Att få cancer är ju en omvälvande livshändelse på många vis.
Förstås.
Faserna man går igenom är mångfacetterade, från ren och skär dödsångest till en mer... vad ska jag säga... krass syn på situationen.
"Ok, nu är det så här, och detta måste göras..."
Som en soldat iväg på ett viktigt uppdrag. Blicken strikt rakt fram och bestämda, fokuserade steg.
Och ganska snabbt har chipet i hjärnan liksom resetat, och man anpassar sig till de nya rutinerna.
När jag tänker nu, på hur det var då, när man var i den absolut värsta perioden, känns det märkligt... precis som jag då tyckte det kändes så konstigt att jag hade gått runt och varit frisk typ, och aldrig nånsin tänkt att jag skulle bli en av dom...
Dom som får cancer...
Hursomhelst... i mitt fall var det ju en cancer som krävde kemoterapi. Jag har skrivit om hur det var i min andra blogg, här... om någon vill läsa mer om det.
Under hela den processen var det såklart många saker som var tungt och jobbigt, och en av de sakerna var det här med håret. Att jag skulle tappa mitt långa hår. varenda strå.
Det kan låta lite fjantigt kan jag tänka mig för någon...
"Men vad betyder håret, om du ska bli frisk från en dödlig sjukdom??"
Det växer ut igen...
Och javisst är det så, men det betyder ju inte att det inte är en sorg. Dessutom tappar man även ögonfransarna och ögonbrynen, vilket inte precis gör det fördelaktigare.
Även i det läget behövde jag sätta ett nytt mindset... "ja, håret kommer att växa ut, nån gång, men tills dess får jag göra det bästa av situationen..."
För mig har håret alltid varit en stor del av min identitet. Och jag har ju insett att det hår som jag alltid har identifierat mig med, aldrig kommer att komma tillbaka, dels pga av kemon, men också pga av ålder... Och därför bestämde jag mig för att göra en liten bildkavalkad här, för att lite kanske hedra mitt forna hårliv... en liten personlig hyllning kan man säga.
"Jag vill tacka håret, som har gett mig så mycket"... typ...
Så följ med på ett hårresande äventyr...
Jag föddes med rött, yvigt hår ...
Moi i mina tidigare dagar av livet....
...som växte till långt ner på rumpan, redan när jag var runt 4 år, och det hängde sedan med under årens gång tills jag såg Främling med Carola Häggkvist i Schlagerfestivalen, och fastnade totalt för henne som artist. Ja, som ca 85 % av mina jämnåriga kompisar vid den tiden :D
(Obs! Lånad bild från nätet)
Denna skivan gick varmt på grammofonen 1983-84 kan jag lova... och frisyren ville jag kopiera rakt av:) Förresten, räck upp handen du som inte kunde "Mickey" och "Gloria" utan och innan...;)
Och jaa... följden av detta blev att jag vid 12 års ålder styrde stegen mot frisören men en idolbild i handen:
"Jag vill klippa mig såhär"
Och alltmedan de långa hårtesterna föll i golvet frågade frisören om jag "verkligen var säker på mitt beslut" och jo, det var jag. 100 %. Och det var väl tur det, hehe...
Man kan väl säga stt det blev min högstadiefrisyr... tyvärr har jag inget foto här i Bcn att visa, men, men..
Sen lät jag återigen håret växa, och vid 18 års ålder när jag träffade min blivande man såg jag ut så här☺️
Alltid med något fluffigt djur i famnen :) 1990...
Vill minnas att jag vid den här tiden hade lite henna i håret också...
När jag var 20 var jag gravid med vårt första barn och såg ut så här....
Joodå, de svallande håret hängde med....
Jag och vår förstfödda tillsammans med svärföräldrarna och en av min mans bröder :) 1992... Det känns så märkligt att tänka att mina svärföräldrar vid den här tiden var i samma ålder som jag och min man befinner oss i nu...
Så klev jag in i mina "thirties", kände för förändring stilmässigt, och klippte av håret igen... den här gången gav jag frisören helt fria händer... Modigt ändå! :D
Här är jag nyklippt och posar med min första vovve DJ, som jag vill minnas också var nyklippt här, vid vårt nyköpta hus... 2005...
... och några år senare... med samma vovve... på Öland en fin höstdag minns jag :)
Med årens gång har jag dock alltid hittat tillbaka till mitt långa hår igen. På nåt vis kände jag mig alltid mest hemma i det, identifierade mig med det helt enkelt.
Jag var en "långhårstjej" i själ och hjärta...
Hennan slutade jag med ganska tidigt och sen valde jag att ha mitt hår i naturlig färg, kastenjebrunt typ..
Här har det gått några år igen, min vovve DJ hade begett sig till hundhimlen och våra små fluffiga tjejer Dolly och Daisy bodde numera hos oss <3 Året är 2014 och jag hade en bra hårdag tycker jag :)
Här var jag lite modell i en reklamkampanj för bostadsbolaget i stan, och skulle ha lite old school-look, a la 40-tal ... roligt minne <3
Nånstans i den här vevan fick jag upp ögonen för plattången och började räta ut lockarna, kände mig elegant och stilren, lite business, mitt i karriären typ ;) Men så flyttade vi till Barcelona...
...här är vi relativt nyinflyttade till Barcelona och jag kämpade fortfarande på med plattången, men ja, det extremt fuktiga klimatet här i kombo med väldigt kalkrikt hårt vatten gjorde det svårt, och plattången hamnade längre och längre in i skåpet då den inte riktigt kom till rätta.
... och håret fick helt enkelt bara leva sitt eget liv de kommande åren :)
Ja, så fick jag då det livsomvälvande beskedet och plattänger och fukt var det sista jag behövde bekymra mig om... Här hade jag påbörjat min kemoterapi och jag använde sjalett för att inte visa mitt hår som hade börjat tunnas ut avsevärt nu. Men efter 2 behandlingar sa min läkare att det är lika bra att raka av håret då det kommer att falla av ganska snabbt. Och ja, det märkte jag ju.
... och snart var allt hår borta, precis allt!
Men eftersom jag hade berättat för ytterst få personer om att jag var sjuk, så ville jag ju inte heller att det skulle synas så peruk införskaffades förstås...
Här var det första gången jag la ut en bild offentligt, och jag minns hur alla tyckte att min nya frisyr var så snygg...
"Ni skulle bara veta".. tänkte jag...
Men det var ett val jag hade gjort att inte prata om sjukdomen, så det var bara att hålla god min. Och jag trivdes väldigt bra i min peruk, även om det inte var särskilt bekvämt förstås :)
... och tack och lov för smink säger jag bara, det hjälpte mig såå mycket att känna mig pigg och fräsch trots allt som pågick under the surface...
Sonen och jag hade lite samma look, hehe...
Sista kemon gjorde jag den 30 december 2022, alltså mer än 2 år sen nu. Sjukt att tänka att det faktiskt har gått så lång tid redan...
...och i februari ung kunde jag sakta ana hur håret höll på att växa ut igen... en väldigt fin känsla :)
Det tog ett tag innan jag vågade ta av mig peruken när jag gick ut, och jag kan ju säga att det var en del förvånade blickar bland dom man kände litegrann, som inte visste att jag hade varit sjuk....
"Vad har hänt med dina lockar??"
Det här var första ggn jag åkte tåg och begav mig iväg på utflykt utan peruk. Jag kände mig oerhört naken, men också väldigt glad förstås. Och modig! :)
Det var på väg åt rätt håll... en bra känsla!
Första ggn (i hela mitt liv) som jag blonderade håret tyckte jag först att det såg lila ut... lavendel-lila, haha... men det lugnade sig och blev mer platinablont tack och lov :D
Men så gick tiden, och jag kände att jag ville tillbaka till "mig själv" igen... jag vet inte, men lite som att man vill få distans till sjukdomstiden och allt förknippat med det...
Jag kände också att jag inte ville hålla på med blondering och kemiska produkter i allt för hög grad utan försöka embracea mitt naturliga hår igen...
Och ja, just nu kämpar jag alltså med att spara ut mitt hår och det är väl sådääär kul, haha:D
Men med diadem hålls dom bångstyriga testarna på plats och med positivt tänk hoppas jag att i sinom tid uppnå mitt hår-mål hehe..
2025.. lite gråare, lite ostyrigare men mitt alldeles egna hår :D
Jag, och mina vovvar Dolly och Margot <3
Trevlig helg alla vackra själar <3
Härligt inlägg! Jag har ju själv gått igenom samma hårresa typ. Tror faktiskt att jag gjort ett liknande inlägg någon gång. Ska kolla sen. Tycker att du har så fint eget hår och förstår inte det där med plattång. Har själv alltid velat ha lockar...ha ha ha aldrig är man nöjd. Kramar Marika
SvaraRaderaGomorron Marika!
RaderaTack :) Jag kan tänka mig att du kan relatera <3
Nämen, platttång är inget jag skulle använda idag, men allt går ju i vågor helt enkelt :D
Jag har inte färgat mitt hår särskilt många ggr i livet men däremot har jag tyckt att det har varit roligt att varva lockigt och rakt hår i olika perioder i livet. Men ja, så flyttade vi till Barcelona, fukt, hetta och oerhört kalkrikt vatten och håret for på en egen resa, hihi...
Ja, så blev man ju visst äldre också ;)
Jaja, sånt är livet ;)
Stor kram!
Dayum Sara!! Fan vad snygg du är, och var. Shit girl!!! Gillar verkligen det här inlägget. NOG fattar jag att du tänkte på håret när du skulle börja med kemo. Det är rent mänskligt att tänka så, det skulle jag också göra. Såklart. Håret är ju en så stor del av en själv. Din hårresa är en härlig kavalkad för en som är född i slutet på 60-talet. OOOO I know it!! Carola, jag tillhörde de 15% som inte gillade henne, haha. Däremot tycker jag numera att hon gjort många underbara låtar, som tex himlen i min famn. När jag hör den sjungas av henne börjar jag gråta. Så jag har nog kommit att respektera henne mer med åldern.
SvaraRaderaAnnars, yay för 80-talshåret, haha.
Plattång ja, det körde jag också ett tag, liksom locktång.
Tycker du att ditt hår förändrats sedan kemon? många som gått igenom en sån behandling brukar säga det. En bekant sa till mig att hennes hår blev till det bättre.
Sara, tack för kul inlägg. Stora kramar från mig i Restonland!!
Sara, det är ju Annika som skriver detta. Fast det fattade du säkert. Varför blev jag anonym ... skumt.
RaderaHahhaa Annika :D Tack, vad gullig du är och roligt att du uppskattade inlägget <3 Ja, håret var en väldigt kluven känsla, på ett sätt helt oviktigt i sammanhanget förstås, men på ett annat sätt en sån stor del av min identitet som kvinna, person och helt enkelt Sara :)
RaderaNämen vad hör jag, du gillade alltså inte Carola?! Där ser man :D Och jaaa, älskar också "Himlen i min famn", så otroligt vacker och berörande <3
Ja, håret har ju förändrats då det numera är helt grått, hade ju ändå mycket brunt kvar innan...kvalitetsmässigt är det svårt att säga ännu, har ju alltid haft fall på håret men än har jag inte koll på hur det blir nu även om jag anar att det går åt det hållet. Det visar sig :)
Tack igen kära du och stora kramar tillbaka !!
Halloj!
RaderaVilket härligt inlägg du gjort. Visst är håret viktigt för en, det kan jag hålla med om.
Jag har också både haft kort och väldigt långt i perioder. Det där med henna fanns en period i mitt unga liv med. Men när jag hade passerat 60 så sa jag, att nu fick det vara nog med att färga de grå som började växa ut. Förra året på sensommaren började jag att tappa mitt hår, det var alltid en hög i duschen när jag hade tvättat det. Det här blev bara värre och värre och när vi var i Sverige i höstas så var det nog som värst. Då mådde jag inte så bra på grund av min inflammerade tarm. Nu tappar jag minimalt eller som man ska göra igen. Men jag har så tunt hår nu mot förr när det var tjockt. Men jag tänker att det finns de som har det mycket värre än jag.
Ha en fin och bra helg.
Och du är så snygg i ditt hår som är nu.
Kram Carin
Tack Carin :) Ja, gud, håret har som sagt alltid varit en stor del av mig och är såklart något jag saknar och saknade, även om peruken blev ett roligt och annorlunda substitut för stunden :) Kan verkligen förstå din känsla när håret föll i högar i duschen, det var en väldigt obehaglig och sårbar känsla :/ Skönt att det blev bättre för dig <3
RaderaNä, jag håller med, att hålla på att färga grått hår känns som ett hopplöst projekt som är dömt att misslyckas, utväxten kommer ju smygande direkt :D
Tack igen Carin, vi får se vart den här hårresan slutar :D
Kram tbx!
Så fint du berättar. Förstår om håret och alla känslor och många berättar om det hur svårt det känns i allt annat. Och ögonbryn och fransar skyddar ju ögonen så obehagligt när de nte finns.
SvaraRaderaDu har fantastiskt fint hår och roligt att se fotona men måste säga att du är lika vacker i alla varianter. Du har så fina ansiktsdrag och former. Kul ändå om du önskar så att få lite längd igen. Är ju lättare då att variera frisyr kanske men tycker din nu är så fin som den är.
Allt gott och en fin helg önskas er. Kram
Gomorron Monica!
RaderaÅh tack :) Ja, många känslor är det ju oundvikligen, för mig var det också jobbigt att tänka att jag "såg sjuk ut", det ville jag absolut inte eftersom jag inte berättade det för så många.
Tack snälla för dom fina orden, det tar jag till mig <3 Jag kommer inte att ha hellångt igen, det är jag ganska säker på, men lite längre absolut, för att kunna variera frisyr lite som du säger :)
Ha en underbar helg Monica och en stor kram till dig! <3
Kan förstå det är kul att ha ett inlägg sparat med alla dina selfies på hur du (och ditt hår) förändrats genom livet. Just håret har aldrig varit viktigt för mig. jag tror jag har olika frisyr, längd och färg på varje selfie jag tar :) Färgade rött ibland förr, nu är det endast solen som ändrar färgen för mig.
SvaraRaderaEftersom jag låter håret växa ut alternerat med att snagga det helt så får jag ofta reaktioner på just mitt hår, något jag som jag tror du vet vid det här laget att jag verkligen inte uppskattar. Och jag misstänker folk tror att jag är sjuk när håret åker av.
Hoppas din hårdröm går i uppfyllelse! Kram
Gomorron Anna :)
RaderaJag har alltid varit och är en linslus, så dokumentation finns, haha :D
Ja, det är ju svårt, eller snare omöjligt att styra hur andra människor tänker och tycker, och jag tror att det är en ganska vanlig association folk gör, om man helt plötsligt rakar av håret. att man kanske är sjuk. För mig var det en väldigt jobbig tanke då jag inte ville att någon skulle veta om min sjukdom, så peruk kändes skönt för mig, dessutom en fin som jag trivdes i <3
Och som sagt, håret har alltid varit viktigt för mig, jag trivdes i mitt korta blonda också, men tror mer att det handlar om att distansera sig från en jobbig tid...
Hihi, hårdröm... gulligt <3 Mja, det lär den inte göra, men jag känner in helt enkelt :D
Stor kram till dig!
Kära Sara du vackra själ! Vilket fint inlägg och jag älskar gamla bilder. Du är fantastisk med allt du har tagit dig igenom med rött yvigt långt hår, vackert hårsvall 2014, rakt blont hår och peruk med docklockar! Du är smashing idag! Så fin! Ja, tur att smink finns. Själv har jag skaffat 3D-ögonbryn. Vet vad du pratar om att gå igenom cancerbehandling. Själv satte jag på min autopilot! Jag gjorde som de sa.
SvaraRaderaKRAM till DIG! Anna
Gomorron Anna!
RaderaÅh tackar ödmjukt för dina fina ord och jaa, jag vet ju att du absolut kan relatera till det <3 Autopilot är precis rätta ordet, definitivt under den värsta perioden...
Ja tack och lov för smink, haha... 3D-ögonbryn måste jag googla, hihi..., mina bryn är så tunna och fjutttiga efter kemon (och 90-talets glada plockande ;)), jag fyller i med en ögonbrynspenna nu :D
Stor kram till dig!
Är glad att jag hittade din blogg ,du skriver så gripande, intressanta inlägg man kan läsa att du har haft det tungt många ggr men så mkt kärlek du har omkring dig ❤️/Mia
SvaraRaderaHej Mia!
RaderaMen oj vad glad jag blir att du känner så :) Jätteroligt att du hälsar på här och dessutom lämnar ett litet avtryck, det betyder jättemycket <3
Stor kram!
Det här inlägget är både härligt, roligt, hjärtknipande och en påminnelse om att inte kunna ta något för givet. Själv kan jag inte relatera till att förlora håret, men var mycket nära mamma när hon genomgick sin behandling. De cellgifter som skulle ta hennes hår tålde hon inte, så hon hade en peruk som hon aldrig fick användning av. (Hon valde en väldigt lik hennes eget hår, fast hon uppskattade att testa lite andra stilar då peruken skulle provas ut.)
SvaraRaderaTänk så mycket som ligger bakom det kvinnliga håret! Jag tänker på hur vissa kulturer och religioner ser på kvinnans hår, att det kan vara ett politiskt statement att välja att inte täcka det. Hur mycket av det yttre intrycket som håret står för och vad andra tolkar utefter vad de ser. Jag tänker på olika moden, "ingrepp" (permanent t ex), längd, färg eller inte, frisyr eller inte, självförtroende eller inte, att man bryr sig väldigt mycket om sitt hår eller inte alls (och däremellan). Jag började tona håret i 15-årsåldern och färgade mycket fram och tillbaka även om själv frisyren ofta höll sig i page-form. Idag är det ofärgat och växer hej vilt, men jag kan ändå säga att håret är en viktig del av vem jag är. Precis som det hade varit om jag inte hade haft det. På sommaren i trädgården tänker jag att jag förstår Sara Bäckmo et al, trädgårdspersoner som snaggar sig så de slipper håret då de går framåtlutade bland rabatter och jordfåror. Jag fortsätter dock göra slarviga knutar ett tag till. Tack igen! Kram.
Gomorron Monnah :)
RaderaTack för att du uppskattade detta inlägg! Ja det är ju en resa som man liksom inte tror man ska göra, att tappa allt sitt hår...
Precis som du säger ligger det ju mycket bakom det kvinnliga håret, att det t.o.m kan vara en politisk eller religiös statement.
Återigen, som jag skrev till Anna i P, så kan vi ju inte styra vad andra tänker och tycker och i mitt fall brydde jag väl egentligen mig inte så mycket rent utseendemässigt, utan för mig var det själva "sjukdomsstämpeln" jag absolut inte ville ha då jag hade valt att inte prata om det.
Jag gillade mitt rakade hår också och kände mig bekväm, lite carefree och cool i det, när jag hade fått mina fransar och ögonbryn tillbaka, för så klart innebär det en stor skillnad... att ha rakat huvud men fransar och bryn intakta är nåt helt annat en att ha tappat allt sitt hår, fransar och bryn.
I slutändan är ju det viktigaste att man känner sig som sig själv, och jag identifierar mig absolut med en mjukare look och lite längre, naturligt hår, men jag har som sagt också trivts i rakat hår och skulle absolut kunna ha det igen, men så klart med fransar och bryn :) Dock tycker jag även att rakat hår ofta känns som ett slags statement.
Sara Bäckmo kom jag ihåg att jag googlade på när jag stod inför det :)
Tack igen för din intressanta kommentar och dina tankar kring detta <3
Stor kram!