Från ett rum av kärlek
Min uppväxt var speciell, och det dramatiska uppbrottet som skedde när jag var 18 år var smärtsamt på så många vis och nåt jag nog aldrig hade trott skulle hända mig. Jag har aldrig tvivlat på att jag var älskad som barn. Mycket pågick helt säkert bakom kulisserna iom skilsmässan mellan mina föräldrar tex, men jag upplever att jag växte upp omgiven av genuin och varm kärlek.
Men visst var det traumatiskt. Visst gjorde det ont. Och visst gnagde ilskan mot hur allt hanterades. Länge.
Jag kommer nog aldrig heller kunna säga att allt fick ett lyckligt slut, inte i den bemärkelsen man skulle ha önskat iaf...
Och visst finns tanken där... att skriva en bok... jo, absolut. Men så många gånger när jag har låtit den tanken röra mitt medvetande har något hejdat mig.
"Sara, du skriver från fel rum... svärtan är för skarp och kanterna för hårda"
Och så blir det ju när såren fortfarande blöder, sorgen ännu har övertaget och tankarna inte har landat i rätt arkiv.
Att alltid utgå från ett rum där kärlek och tacksamhet har sitt självklara fäste kan vara jäkligt svårt emellanåt.
Vi pratade om det, jag och min väninna, förra veckan, när vi satt på blomsterängen med kaffe i plåtmuggar och ventilerade allt mellan himmel och jord. Humlorna surrade runtomkring oss, fåglarna kvittrade och alla tusentals blommorna vajade i den milda brisen med det mörka berget som en tyst kuliss i bakgrunden.
"Det är så viktigt att varje dag försöka ta sig in i det där rummet av tacksamhet och sen utgå därifrån... men det är inte alltid självklart..."
När man sitter där på en solig äng är det ju hur lätt som helst förstås. Men när problem och utmaningar ibland överhopar sig längs med vägen kan det kännas oävervinnerligt. Som en av mina bloggläsare kommenterade så klokt:
"Men barndom, uppväxt och allt finns ju för alltid kvar, som lager på lager i cellerna som kan ha hamnat på djupet men dyker upp."
Det är mycket som har processats för mig de senaste åren, livet har ju känts lite Gröna Lund... bergochdalbanor, Fritt fall och Tufftuff-tåget om vartannat :D
Men på något vis har det också hjälpt mig. Att vara hel innebär att man måste omfamna både sitt mörker och sitt ljus. Alla känslor måste få finnas och ur det kan en förståelse för saker få gro.
"Att vara HEL betyder inte att du ska vara mer än den du redan är i just detta ögonblick. Det betyder att VARA den du är just nu i detta ögonblick. Det betyder att acceptera de delar av dig själv som har gjort att du skämts eller fått dig att känna dig mindre värdig. Dom här sidorna av dig är det som ger dig möjligheten att förstå andra människor. Tillåter dig att äga din egen styrka. (Rachel Naomi Remen)
Att skriva en bok är något jag alltid har drömt om, och vem vet, en dag kanske tanken har mognat och omvandlas till praktiken.
Men som sagt, det måste utgå från ett rum av kärlek och på ett vis som känns helt i linje med mig själv.
Vad betyder skrivandet för dig?
Eller den kreativa processen överhuvudtaget?
Vad tycker du mest om att göra ur ett kreativt perspektiv för att bearbeta och processa känslor?
Och på tal om rum av kärlek...
Vid det här laget vet nog de flesta vart jag mår som allra bäst, haha... uppe i bergen och skogarna förstås... när jag är där finner jag verkligen ro och harmoni, och kan låta tankarna flöda inifrån och ut.
Något jag brukar göra däruppe, är att samla på hjärtan... alltså typ stenar och löv och liknande som har en form av ett hjärta. Ofta låter jag dom ligga kvar, och ibland tar jag med mig dom hem.
Det här vackra hjärtat mötte jag igår men det fick stanna på sin plats <3
När vi klev på tåget nere i stan var det kallt och ruggigt, 11 gr och grå himmel. Men se, när vi klev av däruppe, möttes vi av solen som gläntade ut mellan molnen....
...och så här ser det ut när jag är mitt i en skapandeprocess, haha... Margot försöker sno åt sig nån kvist eller kotte, det bästa hon vet :D
Fint ändå att du fått beskriva saker I ditt liv så här. De skrivande orden är verkligen något som förmedlar mycket I ens liv.
SvaraRaderaJa, bloggen är en fin kanal att kunna använda! Och skrivandet har alltid varit viktigt för mig så jag håller verkligen med dig :)
RaderaStor kram till dig och Lizzla <3
Det här du skriver här på bloggen, jag förstår att det är väldigt skönt för dig. För mig, som läsare, är det så intressant att ta in det du skriver. Känner sååå för och med dig, du anar inte. Det är ju en värld som var långt ifrån min uppväxt. Ja, bara du kan bestämma om du ska skriva en bok, eller inte. Det finns ju absolut inga rätt eller fel där. Som du ju säger. Just att skriva hjälper ofta. Nu skriver du öppet och ärligt här, och det uppskattar jag. Nej allt är verkligen inte svart eller vit, gråzonen är enorm.
SvaraRaderaNaturen, Sara, den sanna helaren. Jag håller så med dig där. Bergen, skogarna, haven, sjöarna, karga landskap .. allt. TACK naturen . OCH så gillar jag verkligen din groupie. kul!!! Varma kramar från mig! PS, sååå glad att du är en bloggande kvinna igen :-*
Kära Annika! Tack för fina ord <3
RaderaJaa, gråzonen är enorm, det stämmer verkligen, och den rymmer alla de möjliga och omöjliga känslor som kan finnas :) Det är ändå fint att tänka att vi har haft så otroligt olika uppväxt men ändå kan relatera till varandra på så många andra plan :)
Tex, naturen då, vår religion och vår helare <3 På alla sätt och vis!
Haha, en liten spegel-groupie fick det bli, svårt att få med alla inom ramen bara :
Tack igen och många KRAMAR!
Rum av kärlek och rum av tacksamhet att uppsöka varje dag, försöka i alla fall och vi alla bär med oss olika till dem, är nog två rum.
RaderaDu skriver väldigt bra och klargör tydligt också med kärlek. Och du upplevt kärlek i din familj fast också så mycket sorg, din mamma lämnat er och kanske försökt få din pappa att lämna JV men han gjorde sitt val som kanske inte var frivilligt men hade inte styrkan mot ledar-förkunnarna som kommer med stormsteg. Men det blir de vuxnas val, barn kan ju inte bestämma förrän de i sin tur är vuxna och då lämnade du och din pappa både visste och kände vilken förlust och sorg det är att bli lämnad men följde förkunnarnas lära. Och visste också vilken smärta och förlust det skulle bli för dig som inte du visste fullheten av då.
Och helt ofattbart att det inte finns något som kärlek, förlåtelse, nåd i dessa sekter utan bara död.
Kanske du kan skriva en bok och från dina perspektiv, alla berättelser är ju unika och de jag läst går knappt att läsa för så mycket grymt barn och unga gått igenom, vuxna som lämnat berättar sen att utbildning, ansvarsfulla jobb inte hindrat att de blivit hjärntvättade snabbt och haft mycket svårt att lämna. Och när de gjort det påminns de om allt ont ledarna sagt som ska hända dem och de mår dåligt.
Så oerhört skönt du har en fin familj och vackert runtom dig. Och hittar dina rum.
Hjärtan samlar jag på också, helst stenar. En gång stod jag vid en liten å och såg en så fin sten där. En kille kom fram och undrade om jag tappat något, han tänkte hoppa i. Var i UK, (här skulle det nog inte hända att någon kommer och hjälper till att leta), jag tänkte att då kan jag inte stå och titta efter stenar i vatten så där☺️.
Kära Monica! Ja, du har så rätt i det du säger, att lämna församlingen är oerhört svårt verkligen och många klarar inte av det då du ju förlorar alla sociala byggstenar som du har haft som grund hela ditt liv oftast.
RaderaHoppas det var okej att jag citerade dina ord i mitt inlägg förresten☺️
Jag har läst en del också men har svårt för just det bittra och arga som ofta utstrålas.
Ja, jag har mina rum tack och lov och där försöker jag hållla mig☺️
Men vad roligt att du också samlar på hjärtan❤️ Och vilken fin kille som ville hjälpa dig att få upp det från vattnet, det finns underbara människor på vår jord verkligen🙏
Tack fina du för dina ord, dom värmer verkligen😊
Stor KRAM!
Hej Sara! Att skriva är det bästa tror jag! Jag har skrivit mycket, jättemycket och processat en hel del. Men det håller jag mest för mig själv. Du är stark som vill dela med dig! Jag kan tyvärr inte det. Jag har mitt inre rum i böcker i skrivbordslådan. Livet har sina toppar och dalar! Jag är en kreativ person. Jag målar, broderar, planterar och fotograferar. Det är mitt mindfullness. Det får mig att må bra! Jag är även en positiv person och det vinner jag mycket på. Ser det mesta från den ljusa sidan.
SvaraRaderaKRAMAR till dig! Anna
Hej Anna :) Ja, jag håller med dig där, att skriva är verkligen det bästa för mig med... dock, har jag märkt att jag också har svårare att skriva i vissa lägen då det just känns så oerhört ärligt, skört och sårbart. När jag blev sjuk i cancer hade jag tex jättesvårt att skriva eller överhuvudtaget beröra känslor inom mig, även musik hade jag svårt att lyssna på, då det kändes allt för ömtåligt.
RaderaTex min man och min bästa väninna målar, och det känns som att man kan kamofluera sina känslor på ett annat vis då, men jag vet inte, jag kan ha fel.
Att dela med sig ÄR svårt, och otroligt känsligt och precis allt kan och vill inte jag heller , dela, av den enkla anledningen att andra personer som står mig nära involveras, så det förstår jag till fullo.
Att dela kan vara både stärkande och jobbigt så därför som sagt, är det viktigt att jag gör det från rätt rum <3 Jag skulle inte säga att jag är stark som gör det, däremot stärker det mig att göra det :)
Ja, att vara positiv kommer man långt med, jag har nog också alltid varit en positiv person och det är jag tacksam över <3
Härligt att du har så många kreativa områden att hitta till <3 Tack för att du delar med dig!
Stor KRAM till dig!
Jag säger som Annika - så glad du är en bloggande kvinna igen! Du är så klok, att vara på rätt plats när skrivandet görs är så viktigt. Att skriva är befriande, jag gör det. I olika format. Men inte på bloggen, inte än. Inte nu. Kanske så småningom, när jag är på rätt plats. Vad fin kransen blev, och så roligt att spara på hjärtan från naturen, även om det kanske bara blir i ditt minne. Kramar!
SvaraRaderaÅåh Anna, TACK! Jag är också glad äver att återigen vara en "bloggande kvinna", haha, dessutom med så fina blogg vänner <3 Som sagt, när tiden känns rätt och man är i rätt rum, eller plats, då kanske man vill, men det är bara du själv som kan bestämma det <3
RaderaJa, jag älskar att spara hjärtan från naturen, jag tänker att dom leder mig rätt på nåt vis, hihi <3
Tack, jag blev faktiskt väldigt nöjd över kransen :) Hade tänkt hänga den utanför dörren men kände att jag ville ha den inomhus, då jag älskar att känna lukten av naturens skatter :)
Ha en fin dag Anna! Stor KRAM!
Du skriver vackert och fint om smärtsamma minnen. Jag och min syster delar barndom, men bär på olika erfarenheter genom åren och trots att, eller kanske pga, jag haft en jobbigare tid, så är det jag som stannar upp och uppskattar det vackra runtomkring. Det ser jag att du också gör. Min syster, som inte behövt hantera något förrän hon var närmare 30, flänger vidare i livet utan att stanna upp och reflektera. Min känsla är att det är lättare att stanna i nuet och kanske se solens strålar genom ett vackert löv om livet inte alltid varit så snällt. Det kan jag ibland vara tacksam för. Att jag inte bara tar allt för givet, utan fått möjlighet att nu njuta mer på vägen. Tack för att du delar med dig av dina upplevelser.
SvaraRaderaÅh, tack Jessica! Du anar inte hur dina ord värmer <3 Intressant det där där du säger om din syster, jag kan absolut relatera på flera sätt. Och ja, det kanske är som du säger, att när livet har gjort många krumbukter med oss, så har vi kanske omvärderat mycket, och inser vikten av att faktiskt stanna upp och reflektera mer. Det är mycket som spelar in, för mig också just faktumet att jag känner att jag är på rätt plats har gett mig en slags inre stillhet som gör att jag faktiskt stannar upp och känner på ett helt annat vis numera... men det tog tid för mig.
RaderaTack igen för att du vill dela mina upplevelser och tar dig tid att också dela dina <3
Stor KRAM!