Ny dag, nya O-möjligheter

December 2022

Febern brann i kroppen och i halsen skar det som knivar.

Lederna värkte som de alltid gjorde efter kemon och egentligen förstod jag inte ens hur jag skulle ta mig igenom ännu en dag.

Men jag klev ur mina svettblöta sängkläder, som jag hade rullat in mig i under nattens feberfrossor och konstiga drömmar.

Spegeln i badrummet visade ännu en riktigt usel dag.

Vem är hon? 

Det kala huvudet. Nakna ögon. Det likbleka ansiktet.

Är jag död egentligen?

Jag har cancer.

Ett gift i min kropp kör sitt race.

Jag har 40 gr feber.

Jag ska jobba men jag kan knappt prata.

Hostan är som smärtsamma hugg i redan öppna sår.

Det är jul om en vecka.

Hundarna måste gå ut.

Det är människor överallt.

Nya dag, nya o-möjligheter...

Ja så kändes det när jag huttrande klädde av mig och stapplade in i duschen.

Jag kommer aldrig att glömma dom två veckorna i december 2022. 

Vi blev rejält sjuka, jag mannen och dottern. Alla låg vi däckade i feber och en fruktansvärd hosta. Sonen fick hålla sig hemma i sin lägenhet för att inte bli smittad.

Jag var dessutom i sluttampen av min kemoterapi och redan lite nedbruten rent fysiskt så mannen ringde sjukhuset för att kolla hur vi skulle agera.

"Hon måste läggas in på isolerad avdelning (pga pandemi), åk till akuten direkt"

... svarade en sköterska på smattrande katalanska.

Jag slog bakut direkt.

Nej, nej, det kommer inte att hända att jag åker in på sjukhuset och läggs in på en isolerad avdelning.

Så jag klev alltså upp, nästan kröp ut till badrummet och gjorde mig klar för en jobbdag då jag inte kunde ordna med sjukintyg av rädsla för att jag skulle läggas in på sjukhus. Här måste man ha sjukintyg från första dagen dessutom.

Klev upp, duschade, klädde på mig, gick ut med hundar, satte igång datorn och jobbade ännu en dag.

Jag brukar tänka på den där perioden ibland. Hur extremt dåligt jag mådde, men hur jag ändå på nåt vis tog mig igenom. Hur beslutsamheten och rädslan krigade mot varandra och skapade än mer kaos i huvudet.

Hur jag tog febertempen och såg 40 gr och inte ens vågade berätta det för familjen då jag visste att dom skulle vilja att jag åkte in till sjukhuset, pga av allt annat.

Även andra dagar i livet förstås.

Såna jag inte ens vill prata om.

Då omöjligheterna radas upp som dominobrickor, och minsta lilla knyck orsakar total fallering.

Men hur jag även tog mig igenom dom..

Ibland funderar jag på om det gör oss starkare eller mer sårbara. Skörare liksom.

Personligen vet jag dock att jag kan klara av mycket rent fysiskt vilket jag finner en stor förtröstan i. Och det gör mig nog också mentalt trygg på något vis.

Ålder och erfarenhet gör väl sitt till också.

Med åren har jag också lärt mig vilka verktyg jag ska ta till, vilket också ger mig en slags trygghet.

T.ex:

- Träning, och då menar jag ett aktivt beslut att göra ett fysiskt krävande träningspass, eller löptur t.ex. även om det är det minsta jag känner för.

-Att vara ute i naturen, gärna högt upp, med öppna vyer. Helst ensam (med mina hundar), eller med en person jag känner mig emotionellt trygg med.

-Att umgås med mina djur. Att känna deras tillgivenhet och kärlek är fantastiskt.

-Att hålla fast vid mina små rutiner... kliva upp, duscha, dricka mitt morronkaffe, helst skärmfritt, meditera en kort stund prata med barnen i vår "grupp", ta ut hundarna, dricka min frukostsmoothie osv...

-Planera framåt, något fint och roligt som jag vet gör mig glad. Jag ser inte framåt mot kokhet sommar här i stan tex, men då älskar jag att tänka på att jag och dottern ska åka till Pyrineerna och campa.

-Undvika nyheter och att grotta ner mig i den allmäna bilden av en långsamt fallerande värld. Inget blir bättre av att jag sitter och deppar ihop, utan tvärtom kan jag bara styra mig själv och mina egna tankar, ingen annans, och då måste jag börja där. 

"Var den förändring du vill se i världen" 

(Mahatma Gandhi)

Och med tanke på vad vi har tagit oss igenom under århundrandenas gång, så är jag av den fasta övertygelsen att vi kommer att fortsätta "ta oss igenom", hitta nya lösningar och ta oss framåt.  I dagens samhälle är vi dock enormt upplysta från alla håll och kanter vilket kan skapa en överväldigande känsla.

Nä, snarare gör jag det motsatta, loggar ut och går in i min bubbla, lyssnar på ljudbok, städar eller gör nåt kreativt (fota, skriva, måla, handarbeta, baka, laga mat osv, och bara existerar här och nu) och samlar ny positiv energi.

-Miljöombyte, hemma eller ute. Måla om någonting, möblera om... behövs ofta inte så mycket för att få en liten känsla av "nytt" utan att behöva spendera en krona. Jag mår som bäst av att inte spendera pengar, haha..

eller... ta en promenad på ett nytt ställe, ny väg, få nya imputs helt enkelt.

-Prata med en person som gör mig glad och jag vet ger mig positiv energi. Jag är oerhört känslig för energier, och det var en av dom stora anledningarna till att jag inte berättade om min sjukdom, jag ville mötas av naturligt och äkta positiv energi, inget ansträngt och tillgjort.

-Alltid gå ut och ta luft. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder...

Jo det finns det definitivt i min värld, dåligt väder alltså (+35 gr och stekande sol tex)... men skit samma. Jag går ut, jag står ut, och njuter av att komma hem, och vips känns det lite lättare.

-Titta på ett program som gör mig glad, eller nån Youtube-kanal. Under de jobbiga veckorna efter kemon plöjde jag bara härliga, glada, lättsamma serier på Netflix.

Och under lockdown när vi var helt instängda (och jag hade panik varannan dag typ, haha) så tittade jag bara på drömmiga YT-kanaler, typ Jonna Jinton och vanlifers, och mentalt förflyttade mig in i den världen.

Och kanske det viktigaste som jag har lärt mig...

"Det går över Sara... idag är det en sån dag, dom måste också få finnas, gör det där du vet funkar och håll fast vid det. Kom ihåg att du klarade av det där... och det där andra... alla känslor behövs för att du ska få perspektiv. Du behöver mörkret för att se ljuset..."

Och mycket riktigt så ljusar det upp och det är en ny dag, med nya möjligheter.

Och livet känns som att det bara ger, och ger <3

Överlag är jag dock tacksam över att vara en i grunden positiv person som för det mesta kan se glaset halvfullt istället för halvtomt :)

Här är jag  på topp, ur flera aspekter☺️

..och idag är det måndag och absolut ingen dålig dag, haha... Väskan är packad och utflykt står på menyn för mig och vovvarna. Dessutom är jag ledig hela veckan så hej och hå vad härligt det känns <3

Ny vecka, nya möjligheter!

Hur mår du idag? 

Önskar Dig förstås en fantastisk dag!

Och hur gör du när du har en "dålig" dag? Vad är dina bästa go-too:s? Berätta gärna!