När man blir påmind

Ett minne från Facebook kom upp...

Det har ju kommit upp varje år sen 2022, men på nåt sätt känns det som att jag distanserar mig mer och mer till det för varje år.. .som att det inte är jag på nåt vis även om jag i allra högsta grad vet att det är jag på fotot...

4 november 2022

Där och då var det ju inte bara peruk jag bar på, utan också en hemlighet....

Jag var allvarligt sjuk och stod under behandling. Än idag har jag svårt att ta ordet i munnen.

Cancer.

Allt mitt hår var borta, även fransar och bryn, men jag försökte kamofluera det så mycket jag kunde och hade också skaffat en peruk som kändes både rolig och fin... och annorlunda mot min vanliga frisyr. Väldigt få visste om det och jag pratade inte om det alls i det här läget. Det var det valet jag gjorde, och troligtvis skulle göra igen.

Jag ser glad ut, och det var jag verkligen trots allt. Här hade jag gjort 3 st cellgiftsbehandlingar och det hade gått över förväntan. Jag var djupt tacksam över detta förstås och kände hur mattan som hade slitits undan, under mina fötter lite försiktigt rullades ut igen.

Att bli påmind är bra ändå känner jag. Det får mig att minnas vad jag kämpade för... livet...

Även om livet inte alltid är enkelt, eller helt självklart, ja rentav riktigt svårt och komplicerat emellanåt så är jag fortfarande här. Hos min familj, på denna vackra jord med allt som hör till. Jag är absolut inte färdig här.

Varje morron vaknar jag med stor tacksamhet och värme. Tacksam över att jag fortfarande får ta plats i världen, inte trots det, utan med det som en del av min historia.

Samma dag som minnet kom upp tog jag det här fotot, som en liten recap, Sara 2.0 i reviderad upplaga, haha :) 

4 november 2025

Att prata om tiden då är fortfarande jobbigt och svårt, och tanken på det får genast hjärtat att klappa lite hastigare. Och som sagt känns det från och till som en overklig period.

Men jag minns också glädjen som trots allt ständigt fanns närvarande. Över varje framsteg, varje dag jag mådde bättre. När håret började växa ut igen, hårstrå för hårstå, orken som kom tillbaka. Jag minns när jag började träna i små steg igen. Kroppen var ännu svag men viljan var stark. Jättestark.

Det absolut värsta som jag alltid kommer att minnas var när jag var tvungen att berätta det för våra barn. Tårarna. Smärtan. Ångesten.

Ett svart hål som liksom bara sög in oss...

Men vi reste oss igen. Greppade varandras händer och tog nästa steg.

Och tiden då påminner mig om både sorg och glädje, från det allra svartaste djupet till den allra högsta toppen. 

På ett sätt har jag ju fått större och mer distans till det, men samtidigt vill jag inte glömma utan när hjärtat tillåter vill jag vårda minnet och som sagt påminna mig själv över det som inte på något vis är självklart men som vi ju faktiskt har...

Livet <3

Med min son,  6 november 2022