Lever livet mitt i livet

 Goder morron kära bloggvänner! Som vanligt vill jag börja med att säga TACK för alla fina ord på mitt senaste, eller egentligen överlag på mina lite "tyngre" inlägg. Det är både terapeutiskt och känsligt att skriva dom, men som sagt, mycket har jag bearbetat och därmed känns det trots allt lättare att skriva om det numera. Samtidigt är jag fullt medveten om att det väcker reaktioner och förvåning över hur det fungerar i ett samfund som JV, och hur man faktiskt styrs både mentalt och fysiskt ner på individnivå. För någon som inte levt i det är det förstås oerhört svårt att greppa. Men nog om detta :) Nu går jag på lite ledighet, imorron lördag har vi lite vänner på middag, och på söndag kommer sonen från Sverige och det ska ju bli såå mysigt att få rå om honom 3 v ❤️ Även dottern kommer att hänga här nu, och sova kvar så det blir lite som i the good old days med hela familjen samlad här hemma :) Underbart! Och förstås blev det en annan typ av "Sverige-besök" också s...

 Det tjocka kuvertet låg där framför henne.  Lysande vitt, nästan bländande. Bokstäverna däremot lyste svart. Hon kände igen pappans lite sneda, snirkliga handstil. Hennes namn och c/o-adressen, så oerhört opersonligt på något vis. Sängen knarrade lite där hon satt på kanten. Bakom henne låg katterna och spann. Ingav någon slags trygghet i situationen. Hon smekte deras mjuka pälsar tankfullt. På något vis visste hon att det inte var ett brev hon ville ha. Tvärtom. Pappan och älskade farmor hade kommit på ett besök i början. Hon mindes euforin som hade kommit över henne, när han hade ringt och berättat att de ville komma förbi. Han och farmorn. "Allt kommer att lösa sig nu! Han har tänkt till, kanske farmor också har påverkat..." hade hon sagt till kärleken med glädje och förväntan. Älskade farmor och hon hade alltid haft en väldigt nära och fin relation. "Åh Sara, din röst och ditt skratt är som som pärlor som trillar"  ... ...brukande hon alltid säga där dom hade ...

 Ljuset kallade på mig denna måndag. Eller egentligen har hela helgen präglats av ljuset. Fredagen var ju Lucia, ljusets högtid, och det fick  inleda helgen.  Och både lördagen och söndagen strålade solen men eftersom jag jobbade båda dagarna så fick det bli eftermiddagspromenad, och då minsann sken även fullmånen över oss.  Att ta kort på månen med mobilen är i princip omöjligt, men som ett enormt gyllengult klot vilade den över bergen, där vi gick, jag och hundarna. Fantastiskt fint <3 Solnedgången var inte sämre den, och jag bara rös av vällust när himlen sakta färgades alldeles röd-orange... Det är nånting alldeles särskilt med att gå där uppe och mötas av dessa vyer. Så storslaget och mäktigt... ...man känner sig både liten och stor på samma gång.... ...och decemberljuset bara omfamnar i hela sin prakt... ger och ger... ...och jag tackar och tar emot, allra ödmjukast... Och på söndagen tändes även det tredje ljuset då det ju var 3:e advent och jag konstaterad...

 Min kära bloggvän  Anna i Portugal  ställde 12 frågor på sin blogg som jag självklart hänger på att svara på, då jag tyckte det var en bra och trevlig blandning! Så här följer frågorna och mina svar: Om du var tvungen att flytta till ett annat land, eller plats, vad skulle det bli? Om jag skulle välja en annan plats här i Spanien så har jag ju en liten dröm om att bo i Pyrineerna som jag älskar väldigt mycket.  Dit skulle jag dock inte få med min make, då han vill ha det varmare (hans dröm är Kanarieöarna, någon av dom). Nu tycker jag ju att Spanien är ett väldigt bra land att bo i men om jag skulle välja ett annat land , och ha obegränsade tillgångar så tänker jag Schweiz för sitt varierade landskap och klimat, eller Norge då naturen är magisk där och det känns tryggt och bra (tyvärr lite för mycket regn dock). Italien eller Frankrike tycker jag har en hel del fina platser, och Portugal verkar ju också vara väldigt mysigt. Jag trivs bra med medelhavsklimatet och my...

        Bild hämtad från boken Pojken, mullvaden, räven och hästen (av Charlie Mackesy) ¨¨ Hon öppnade dörren till det tegelröda radhuset. Mindes känslan när dom hade flyttat hit några år tidigare. Pappan hade varit så glad. Ja, hon och syskonen också förstås. "Nu kommer allt bli bra, här kommer vi trivas." Åren efter skilsmässan hade varit turbulenta och mycket sorg hade färgat deras liv. Flytten 50 mil norrut skulle bli en ny start. Tillbaka till pappans hemstad, och även hennes, där också älskade farmor bodde.  Dom hade lämnat det gamla, vackra 30-talshuset som dom hade renoverat när dom fortfarande var en hel familj.  ...den stora trädgården med bigaråträdet som dignade av bär hela sommaren, som hon och kompisarna brukade sitta i.  ...källaren med dom enorma husspindlarna och doften av mogna äpplen som plockades varje höst från trädgårdens alla äppelträd.  ...rummet med lingontapeterna och den rosa heltäckningsmattan som hon hade fått välja al...

Jag vill börja med att tacka för alla fina och omtänksamma kommentarer på mina tidigare inlägg, det värmer verkligen med alla kloka, och snälla ord, och som sagt, fortsättning följer <3 När jag skriver från mitt innersta rum, om det jobbiga, det smärtsamma och tunga har det alltid varit otroligt viktigt att det kommer från ett rum av kärlek. Egentligen samma rum där också tacksamheten ska finnas. Att skrivandet målas av bitterhet eller ilska känns inte bra för mig . För andra kanske det är helt tvärtom, att det istället blir ett sätt att kanalisera ilska och frustration vilket absolut inte är fel.  I en kreativ process finns det inga rätt eller fel tänker jag, utan känslan är det som är viktigast.  Vad vill jag förmedla? Min uppväxt var speciell, och det dramatiska uppbrottet som skedde när jag var 18 år var smärtsamt på så många vis och nåt jag nog aldrig hade trott skulle hända mig. Jag har aldrig tvivlat på att jag var älskad som barn. Mycket pågick helt säkert bakom ku...