Ryggen
¨¨
Hon öppnade dörren till det tegelröda radhuset. Mindes känslan när dom hade flyttat hit några år tidigare.
Pappan hade varit så glad. Ja, hon och syskonen också förstås.
"Nu kommer allt bli bra, här kommer vi trivas."
Åren efter skilsmässan hade varit turbulenta och mycket sorg hade färgat deras liv.
Flytten 50 mil norrut skulle bli en ny start. Tillbaka till pappans hemstad, och även hennes, där också älskade farmor bodde.
Dom hade lämnat det gamla, vackra 30-talshuset som dom hade renoverat när dom fortfarande var en hel familj.
...den stora trädgården med bigaråträdet som dignade av bär hela sommaren, som hon och kompisarna brukade sitta i.
...källaren med dom enorma husspindlarna och doften av mogna äpplen som plockades varje höst från trädgårdens alla äppelträd.
...rummet med lingontapeterna och den rosa heltäckningsmattan som hon hade fått välja alldeles själv.
...och mamman.
...som visserligen inte bodde kvar i huset, men var kvar i stan.
Hon hade fått byta skola förstås, men även det hade känts bra.
Jomen åren i radhuset hade trots allt blivit fina på många vis.
Nu kändes det plötsligt som att hon öppnade dörren till något helt okänt och obekant. Som att hon var en annan person som inte tillhörde längre. Och så var det ju på ett sätt.
Hon fick inte tillhöra längre...
Det var knäpptyst i hallen och med försiktiga steg gick dom in.
"Hallåå"
Inget svar.
Sen såg hon den.
Ryggen.
Han satt på sin vanliga plats vid köksbordet. På kortändan. Vänd mot fönstret utåt och från henne. En tidning prasslade. Dom fina aprikosmönstrade gardinerna med små uppknytna rosetter ramade in fönstren. Köket var som vanligt rent och prydligt.
Han värnade mycket om ordning och reda och hon mindes med ens hur dom hade skrattat när han tog tiden på henne när hon skulle bädda sin säng eller plocka i tallriken i diskmaskinen, då hon hade hävdat "att hon absolut inte hade tid", men faktiskt blivit överbevisad.
Ryggen hon kände igen såå väl.
Som hade burit henne så många gånger som barn. Dom hukande axlarna som hon visste hade burit livets tyngder en lång tid. Det silvervita, välkammade håret.
Det var pappans rygg, men det kunde lika gärna ha varit en betongvägg. Enorm och totalt distanserande. Omöjlig att ta sig igenom.
Hon hade fasat för den här dagen.
"Jag behöver hämta mina saker..."
...hade hon sagt i telefonen.
Handen hade varit svettig när hon nästan krampaktigt hållit i luren.
Med tunn, bräcklig röst hade svarat att han skulle vara hemma.
Kniven, det dåliga samvetet, högg igen.
Vad hade hon egentligen trott?
Att han skulle stå där med öppna armar, och lika vidöppen dörr. Hjälpa till att packa ur flickrummet och lassa in i bilen dom hade fått låna av en vän.
Ge dom alla en varm kram och önska lycka till på färden. Det nya livet...
Småsyskonen verkade inte vara hemma. Var dom i skolan? Vad var det ens för veckodag egentligen?
Dom hade bönat och bett.
"Lämna oss inte... snälla. Tänk på oss... och pappa..."
Hon hade lett varmt mot dom, kramat dom hårt, försäkrat dom om att hon skulle fortsätta hålla kontakten med dom. Försöka iaf.
"Jag måste göra det här, förlåt..."
Trots den totala tystnaden i radhuset hörde hon fortfarande rösterna i väggarna.
Dom lyfte ut hennes saker ur flickrummet. Försökte jobba så effektivt det bara gick, då hon bara ville lämna radhuset och ryggen så fort som möjligt.
***
April 1990...
Mycket är fortfarande höljt i dimmor från den tiden. Klockslag, veckodagar, hur mitt rum såg ut när vi hämtade möblerna.
Andra bilder är knivskarpa. Fragment av scener som för alltid kommer att sitta etsade i minnesbalken.
Ryggen tex.
Hans ointagliga, helt stilla rygg, stor som ett berg, samtidigt så liten.
Och så gardinerna.
Att man kan vara så hård. Orubblig. Svårt att tänka sig. <3 Marika
SvaraRaderaHej Marika! Jag tror att han styrdes av så många andra, och kanske gick han egentligen emot sina egna principer, vilket gjorde situationen så svår i det här läget. Församlingen hade oerhört mycket att säga till om dessvärre. Så frågan som man kan ställa sig är ju hur det kan vara möjligt att sätta upp såna regler i kärlekens och den sanna lärans namn...
RaderaTack för att du hälsar på och tar dig tid att läsa <3
En tung dag för er båda tänker jag. Innerst inne ville han kanske inte göra något hellre än krama om dig. Att vara styrd av en övertygelse som du inte delar gör det så klart obegripligt och fruktansvärt ont, förälder-barn, är inte det ett band som ska vara starkare än allt annat, det är iaf vad en tror. Att som förälder vända sig bort, det krävs nog mycket kraft och sorgen hos er båda är så klart avgrundsdjup. Kram till dig vännen!
SvaraRaderaKloka Anna! Jag tror det ligger mycket i det du säger, och visst var sorgen enormtstor från båda hållen. Och det är ju det som gjorde allt så komplicerat...övertygelser, rätt och fel, att slitas mellan olika uppfattningar...
RaderaJa, en tung och ledsam dag var det verkligen❤️
Stor KRAM till dig!
Tänker som så nu att du har en bok redan men som du vill fundera och tänka över mer. Det är svårt för förstår att du inte vill göra det sköra kanske sämre om nu något byggts upp igen av det.
SvaraRaderaOch igen är det obegripligt hur en förälder kan välja så men är så många fler som valt åt honom och han följde det. Tvivel måste finnas ändå men blir väl så hyllad av de styrande så personen tror det är rätt. Och de vill behålla alla, betyder mycket för ekonomin även om de nu får statsbidrag och retroaktivt med, de överklagat att de varit utan.
Du måste tagit alla krafter och osynliga med till detta och något speciellt att din blivande make förstod och var med vid din sida.
Var fint att du citerade🙂och ha det så bra, kramar till dig.
Jaa, Monica, du har nog rätt, nånstans i bakhuvudet sitter den absolut, den ev boken :)
RaderaPrecis så, han valde inte själv, utan andra valde och beslutade åt honom, och han tänkte nog att han gjorde det enda rätta.
En tung dag var det, verkligen. Ja, blivande maken förstod på nåt konstigt vis, eller förstod gjorde han väl inte, men han tog situationen väldigt bra och lugnt.
Tack för dina tankar, de gläder mig mycket att du delar dom <3
Stor KRAM tillbaka till dig <3
Usch vilken smärtsam dag för dig och kanske även för din pappa tror jag.
SvaraRaderaKram Carin
Ja, det var det helt säkert, även för honom. Med årens gång har jag förstått det mer och mer, hur komplicerad situationen var och att även han hamnade i en svår sits. Jag har absolut fått en annan förståelse för situationen även om jag fortfarande tycker att det hanterades fel.
RaderaOch ja, smärtsamt var det.
Stor KRAM!
Nog förstår jag att ögonblick från den dagen sitter i din själ och sinne. Det är så hårda bud att det inte är klokt. Religion alltså ... och hur djupt den sitter. Eller rättare sagt, ett trossamfund. Jag minns ju att jag läste Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar ... Och hans dåvarande pojkvän var ju just JV, eller slog sig lös. Den resan har satt sig i mig. Och nu din. Det måste ju skurit så hårt i din pappa också. Sara, i dessa inlägg har du stoft till den bok du kanske ska skriva. Hur är det med dina syskon? Har de lämnat JV? Har ni kontakt? KRAMAR från mig!!
SvaraRaderaAnnika! Ja, det kommer det alltid att göra, bilden är fortfarande väldigt stark för mig och det kändes på nåt vis bra att också skriva ner känslorna kring det <3
RaderaJonas Gardells bok har jag både läst och sett filmen, och jag kunde relatera till mycket verkligen. Det är ju så extremt svårt att förklara en sån situation för någon som inte har levt i det, då det är så väldigt delikat och unikt på alla vis.
Ja, helt säkert skar det sig för pappa också, på många vis, och som sagt har ju min förståelse för situationen fått ett helt annat djup med årens gång, åtminstone min pappas situation (inte församlingens)
Min bror är kvar och vi har inte kontakt, men det hade också att göra med min mamma... så ja, många komplicerade relationer formades ur alltihopa tyvärr. Min syster lämnade många år senare men för henne blev situationen helt annorlunda.
Stor KRAM tillbaka!