Lever livet mitt i livet

"Du har gått upp i vikt!" Jag minns såväl när vi åkte till Italien på besök. Jag var runt 30 (25 år sedan) och vi hade vid det laget fått två barn. Jo, visst hade jag gått upp i vikt några kilon, helt klart. Men herregud, i Sverige kommenterade man ju inte sånt som övervikt på några villkor. Och automatiskt la jag min egen värdering i det, vilket var den negativa aspekten. "Jag var tjock, och det var inte fint..." Typ så. Maken förklarade att det inte alls var något negativt utan mer ett konstaterande, och ett tecken på sundhet. " Hon äter och mår bra" helt enkelt... Efter årens gång har jag lärt mig att det är en kulturell skillnad, i Italien (iaf Napoli) har man en mycket större benägenhet att kommentera utseenden, på alla vis. Det är helt normalt och ingen verkar ta det som en förolämpning. I Sverige gör man det inte på samma vis, utan är mer försiktig, vill inte trampa nån på tårna osv... Men... åt andra hållet är det mer legitimt. När jag gick ner i ...

Kraxig, ynklig höna är nog den första beskrivningen som kommer till mig när jag ser tillbaka på veckan som var. Att jobba och vara sjuk är inte idealiskt på nåt vis, speciellt inte när man jobbar med sin röst och rösten är i det närmaste obefintlig. Och jag får skylla mig själv som inte går till läkaren och fixar sjukintyg, men varje morron vaknade jag och tänkte "äsch, det går kanske bra idag.. ." för att några timmar senare känna en viss frustration över att sitta där och kraxa och hosta och känna mig frusen, erbarmlig och eländig... Ja, här i Spanien behövs det sjukintyg från första sjukdagen vilket innebär att man måste gå till vårdcentralen och ordna det, vilket skick man än befinner sig i. Eftersom jag jobbar hemifrån känns det nästan mer jobbigt att pallra sig iväg dit på morronen än att bara stanna hemma och jobba... Men särskilt smart är det väl inte att ha ond hals och hosta och ändå prata. Mycket te med honung har druckits, och det har faktiskt hjälpt litegrann, ti...

Jag funderar på när glädjen för snö försvann i mitt liv... Barndomsminnena  jag har är både starka och definitivt övervägande positiva. Som ett eget litet varmt universum av minnen. Sittande på ett litet värmeskydd i snön och dricka varm choklad ur termos med apelsinkladdiga händer lindade runt koppen... varför tog man med sig apelsin ens?? Korvgrillning förstås. Värma händerna över de flammande lågorna medan man grillade sin korv. Dofterna av vinter, rök och nåt annat. Vinterdoft helt enkelt. Skidåkning. Helgerna som spenderades i den lokala slalombacken med kompisarna. Ponnyliften som drog upp oss, full fräs neråt, tjusningen av farten och så haka på liften uppåt igen. "The sun always shines on TV" med favoritgruppen A-ha i högtalarna vid skidbacken. Pulkaåkning i backen bakom huset, eller ibland vaxduk eller stjärtlapp. Snö som stänkte upp i ansiktet och höga skratt som ljöd genom den kompakta luften. Första snön när den kom. Ångorna från munnen när man andades. Snöänglar...

Jag smuttar på mitt örtte och ångorna får mig att tänka på mina hundar. Jag funderar på varför?...  Dottern har köpt teet på Rituals och vi läser på innehållsförteckningen, salvia, jasmin...rosmarin...    Aha, då vet jag varför... det är rosmarinen förstås! För det finns en stig  som alltid sätter saker i perspektiv och där  rosmarinen växer i drivor längs med kanterna. Och när hundarna nosar runt där sitter doften alltid kvar i deras päls efterråt... Tänk ändå vad fint <3 Jag vaknade på måndagsmorronen i lite missmod. Halsen värkte oroväckande. Rösten kraxig och jag kände mig trött. Fysiskt trött... vilket jag nästan aldrig gör. Skit tänkte jag. Ska jag bli sjuk nu? Mest av allt hade jag bara lust att dra täcket över huvudet igen, men mina lediga dagar är värdefulla och kan inte sovas bort på några villkor. Rosmarin-teet hade redan satt min agenda. Vi skulle upp till rosmarinstigen och vattenfallen. Jag behövde dock ta tåget för det, och när jag känner mig ...

Varför flyttade vi till Spanien egentligen? Tankarna hade ju funnits där länge. Drömmarna om nåt annat. "Livet är här och nu" och det där... "Det blir en vardag där också" sa folk. Och japp. visst är det så. Vardagen kommer överallt. Jag tänkte på det nu dom här dagarna när jag var ledig. Jag packade ryggsäcken, kopplade hundarna, tog tåget till bergen och så traskade vi runt där. Ibland känner jag mig som världen tråkigaste, inte gentemot mig själv, men utåt sett. Här bor jag i hjärtat av en av världens mest besökta städer med ett enormt utbud av precis allt... och vad gör jag? Flyr till skogen så fort jag kan :D  Inget som egentligen rimmar med  instagram-flödet på nåt vis i bemärkelsen  # livet i Barcelona... Missförstå mig rätt... inget gör mig lyckligare än just det där... ta med mig hundarna och hänga på platsen där jag bara vet att vi alltid mår som bäst. Simple as that. Att gå där på knastriga stigar, novembersolen som silar in mellan bladverken, tystnaden ...

Ett minne från Facebook kom upp... Det har ju kommit upp varje år sen 2022, men på nåt sätt känns det som att jag distanserar mig mer och mer till det för varje år.. .som att det inte är jag på nåt vis även om jag i allra högsta grad vet att det är jag på fotot... 4 november 2022 Där och då var det ju inte bara peruk jag bar på, utan också en hemlighet.... Jag var allvarligt sjuk och stod under behandling. Än idag har jag svårt att ta ordet i munnen. Cancer. Allt mitt hår var borta, även fransar och bryn, men jag försökte kamofluera det så mycket jag kunde och hade också skaffat en peruk som kändes både rolig och fin... och annorlunda mot min vanliga frisyr. Väldigt få visste om det och jag pratade inte om det alls i det här läget. Det var det valet jag gjorde, och troligtvis skulle göra igen. Jag ser glad ut, och det var jag verkligen trots allt. Här hade jag gjort 3 st cellgiftsbehandlingar och det hade gått över förväntan. Jag var djupt tacksam över detta förstås och kände hur matta...