänkte att det skulle passa perfekt. Luftigt och ledigt. Den stora, svullna magen dold. Och så sköna linneshorts till det, med resårmidja. Medelhavssol och 35 gr, "come and hit me"....
Mja, riktigt så bra gick det ju ändå inte. Jag led mig igenom de heta sommardagarna. Längtade till kyla, regn och t.o.m snö.
Jag!! Som alltid hade avskytt vintern i Sverige som pesten.
Klimakteriet ställer verkligen till det i skallen tänkte jag förvirrat, när jag återigen drog på mig den ljusblåa linneskjortan för att gå ut på promenad med min vovva.
Att åka tåg i trängsel var hemskt. Svimningskänslorna. Svetten som rann.
Magen som kändes tung och obehaglig.
Det enda jag ville var att gå hem, sitta i soffan med fläkten i ansiktet, och bara lida mig igenom denna fruktansvärda sommar. Räkna ner till åtminstone september... helst oktober.
Den ljusblå linneskjortan satt också på när jag gick till min husläkare med den där knölen som nu också hade dykt upp vid nyckelbenet... när jag egentligen bara behövde se hennes ansikte för att förstå att det inte var en bra knöl.
Och visst satt skjortan på vid både röntgen, skiktröntgen och den hemska biopsin.
Den varma handen på ryggen efteråt som undrade om jag hade någon anhörig med mig... rösten som försökte låta positiv men redan visste....
Jag med visste ju innerst inne. Jag hade ju googlat och konstaterat att 1+1=2...ofrånkomligen.
Första kemon. September men fortfarande sommarhetta.
Den ljusblåa linneskjortan hängde förstås med. Även på den andra och tredje kemon. Då när håret hade börjat falla och maken rakade av mig allt.
Oktober 2022
Alla äventyren delade vi, i vått och torrt.
När jag stod på Mc Donalds och väntade på en Trippel cheese meny, det enda jag kunde tänka mig att äta just den dagen. Jag mådde pyton, lukterna av stek-os, svett och frityrolja pressade sig in i näsan, jajg kallsvettades trots värmen, kaoset och mänsklig dynamik omkring mig gjorde mig nästan överväldigad... tänk om jag svimmar här? ...
Jag tryckte i mig den där burgaren trots allt men har aldrig kunnat äta en McDonalds-burgare efter det. Och det tog lång tid innan jag ens kunde äta någon typ av hamburgare trots att jag hade älskat det innan.
Sen kom den välsignade vintern, kemon gjorde sitt jobb och jag började må bättre. 15 kg mage försvann. Livet flödade in i min kropp i takt med med giftet som ju motade bort det oinbjudna.
Den ljusblå linneskjortan hängdes in i garderoben och vi tittade inte åt varandra på ett par år.
Så mycket som behövde bearbetas både fysiskt och mentalt.
3 år har nu passerat. Och med det har jag fått mycket distans till det som hände då. Cancern. Ibland känns det som ett annat liv. Som någon annans liv, inte mitt.
Visst blir jag påmind varje gång jag behöver besöka sjukhuset och göra mina prover och undersökningar. Men det blir längre och längre mellan gångerna och därmed distanseras jag mer och mer.
När jag ser foton från den tiden känns det nästan overkligt.
Det är sommar och varmt, varmt nu igen. 32 grader står det på termometern. Men jag mår bra. Mitt hår har växt, jag kan ha en liten svans och jag anar t.o.m mina gamla lockar som tittar fram igen.
Jag hade egentligen tänkt skriva lite om den passerade semestern, om dagar på stranden och promenader över vindlande klippor. Om melonsallad och hemgjorda piroger... Nymålade terrassväggar och nya möbler, ljuva sammetslena kvällar, myggspiraler och om Oleandern som äntligen har fått blomknoppar,...om livet just nu helt enkelt.
Men så satte jag på mig min ljusblåa linneskjorta och slungades bakåt i tiden. 3 år.
Nu bär jag den med glädje igen, som att förbannelsen kanske har släppt.
Jag tar absolut inget för givet men låter känslan säga sitt helt enkelt.
Detta inlägg är inte tänkt att präglas av sorgsna tankar, utan mer om hur det som känns svart, faktiskt kan bli vitt. Ljuset i tunneln och det där. Kanske nån bara behöver höra det? Just nu.
Läser och begrundar och förstår att det alltid finns med även om livet i sig fortsätter att blanda med allt nu och framtiden.
SvaraRaderaDu är så fin i din frisyr och linneskjorta och linne är underbart. Har två linneskjortor och när det fanns så fina linnebyxor med sprund längst ned i benen slog jag till med tre. Den röda har jag nött ut, blev favorit så slängt men de två andra är kvar. Linne nöts lite mer än annat förutom att det blir skrynkligt🙂men så skönt material.
Och som inredningsintresserad skulle jag gärna se de nymålade väggarna och nya möblerna på er vackra terrass.
Nu ska jag gå ut på vår och rensa bland blommorna i solen men det blåser förstås. +17 idag. Och bestämt att den stora förvaringsmöbeln ska tömmas på sånt som inte används. Är lite i rensningstagen, lite jobbigt men viktigt.
Önskar dig allt gott och hoppas att du får lite friska fläktar också och inte för varmt. Kram
Gomorron Monica :)
RaderaTack snälla du <3 Ja, linne är det perfekta materialet på dessa breddgrader, röd låter väldigt snyggt, tänker lite korallröd typ :) Skrynkligt blir det dock, men det känns ändå ok med just linne :D
Ja, det kan nog bli bilder på det framöver ;) Ska försöka ;)
Att rensa är härligt och det känns så skönt efteråt även om det kan vara lite jobbigt under tiden, haha, hoppas att ni får fina sommardagar snart, med lite varmare än 17 gr kanske?
Här är det inte direkt friska fläktar nu, det kan vi nog glömma för ett tag framöver :D
Stor kram tbx!!
Tack Sara för att du delar med dig av din resa som du gått igenom. Det här är sådant som man (jag) verkligen tycker är skönt att höra när man mår som sämst och bara ser svart fast man försöker vara och se sakerna positivt.
SvaraRaderaKram Carin
Gomorron Carin! Tack för dina ord, vet ju vad du går igenom just nu och jaa, vad ska man säga... det är tufft <3 Men du är positiv och det är superviktigt, det mentala hjälper till mycket!!
RaderaStor kram tbx!!
Kära Sara! Tack för att du delar med dig så ärligt och modigt. Det går rakt in i hjärtat att läsa om din resa från den tunga, svettiga sommaren till sjukdomsbesked och behandling, till där du står nu, med vind i håret och en känsla av liv igen. Den ljusblå linneskjortan blev nästan som en symbol för hela resan... från mörker till ljus. Jag blir både rörd och hoppfull av dina ord. Och ja, ibland behöver man verkligen höra att det som känns svart faktiskt kan bli vitt. ❤️-Tack. Jag blev ju själv drabbad våren 2023. Att leva med bröstcancer är att alltid leva sida vid sida med Hoppet!
SvaraRaderaKRAMAR till DIG❤️ Anna
Gomorron Anna! Tack kära du för fina ord!
RaderaJaa, den ljusblåa linneskjortan blev en symbol, verkligen, det tog lång tid innan jag kände mig bekväm i den igen :)
Ja, jag vet ju att du har gått igenom en liknande resa och precis som du säger så är det nåt som oundvikligen finns konstant i en, ja..definitivt mentalt tillsammans med hoppet och framåtanda <3
Stor kram tbx till dig <3
Tänk vad livet är ombytligt, från djupaste sorg och tunga steg till glädje och framtidstro och allt däremellan. Det berör att läsa om det du gått igenom, i den ljusblå linneskjortan. Kram!
SvaraRaderaGomorron Anna! Jaadu, det kan man lugnt säga, och ibland hinner man knappt med i svängarna ;) Tack för dina fina ord!!
RaderaStor kram tbx!!
Tänkte på häromdagen när jag skrev inlägget om mitt firande att bara för två år sedan var jag så dålig att jag faktiskt trodde att allt var slut. Uppsvälld mage. Ont överallt. Kilona som rasade. Klart vi måste fira. Man glömmer så lätt, men det är verkligen inte så att man kan ta varje dag för given. Underbart inlägg! Så vacker i din ljusblå linneskjorta! Kramar Marika
SvaraRaderaTack kära du! En hemsk känsla att känna som du också gjorde, usch :/ Jaa, varje dag måste vi fira tycker jag ;) Precis som du säger kan man inte ta nån dag för givet <3 Tack igen för dina fina ord!!
RaderaStor kram!!
Välkommen tillbaka ut ur garderoben ljusblåa linneskjortan. Nu är du redo att uppleva mycket roligt iklädd den.
SvaraRaderaHaha, tack hälsar den ;) Ja, nu ska den få lite roligare äventyr ;) kram!
RaderaFina Sara, det är årsdag av det hemska som drabbade dig. Att du orkar skriva om det som du gör är en seger bara det. Jag läser allt med största intresse och det gör ont i mig när jag läser om hur vidrigt det var. Ja, i vår ålder tror man ju allt är klimakteriebesvär. Lite farligt det där ... OCH att många läkare också bara avfärdar. GULP!!! Resan med den ljusblåa linneskjortan ... ni kom ut på andra sidan the big C tillsammans. Kramar och tack för det du skriver idag.
SvaraRaderaKära Annika, tack för fina ord <3 ja den här tiden påminner mig alltid om allt som var då, och det är ändå otroligt att tänka att det redan har gått 3 år! Precis, klimakteriebesvär, känns ju lätt att ta till på nåt vis, men så klart att man ska vara uppmärksam, men man känner ju sig själv och kan nog ganska bra känna att nåt inte är som det ska...
RaderaHihi, ja, jag och ljusblåa skjortan ska försöka skapa nya minnen tänker jag, och ja, linne är ju ett väldigt skönt material i vår fuktiga värme :D
Varma kramar tillbaks och tack för att du läser min vän<3
Vilken vacker blå linneskjorta och linne som är ett sådant underbart material! Tänk vilken historia den skjortan varit med om, från mörkaste svarta dalar till nu glädje, ljus och framtidstro. Njut nu av sommaren riktigt ordentligt i din härliga skjorta och tack för att du delar med dig sv dina tankar.
SvaraRaderaGomorron :) Tack, ja det är en fin blå färg som jag tycker passar extra bra nu när håret har en lite mer...hm...silvrig ton. och linne är ett favoritmaterial ;) Och en speciell historia har vi tillsammans jag och skjortan :)
RaderaDetsamma önskar jag dig!! Tack för att du läser och för fina ord <3
Kram!!
Tack Sara för att du delar med dig. Blev djupt berörd. Mitt i allt det tunga och svarta finns det hopp och ljus. Fint att den blåalinneskjortan har fått komma fram igen.
SvaraRaderaStor kram!
Tack Lisa! Dina ord värmer <3 Ja, det är ju faktiskt så, även om det inte alltid känns på det viset... Blåa linneskjortan får följa med på lite roligare äventyr nu ;) Stor kram tbx!!
RaderaStor kram från Lisa skulle det stå.
SvaraRaderaKram tbx Lisa!!
Radera