Lever livet mitt i livet

Jamen så kom lusten att skriva tilbaka lite igen. Det har ekat tomt här och den enkla anledningen är väl att jag har känt mig ganska oinspirerad ärligt talat. Juli är en jobbig månad på många vis, mycket triggas igång i skallen, värmen och den kvalmiga fukten blockerar mig och får mig att tappa de rutiner som annars får mig att må bra. Mannen var iväg i Italien och jag har jobbat på som vanligt.  Med andra ord har det inte känts som att jag har haft så mycket att skriva om, mer än gnäll, haha och det blir ju ingen glad av. Nåväl. Det blev lite svalare, livet började komma tillbaka igen, jag tog tag i rutiner och... se där... plötsligt känns allt bättre. Min  "sommar" har ju inte riktigt börjat än, den startar mentalt ca 15 september och jag har min semester i oktober, och det är vad jag försöker ha i fokus när juli och augusti pågår här i Spanien. Häromkvällen efter en stunds meditation med tacksamhet i fokus, kände jag hur hjärtat fylldes av värme. Jag satt med min lilla duv...

 Älskade plats. Det händer så mycket i mig när jag är här uppe... Sammetsbergen... De snirkliga stigarna genom hög tallskog och grönt doftande gräs... Ängar fyllda av smörblommor, hundkex och blommor jag inte vet namnet på... Porlande åar... I måndags morse tog jag, dottern och hundarna tåget två timmar norrut, till porten av Pyrineerna kan man säga... vi skulle bara vara borta över dagen och valde därför att inte åka för långt upp.  Det är ändå så otroligt häftigt att man hoppar på ett tåg här i ett hett och kvalmigt Barcelona och 2 timmar senare kliver ut i ett grönt, lummigt och friskt landskap. När vi lämnade Barcelona kl 8 var temperaturen redan runt 30 grader, och när vi kom fram till den lilla staden Campdevanol var det än så länge bara 23 grader varmt. Men vi tar det från början... häng med vet ja :D Här är vi redo att hoppa på metron i vårt kvarter för att ta oss vidare mot tågstationen nere i stan. Klockan är strax före åtta och det är redan full rush. Efter metro oc...

  Jomen visst var det nåt speciellt med det där huset. Kanske mina föräldrar tänkte att det huset skulle vara den saknade pusselbiten? Limmet... Ja, nånting var det väl som gjorde att dom beslöt sig för att köpa ett gammalt 30-talshus med tre lägenheter som skulle renoveras till ett enda boende. Jag har otroligt starka minnen från det huset.  Ett hopkok av både det varma och det kalla. Ett virrvarr av känslor fast med idyllens ansikte. Kanske för att jag gick från barn till tonåring där? Eller egentligen inte ens det... jag fick gå direkt till vuxen med en förälders svarta sorg hängande på mina axlar. Kanske för att det som nog redan var krackelerat krossades helt där? Kanske för att alla förhoppningar som flyttade in liksom smulades sönder i miljontals små partiklar där? Kanske för att glada leenden gick över till hög gråt i den mörka nattens eko just där? Det var ett mycket vackert hus med en stor prunkande trädgård. Äppelträd, päronträd, plommonträd... och det stora bigaråt...

 Måndag morron... Ljudet är nästan öronbedövande. Inte ens fåglarnas kvitter hörs. Cikadorna har gått in i parningssäsong och hanarna spelar sin melodi för att locka till sig honorna. Jag tänker att det är fascinerande ändå, att cikadorna lever under jorden i många år, ja ända upp till 17 år innan dom behagar komma fram och fortplanta sig. Som ägg, sen nymf och slutligen imago. Luften är mättad, och jag känner doften av hö... eller jaa, torkat gräs. Dammet yr på stigen där hundarna springer en bit framför mig. Dom är lyckliga. Jag med. Lyckliga över att vara där vi är.  Av nån anledning får ljudet av cikadorna mig att tänka på när jag en gång i tiden hartsade stråkens tagel innan jag skulle spela på min cello. Ett gnisslande, gnidande, väsande ljud, dock mycket mer dämpat.  Doften kanske spelar in också... Harts tillverkas av tallens koda och den doften anas i de milda vindarnas väg genom luften. Cikadornas spelande överröstar allt, men acklimatiseras samtidigt på någo...