Förgänglighetens olidliga lätthet... eller...

....förgänglighetens kranka blekhet...

...förgänglighetens bleka lätthet....

...eftertankens olidliga lätthet...

Eller hur var det nu egentligen?.....

...tänker jag när jag går  där uppe på mitt lilla berg  och ser mandelblommorna ligga som ett tunt snötäcke på marken.

Ordet förgänglighet är det som poppar upp i mitt huvud.

Förgänglighetens olidliga lätthet.

Visst är det en film med Lena Olin ?

Har jag ens sett den filmen?

Sen inser jag att det inte alls är titeln på en film, utan att jag har blandat ihop det helt.

 "Varats olidliga lätthet" heter filmen med Lena Olin.

"Eftertankens kranka blekhet" är däremot ett citat från Hamlet som även Tage Danielsson sedemera skapade en egen poetisk variant av...

"Först när helvetet gör stjärten stekhet, kommer eftertankens kranka blekhet" ...(Tage Danielsson)

Följatkligen inser jag att förgänglighet bara finns i mitt huvud.

Men... förgänglighetens olidliga lätthet känns helt rätt här och nu.

Det här är verkligen en tid som triggar många känslor hos mig. Inte bara för att just mandelträdens blomning är så smärtsamt vacker, men också för att det är en tid som under årens gång här i Barcelona har varit förknippad med många starka, tunga, såväl som ljuva och magiska känslor.

Och så förgängligheten i det.

Dom kala träden som fylls med  spröda små knoppar längs med grenarna och så plötsligt exploderar i den allra vackraste skapelsen.

Så starkt, men så skört på samma gång.

Jag minns våren i Sverige. Efter den i mitt tycke evighetslånga långa vintern som med lätthet tog fram dysterheten och melankolin  i mitt sinne. Sen bara hände den, så fort, så intensivt och så vackert. 

Våren. 

Men ack så förgänglig. 

Jag minns hur jag ville suga ut varje sekund, inte låta låta den glida genom fingrarna. Hur jag ville finnas där under exakt varje steg i processen. Från den första blomsterknoppen i det frostnupna gråa gräset till en plötsligt skirt grön och fullt blomstrande värld, livrädd att missa något.

Här är våren så mycket mer utdragen, mjuk och lugn. Vintern  är inte så lång vilket förstås bidrar till en stillsammare fas.

Men på något vis är känslan trots allt bitterljuv när jag går upp på berget  och noterar att mandelblomningen redan är på väg bort. Marken är täckt av dom skira kronbladen och kvistarna börjar kläs av små gröna blad, som alltid efter blomningen.

Förgänglighet är ju vackert pga av sin skörhet. Man vet att det snart är passerat och då vill man verkligen njuta fullt ut. Hålla i det liksom.

Dagen är grå, och himlen dansar i alla gråa toner som kan tänkas finnas. Regnet hänger lite smått i luften och jag konstaterar att det är då dom är som allra vackrast.

Blommorna, mot den djupgrå himlen.

...lite dovare, lite tystare, lite stillsammare...

Minnena slår emot mig när jag går där. 

Alla "februarisar" som har passerat här.

Min första februari här i Barcelona, 2017,  trodde jag det var blommande körsbärsträd. Allt var nytt, överväldigande och magiskt. 

2018 var turbulent på många vis, och 2019 blev en oväntat och oerhört svart period.

2020 gick vi ovetande runt och trodde allt var som vanligt och bara några veckor senare var vi helt instängda  i vår lägenhet pga av en pandemi och blev inte utsläppta igen förrän i maj samma år.

2021 var vi inte instängda i lägenheten men likväl  fortfarande fast i staden  pga pandemin.

2022 började bra och jag var fortfarande lyckligt ovetande om en objuden gäst i min kropp.

2023 hade jag nyligen avslutat min kemo, gick i peruk och var fylld av känslor. Oerhört tacksam över möjligheten att uppleva mandelträdens blomsterprakt igen.

2024 kändes mycket fint och andades framtid och hopp.

Och nu  sitter jag där i gräset under ett mandelträd och tänker på förgänglighet.

Tänker både bakåt och framåt.

Tänker att jag vill befinna mig precis här och nu  men också tillåta pirr och glädje för det man längtar till.

Tänker på allt som är förgängligt, på allt jag har hunnit med i livet men också på allt jag vill hinna med.

Tänker på sorg, glädje, hopp och insikt.

Skrattar åt mina små tjejer som har mandelblommor överallt när dom busar runt <3

Min yin och yang <3

 Tänker att jag måste plocka med mig några blommande kvistar hem då det snart är försent.

Ser ni den lilla mandeln?

Ja så där går tankarna uppe på en liten bergstopp i Barcelona, under en djupgrå himmel i en värld av mandelblommor. Som ett sagans Nangijala.

Denna februari 2025.

Att förgängligheten är skör, vacker, skälvande och nästan bävande på samma gång.

Och olidligt lätt.