Valet och dom torkade rosorna

 "Rassel...prassel"...

Som vanligt, när hon går förbi råkar hon stöta emot den numera lite taniga buketten av torkade rosor som hänger där på väggen. Små fragment av brunrosa blad singlar sakta mot golvet... 

Det lilla fotot som sitter fasthakat i ett snöre från en av rosorna möter hennes blick. Också det bleknat med tidens gång men fortfarande syns dom. 

Ögonen. Dom ledsna. 

Och orden...

"Glöm mig inte"

Som alltid sticker det till i hjärtat. Det dåliga samvetet drar som en kall vind från magen upp till huvudet. Den oerhört starka känslan av att ha sårat en av  dom personer som hon har älskat mest av alla.

En gång var dom djupt röda. 

Rosorna.

Minnet ännu så starkt. Dom satt i bilen, och det hon hade trott var ett litet farväl, visade sig att vara ett livsavgörande farväl.

"Jag har pratat med äldstebröderna, vi kan bara fortsätta att träffas om ni gifter er säger dom, du måste göra ett val...."

Han höll ratten hårt i händerna, och tittade ut genom vindrutan, rakt fram, när han sa det. Kunde inte riktigt möta hennes blick. Luften i bilen kändes plötsligt tung.

Dagen utanför var grå, lite typiskt aprilväder.

I hennes värld sken dock solen. Hon hade ju blivit stormande förälskad. Hela hjärtat bubblade, och blodet i venerna kändes som fräsande kolsyra. Sådär som det bara kan kännas när man har blivit kär. Sådär på riktigt kär.

Hon var 18 år. 

När hon var 14 år hade mamman lämnat familjen så väl som församlingen, och inget hade väl blivit som nån hade tänkt sig där. Kontakten hade brutits och lojaliteten hade stått till pappan fram tills nu. Både från henne och hennes syskon. Och församlingen förstås.

Men vad förstår man när man är 14 egentligen?

 Hon tog dock på sig det ansvaret. att vara lojal, göra rätt, att uppträda som en duktig och rättrogen församlingsmedlem, och ta hand om spillrorna av en djupt sårad och lämnad själ. Hennes pappa. 

Allt hon gjorde var för hans skull. Även dopet som var det yttersta och finaste trosgesten man kunde göra... Han skulle vara stolt över henne.

Visst fanns tvivlen där... var detta verkligen "sanningen"?

Men så hände just det där. Kärleken. Den riktigt stora. Söt som honung. Varm som ångande mjölk.

Det vara bara det att det var i fel person.

I hennes värld skulle allt lösa sig ändå. Kärlek är ju inte fel tänkte hon. Och pappa älskar ju mig och vill mig väl.

Så måste det ju vara?

"Men pappa, jag kan ju inte gifta mig redan. Vi måste ha tid att lära känna varandra... det inser väl du också?"

Han fortsatte att stirra ut genom bilrutan. Hade den där blicken som hon kände igen så väl. Den sorgsna, ensamma... darrande underläpp.

Så många ggr hade hon hört honom gråta ljudligt. Så många ggr hade han berättat för henne hur sårad han var av deras mamma som hade lämnat dom alla. Honom, henne och syskonen.

Skulle hon också lämna honom nu? Såra honom lika djupt?

"Så klart att jag inte vill lämna dig och syskonen, och älskade farmor och alla andra... men församlingen vill jag lämna... bara det. Aldrig att jag vill förlora er, det förstår du väl..."

Nu mötte han hennes blick igen.

"Det går inte... du måste göra ett val Sara... Han eller oss, om ni inte gifter er då. Och att du kommer på våra möten då och då... Det är det enda sättet..."

Vidden av det han sa ville inte riktigt fästa sig hos henne. 

"Jag har redan gjort mitt val pappa, det vet du... vi måste få det att fungera på ett annat vis, utan att hyckla och låtsas..."

Han sträckte fram rosorna till henne. Han vet att hon älskar rosor. Ett litet foto av honom hängde där.

"Glöm mig inte"

... skrivet med kulspetspenna. Den han alltid hade i sin bröstficka på kavajen.

Hon öppnade sakta bildörren, gråten satter tjockt i halsen. Lite som i en dimma steg hon ur utan att vända sig om. Orkade inte se pappans ledsna ansikte.

Det gjorde så ont, så ont. Det dåliga samvetet högg som en kniv. Samtidigt som hon visste att just nu kan detta bara ske på ett vis, då tanken att förlora kärleken också högg minst lika smärtsamt.

Det kommer att ordna sig tänkte hon där hon gick på darriga ben, bort från bilen, bort från pappan, och tårarna envist rinnande längs med kinderna. Fotot i rosbuketten stirrade på henne, som det skulle göra så många ggr framöver.  

Hon öppnade dörren till det nya livet... hängde rosorna direkt på vöggen så att dom skulle få torka istället för att vissna i en vas.

Flera år senare hänger dom fortfarande på en vägg. Lite dammiga och medfarna av årens gång och några flyttar.

Påminner henne ständigt om det som hon så gärna ville tro, men som inte blev...

Fortsättning följer...

Och ja, det handlar förstås om mig själv.