En hommage till svunna tider


Januari 2010....

Vi åkte från ett snöigt, och kallt Sverige till vackra Mexico. Det var en fantastisk resa på alla vis. Vi upplevde så mycket tillsammans, och som familj hade vi så otroligt roligt, fyllt av många skratt och mycket glädje.

Året innan hade vi varit i Thailand och där var värmen påtaglig direkt, men när vi kom till Mexico möttes vi av 16 grader och regn, vilket var lite snopet för oss då vi inte alls hade tagit med oss kläder för den temperaturen, haha :D

Jag minns hur vi fick be om filtar till hotellrummet då vi frös så mycket på natten när vi skulle sova, och ganska omgående åkte jag på en dunderförkylning. 

Visst, dom enda lite varmare tröjorna vi hade med oss var dom som vi hade haft på oss på flyget från Sverige, så dom fick hänga med i princip hela första veckan.  Maken som hade en vit tröja bekymrade sig varje kväll över hur solkig den började se ut. 

Och joodå, tonårsbarnen bekymrade sig väl något över att dom inte skulle komma tillbaka till skolan efter ledigheten, solbrända och fräscha, och eventuellt gnagde det föräldrarna också kanske litegrann, hihi... 

Ja, än idag skrattar vi högt när vi tänker på det, då det var så komiskt alltihopa. För många skratt blev det som sagt.

Här hade vi åkt på en långresa till Karibien och vi hade naturligtvis bara packat ner tunna sommarkläder och badkläder i resväskan.

"Eeeh, det är vinter här nu" fick vi höra av dom bosatta, och jaa... nu när jag själv bor i ett land som räknas som ett "varmt" land kan jag ju förstå helt och fullt. 16 gr, regn och blåst inbjuder inte till beachlife, flipflops och tunna klänningar ;)

Tydligen var det också en ovanligt kall vinter blev vi informerade om... ja, ja :D

...men vad gjorde det?

Vi var i Mexico, och vi var tillsammans och hade semester. I Sverige var det januari, mörkt och massor av snö... såå att...


Och  vi var tappra, som dom nordbor vi var... 16 gr gick det ju att bada i, och när solen till slut behagade titta fram blev ju värmen så mycket mer påtaglig. Följaktligen åkte iväg till alla fina platser vi hade planerat för... Playa Paraiso, Tulum, Cancun... vi simmade med delfiner, besökte äventyrsparker, upplevde och simmade i cenotes, snorklade från kritvita paradisstränder, och träffade både rockor och gigantiska havssköldpaddor, åt massor av god mat osv.













Vi fick lägga ner vår plan om att åka till ön Isla Mujeres pga av vädret men annars hann vi med det mesta vi hade tänkt oss.

Andra veckan fick vi äntligen vårt efterlängtade sommarväder och vi fick njuta av underbara dagar Det blev en helt fantastisk, rolig och minnesvärd resa på alla sätt och vis.


Att ondgöra sig över sociala medier och dess utveckling känns ganska gammalt förvisso, och jag tänker egentligen inte göra det heller men en sak som slog mig häromdagen var just det där med resandet.

Vid den här tiden fanns ju inte ex Instagram, och FB var ännu i sin lite oskyldiga och trygga linda.

Idag finns det ju knappt nåt att berätta när någon har varit på en resa, då det oftast rapporteras frekvent och direkt via stories eller reels, dagliga foton på IG eller FB osv, man följer det mer i direktsändning så att säga.

Det fanns en tid när nyfikenhet och förväntan hade en avsevärt mycket större plats i livet än var den numera har helt enkelt.

Under dom här åren när vi reste iväg drev jag en reseblogg och jag minns hur jag satte mig i hotelllobbyn på morronen, då det bara var där man hade tillgång till internet och plitade ner några inlägg när det fanns tid :)



Headerbilden till vår reseblogg



Att ladda upp foton tog en evighet, så oftast blev det bara text. Foton fick sparas till senare :D

Vi hade dessutom videokamera med oss, och filmade en hel del, som sen maken satte ihop till en cool film med musik och allt, den DVDn har vi fortfarande kvar förstås.

Men nära och kära var naturligtvis nyfikna. Hur såg det ut där? Hur mådde vi?  ...osv. så resebloggen kändes som ett bra alternativ till att informera oss till dom under resans gång.

Det obligatoriska vykortet skrevs ju också förstås...



En annan rolig sak som vi också nyttjade var dom webcam som fanns där, ja finns fortfarande faktiskt :D

Tidsskillnaden var 6 timmar efter Sverige så det var inte alltid man lyckades pricka tid med dom där hemma, men några ggr gick det :) 


En av våra absoluta favoritplatser var stranden på fotot nedanför, Akumal och där fanns det en webcam uppsatt, så den brukade vi vinka mot. Här simmade vi med havssköldpaddor och åt hemgjorda nachos med guacamole och Pico de gallo, det var så sjukt gott minns jag. Till det blev det en Sol med en limeklyfta instucken i flaskhalsen.

Doften av koriander och lime slungar mig fortfarande tillbaka till den platsen i minnet <3





Häromdagen fick jag upp ett minne på Facebook...




Då vi äntligen lyckades matcha det med min mammas arbetstid, så att hon fanns tillgänglig på telefon så ringde vi där från stranden, och mamma gick in på den webcamen Playa Palms via datorn  för att "säga hej" . Vad vi inte visste var att mamma  tog en screenshot av oss som vi fick som en liten överraskning när vi kom hem :)

Så himla kul :D

Väl hemma  ramade vi naturligtvis in den i en ram som vi hade köpt med oss från Mexico, tillverkad av bl.a den kritvita, mjuka korallsanden som stränderna där har.

Självklart har bilden fortfarande en plats på hyllan här hemma och jag är så glad att vi fick med den från Sverige <3





Jag med mobilen i handen medan vi pratar med min mamma :D



Helt klart är detta en av dom mest minnesvärda resor vi har gjort, och vi tänker ofta på den och med sååå mycket värme.

När jag fick upp FB-minnet häromdagen slog det mig också hur annorlunda det var då, med resandet. Eller rapporterandet snarare...

Det blev verkligen som en liten skattkista med minnen som man samlade på sig, för att sen öppna upp och berätta om för de nära och kära därhemma.

Lite av den charmen har kanske försvunnit idag, då det blir mer en frekvent rapportering i realtid som sagt.

Det är naturligtvis inget fel med det, men jag kan ändå sakna just den där väntan och ivern.

 Att få bära på upplevelserna lite längre, låta dem marinera, och först senare sätta ord på dem. Den där glädjen över att berätta, eller likväl att få höra från andra som har varit ute och rest om allt när man sen är på hemmaplan igen.

Kanske blev minnena lite extra starka just därför, för att de fick vara våra ett tag, innan de delades med andra.

Visst använde jag vår reseblogg för att berätta litegrann, men det var ändå på en så mycker mer simpel nivå än vad det numera är.

Hursomhelst.

Tiderna förändras, så är det... kärnan finns där alltid ändå, och valen finns ju också fortfarande i hur man väljer att rapportera från sin resa.

Så när jag fick upp det där lilla minnet på FB, och dagens inlägg fick  bli en liten påminnelse helt enkelt, som en liten hommage till svunna tider...

 I slutändan handlar det ju inte om hur eller när man delar, utan om att man lever, upplever och bär med sig det som betyder något.

Och med det får vi naturligtvis alla göra precis som vi känner själva.






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När döden knackar på dörren

Den ljusblåa linneskjortan

Barn av vår tid?