Breven och älskade farmor

 Det tjocka kuvertet låg där framför henne. 

Lysande vitt, nästan bländande.

Bokstäverna däremot lyste svart.

Hon kände igen pappans lite sneda, snirkliga handstil.

Hennes namn och c/o-adressen, så oerhört opersonligt på något vis.

Sängen knarrade lite där hon satt på kanten. Bakom henne låg katterna och spann. Ingav någon slags trygghet i situationen. Hon smekte deras mjuka pälsar tankfullt.

På något vis visste hon att det inte var ett brev hon ville ha. Tvärtom.

Pappan och älskade farmor hade kommit på ett besök i början. Hon mindes euforin som hade kommit över henne, när han hade ringt och berättat att de ville komma förbi. Han och farmorn.

"Allt kommer att lösa sig nu! Han har tänkt till, kanske farmor också har påverkat..." hade hon sagt till kärleken med glädje och förväntan.

Älskade farmor och hon hade alltid haft en väldigt nära och fin relation.

"Åh Sara, din röst och ditt skratt är som som pärlor som trillar" ...

...brukande hon alltid säga där dom hade suttit vid  köksbordet i lägenheten som alltid funnits. Ätit farmorns nybakade grahamsbullar med smält smör och tunnhyvlad ost. I köket där hon alltid hade känt sig så trygg och kunnat prata om allt mellan himmel och jord. Där dom hade fnittrat tillsammans och berättat hemligheter.

Den lilla tavlan hon fått av farmorn stod nu på byrån bredvid henne...

"Att våga är att förlora fotfästet en stund... att inte våga är att förlora sig själv"

Rådet hade hon ju faktiskt följt och tavlan skulle alltid få finnas hos henne som en påminnelse.

Ja, så hade dom kommit. Pappan allvarlig, med bibeln och några böcker i handen. 

Älskade farmor med dom som vanligt plirande, men också ledsna ögonen hade kramat henne varmt och lämnat efter sig doften av Anais Anais, favoritparfymen, som hon alltid skulle förknippa med älskade farmor.

Pappan hade läst bibelverser och predikat för henne och kärleken.

Situationen hade känts absurd och märklig och på nåt vis hade hon skämts inför kärleken över hur det hela hade artat sig. Så långt från hennes förhoppningar som det bara gick.

"Hur mår syskonen?" 

....hade hon till slut frågat och pappan hade svarat kort att det var bra med dom.

..."Har dom fått mina brev?"

Svaret uttalades utan ord. Stannade i luften omkring dom.

Dom hade lämnat några böcker till henne som hon genast hade stoppat ner i en låda. Böcker som handlade om den livsfarliga "världen utanför"...

Mötet med äldstebröderna dök upp i hennes huvud. Hur dom hade ifrågasatt hennes beslut. Fyra par allvarliga och förmanande ögon riktade mot henne.

"Nu när du har valt att lämna församlingen och gå ut i världen måste du vara försiktig med alla faror där... droger, AIDS, våld och ogudaktigt leverne..."

"Jag är precis samma Sara, jag har inga planer på att hålla på med droger eller att få AIDS bara för att jag har blivit tvingad att ta detta valet."

...hade hon svarat med bestämd röst.

Och nu satt hon här med det tjocka kuvertet. När hon sprättade upp det mättes hon av en annan bekant skrivstil.

Hennes egen.

Hon hade fått tillbaka alla breven hon hade skrivit till sina syskon. Uppsprättade och lästa, förmodligen bara av pappan.

Den snirkliga handstilen igen på en egen lapp...

"Vi vill inte ha dina brev, då du har valt djävulens sida och dina ord nu påverkas av det. Hör aldrig av dig till dina syskon igen."

Hon läste orden gång på gång, med dimmiga, tårfyllda ögon och skammen som hettade på kinderna.

Den djupa sorgen grep tag i henne för en stund.

Men var det verkligen hon som skulle skämmas?

Hon samlade ihop allt med skälvande händer.

  Breven.  

Känslan av hopplöshet steg från magen och ut i resten av kroppen, kall och grå som den smältande snön i mars.

Långsamt la hon ned dom i lådan. Iaf för ett tag.

...

Tavlan jag fick av älskade farmor har jag fortfarande kvar, stående i hyllan.

Hon lämnade den här jorden för ett antal år sedan. Ganska exakt för 15 år sedan. Jag fick gå på hennes begravning och idag den 18/12- 2009 var jag på väg dit upp från Småland som vi då bodde i.

Vi fick några stunder innan, även om vi dessvärre också förlorade många år tillsammans. Dom sista åren led hon av demens men märkligt nog mindes hon mycket från tiden innan allt hände och vid vårt sista möte satt hon vid köksbordet som vanligt, log mot mig med sina varma blick och kanske hon såg den lilla flickan igen...

"Åh lilla Sara, din röst och ditt skratt är som pärlor som trillar... glöm aldrig det <3

Breven har jag inte kvar.

Och det tog många år innan jag faktiskt fick träffa mina syskon igen.