När ljuset kallar

 Ljuset kallade på mig denna måndag.

Eller egentligen har hela helgen präglats av ljuset. Fredagen var ju Lucia, ljusets högtid, och det fick  inleda helgen. 

Och både lördagen och söndagen strålade solen men eftersom jag jobbade båda dagarna så fick det bli eftermiddagspromenad, och då minsann sken även fullmånen över oss.

 Att ta kort på månen med mobilen är i princip omöjligt, men som ett enormt gyllengult klot vilade den över bergen, där vi gick, jag och hundarna.

Fantastiskt fint <3

Solnedgången var inte sämre den, och jag bara rös av vällust när himlen sakta färgades alldeles röd-orange...

Det är nånting alldeles särskilt med att gå där uppe och mötas av dessa vyer. Så storslaget och mäktigt...

...man känner sig både liten och stor på samma gång....

...och decemberljuset bara omfamnar i hela sin prakt... ger och ger...

...och jag tackar och tar emot, allra ödmjukast...

Och på söndagen tändes även det tredje ljuset då det ju var 3:e advent och jag konstaterade häpet att det nu plötsligt är bara en dryg vecka kvar till julafton! Den 22:a kommer sonen från Sverige och ska stanna över jul och nyår och lite till, och då när hela familjen är samlad blir det verkligen jul på riktigt <3

På söndagskvällen hade jag också en trevlig cyberdate via Facetime med fina och härliga bloggbrudarna Anna i Portugal, Annika i USA, Channal i Sverige och Monnah i Sverige, och så jag härifrån Spanien då <3

Tänk ändå vad tekniken faktiskt kan erbjuda oss idag, att kunna mötas och ha fina samtal trots att vi alla är utspridda över världen :D

Ja, så blev det alltså måndag och jag var ledig.

Solen strålade även dagen till ära, och jag kände när jag vaknade att idag kallade havet och ljuset på mig.

Och jag lyssnar alltid på det som "kallar" så jag och mina fyrbenta tjejer hoppade på tåget i stan och klev sen ut här:

Två lyckliga, eller jag menar tre lyckliga tjejer förstås på en strand som bara bjuder in till glädjespring :)

Ja, den här vyn har inte många fel kan jag lova... bara älskar att promenera här. Det är svårt att tänka sig att det sommartid är alldeles proppfullt av folk, solstolar och parasoller... 

...allt har väl sin tid men för mig personligen är det absolut finast med dessa vida, öde vinterstränder... då känner jag verkligen hur jag kan andas och bara fyllas upp av den enorma energi som ryms där nu.

Vad gillar du mest? 

Öde vinterstrand eller livlig sommarstrand?

Jag skickade denna bilden till min son i Sverige...

"Palmer... <3" sa han bara :) 

Ja, nog saknar man palmerna, när man inte har dom, det kan jag verkligen förstå :)

Nyplogat var det också :D

Låt er dock icke luras av den enorma solen och den djupblå himmeln... den kalla blåsten ven kring huvudet och jag drog upp luvan, för att trots allt kunna njuta av promenaden...

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"... var det inte så? :)

Faktum är att jag oftast tycker det stämmer faktiskt, iaf här i Spanien :D

Fick nån sån association till tecken från yttre rymden typ, med dom enorma cirklarna som hade formats där på stranden, haha... vackert var det!

    Fina blommor längs med vägen <3

Någon enorm vovve hade gått där strax innan, dom små prickarna bredvid är min ena vovva Margots små tassavtryck :D

Så jo, uppfylld av ljus känner jag mig nu, på alla sätt och vis :)

Hoppas ni alla hade en härlig och "ljus" helg också och att veckan mot jul nu blir en fin, harmoniskt och lite lagom julstressig tid (lite julrusigt ska det ju kännas va, sådär lite lagom...)

Tack för att du hängde med oss <3