Om att hitta sig själv...
2016 flyttade vi från en liten småsömnig men idyllisk stad i södra Sverige till en kosmopolitisk, myllrande och bubblande storstad i Spanien, Barcelona.
En enorm omställning i livet på så många vis men jag kände mig hemma och älskade staden och livet här från första stund.
Visst var det tårar, kamp, oro, stress, psykiskt utmanande och inte alltid självklart...
Men också...
...eufori, energi, glädje, nyfikenhet, förväntan, pirr, spänning och ständigt nya lärdomar.
Jag upplevde egentligen aldrig att jag var riktigt hemma i Sverige. Eller kanske snarare handlade det mer om en längtan ut, och bort.. som ständigt låg i mitt främre farvatten och liksom grumlade synfältet. Egentligen var det nog aldrig en fråga om, utan när jag skulle vidga mina vyer.
För mig blev det ju dock senare än vad jag egentligen hade trott (jag var 45 år då). Livet kom emellan kan man säga, och omständigheter fick styra rodret, vilket nog är helt rimligt trots allt.
Drömmar har vi alla...visioner, ideer, tankar, föreställningar... men med det inte sagt att allt realiseras då det ofta krävs både ansträngning, mod och styrka att gå utanför sin comfort zone.
De första åren i Barcelona kändes lite som handen i handsken. Jag bara landade i storstadsmyllret, bland solen och palmerna.
Känslorna.
Dom känslorna.
Att känna livet i sig.
Från punkten djupt inne i hjärtat, vidare ut i blodomloppet, genom alla vener, till varenda cell och ut i huden.
Det var, och är stort.
"Här har jag hittat mig själv" konstaterade jag självklart jag när jag på klapprande klackar for runt i stadens alla hörn och kanter.
Jag och Dolly januari 2017, då hade vi bott här 4 månader.
Resten av familjen 8 år senare...
Men är det verkligen så?
Hittar man sig själv helt plötsligt?
"Nämen se där, där är ju jag... jag låg visst på en Gaudi-mönstrad gata i Barcelona minsann..."
Nä, jag är övertygad om att det inte är så enkelt.
Jag tänker att vi som individer består av många fler lager än vad vi egentligen tror.
Kärnan finns där, absolut, men sen byggs det på genom livets olika skeenden.
Vi utvecklas, finner nya dimensioner av oss själva, och därmed fördjupas i kunskapen om oss själva.
Jag hade nog en ganska snäv bild av mig själv när jag flyttade hit. Kanske för att jag i det läget levde i en ganska snäv värld?
"Jag är storstadstjej, havet är mitt element, supersocial...osv"...
Gränserna var så tydliga på något vis. Det här är det jag har, och det här är det jag vill ha.
Idag har jag definitivt en mer nyanserad bild av vem jag är eller hur jag är, dels pga av att jag öppnade en ny dörr förvisso genom att flytta till ett annat land, men också pga olika milstoplpar i livet som dök upp efter vägen och då la till, eller kanske snarare skalade av ett nytt lager.
Idag uppskattar jag lugnet, naturen och ensamheten på ett helt annat sätt och den bild jag hade av mig själv när vi flyttade hit har ju definitivt fått nya konturer.
Jag tycker det är oerhört intressant att reflektera över detta.
Behöver vi upptäcka alla lager av oss själva?
Är det relevant? Eller bara en plattityd i dagens högtupplysta och medvetna samhälle?
Kan ett ständigt sökande tendera till att mer skapa förvirring än trygghet?
Är det kanske så att ju mer val, möjligheter och förutsättningar som erbjuds, desto mer splittrade och förvirrade kan vi bli?
Betyder frihet automatiskt att man är fri?
Jag är oerhört tacksam över att jag har haft möjligheten att bo i och uppleva ett annat land än mitt moderland. Den kulturella fördjupelsen och förståelsen har vidgat mina mentala vyer både utåt såväl som inom mig själv.
Och ser jag tillbaka på mitt liv har jag ju också som sagt andra tydliga vägskäl och milstolpar som har förändrat livets förutsättningar.
Men...
Hittade jag mig själv?
Nää, det skulle jag inte säga.
Kommer jag nånsin hitta mig själv?
Nej, det tror jag inte heller.
Däremot noterar jag en annan vidd rent dimensionellt i hur jag kan relatera till livet och dess skeenden.
På hur jag ser på världen, den strukturella uppbyggnaden rent samhällsdynamiskt, och komplexiteten hos oss människor.
Att inget är svart eller vitt. Att det finns rätt och fel, men att spannet däremellan kan vara enormt. Att glädje, tacksamhet och harmoni har så oändligt många skepnader.
Och det har också sorg, ilska och frustration.
Lite som att ju fler nyanser jag urskiljer, desto klarare blir bilden.
Jag ser det som en enorm ynnest att vara i en ständig utveckling som individ. Att kunna vila i ett skede men också se utanför och framåt.
Idag tänker jag inte att jag hittade mig själv i Barcelona, men däremot förstorade mig själv rent själsligt, och mentalt, och det är något jag alltid kommer att vara djupt tacksam över.
Och att det blev just Barcelona är jag helt övertygad om att det fanns nån mening med....
Här kommer du in på mitt favoritområde (och numera, delvis, yrke). Spännande att höra dina tankar och insikter i detta ämne. Jag brukar använda den ryska dockan som förklaringsmodell. Vi byggs på, ett lager i taget. De gamla lagren finns alltid kvar. Många upplevelser=många lager. Jag tror att det många människor menar med att hitta sig själva är att förstå vad man behöver och varför man funkar som man gör och isåfall kan man nog ”hitta sig själv” i en process där detta bearbetas. Men annars håller jag med dig! När jag var ung var allt så svartvitt. Nu är jag mycket mer grå gällande mycket. Sällan existerar bara ”antingen eller”. Å andra sidan har jag mindre fördragsamhet med det jag tycker är dumt och då uttrycker jag min åsikt istället för att vara tyst. 😅 Tack för en bra tankesnurra! Jag önskar dig en fin helg så ses vi snart. Kram!
SvaraRaderaTack Monnah för dina insiktert i detta! Ryska dockan är ju en utmärkt förklaringsmodell faktiskt :)
RaderaJo, de gamla lagren finns alltid kvar, men på något vis tycker jag också att dom mjukas upp i kanterna när man får nya insikter. Idag kan jag se händelser i mitt liv ur så många fler perspektiv pga att jag har lärt mig nya sätt att tänka kring det, och jaa, visst kanske det skulle kunna vara en del i att "hitta sig själv" men jag jag tror ändå inte att det är statiskt så att säga :)
Gällande åsikter känner jag att jag har mycket lättare idag att hålla inne med vissa åsikter än vad jag hade när jag var yngre, då jag upplever att det inte alltid är relevant vad jag personligen tycker är fel, och jag har liksom inte behovet överhuvudtaget av att proklamera det heller, haha :D
Tack igen för att du bollar med tankarna!! Och japp, vi ses ;) Njut av helgen tills dess <3
KRAMAR!
Jag tror ju att allt är i förändring. Det jag behövde och tänkte innan är inte samma som jag behöver och tänker nu. Fast samtidigt så känns det som att jag dras mera till det som fanns runt mig när jag var barn. Naturen, djuren, musiken. Det enkla. Framförallt vill jag bort från stan...ha ha ha vi gör nog tvärtom du och jag. Om jag kommer att hitta mig själv är oklart. Eller så finns jag bara där inne med ett annat mindset än jag hade när jag ville bort från en halvdöd by i ödemarken. Så där ja nu har jag nog svamlat färdigt på din blogg. Ha en fin helg! Kram Marika
SvaraRaderaHej Marika!
RaderaJag håller helt med dig faktiskt, idag har jag också andra behov än vad jag hade för 8 år sen, helt klart. Jag har också en längtan ut från stan, ut i naturen och lugnet, lite som du säger till det man hade som barn <3 Jag älskar att vara uppe i Pyrineerna tex av den orsaken och skulle gärna bo där upp, helt klart <3 Men jag inser också att det är mitt liv i Barcelona som har fått mig att se det på ett mer nyanserat vis, att jag idag uppskattar och prioriterar helt andra saker, som ex lugn, tystnad och att vara i naturen. Hade jag inte flyttat hit hade jag nog aldrig sett det på det viset, det där med att inte se skogen för alla träd osv ;)
Vi får väl se om jag lyckas få med Napolitanaren här hemma i det tänket, tvivlar på det dessvärre :D
Men jag förstår dig helt och hållet!
Tack för att du bollar dina tankar, absolut inget svammel!! Önskar dig en underbar helg!
Stor kram!
Förresten Marika! Jag vet inte vad jag gör för fel men jag kan inte kommentera på din blogg, det står "Din kommentar kan inte skickas" typ...Jag har försökt på flera vis men icke, bara så att du vet :)
RaderaJättebra och insiktsfullt allt du skriver med djup eftertänksamhet. Tror jag inte ska skriva en uppsats☺️men att byta miljö, land, lära känna människor och kultur är bara så oerhört bra och en kunskap som egentligen vi alla borde få och ha, studera och arbeta i annat land, inte bo i något slutet sällskap så man bara tar med sig sitt gamla som är nån trygghet och inte utvidgar tänkandet, utan med öppna ögon, att utsätta sig, lära sig och se människan, men alla kan ju kanske inte flytta väg från sitt men någon tid kanske?
SvaraRaderaOch instämmer helt, tänker innan jag "vet" allt, vi har alla så olika erfarenheter så det gäller att vara ödmjuk och tänka efter. Och många uppträder som stela pinnar när de talar om för andra hur allt är. Är helt övertygade om att de måste säga det de gör annars faller deras världsbid. Jag kan försöka vidga den lite med det jag vet men så sent som häromdagen förstod jag att det inte går. Man får fortsätta att vara lite elegant diplomatisk😌men jag har inte så mycket utbyte av umgänget då.
Så intressant det du skriver och nu tycker jag det är dags att du samlar allt i en tjock bok. En bekant fick sin utgiven nyligen men om jag bara skriver det här😉tycker jag nog inte den är så fantastisk så väntar på din. En annan bekant hade stor fest med boksläpp och det är en historisk mer och om Sverige och tar sin tid att läsa, bra men helt politisk och vad som är rätt och fel kan ingen veta, om allt gjorts tvärtom. Men intressant. Alla❤️❤️❤️❤️kram.
Tack Monica för dina tankar, och TACk för din pepp angående en bok, hihi, ja, det vore nåt det ;) Vad roligt för din bekanta som har fått ge ut en bok!
RaderaVisst är det en ynnest och en väldigt berikande att få uppleva och vara i en annan kultur, man lär sig mycket och det vidgar vyerna på så många vis <3
Tack igen och stor kram tillbaka till dig <3 Ha en fin helg!
Som vanligt tänkvärt hos dig. Jag brukar jämföra livet med en pärla som lägger till nya skimrande lager och som i rätt miljö fortsätter med det i all evighet (?). Samtidigt blir det bara en viss färg på eller struktur så länge den stannar i musslan. Vad hade hänt om den bytt mussla? Jag tänker i alla fall att miljöombyte på olika sätt ger livet helt nya dimensioner och därmed även den personliga utvecklingen. Jag är definitivt inte samma människa efter fyra år här i Portugal. Kanske den utvecklingen skett om jag stannat i Sverige det vet jag ju inte, men jag tror inte det. Min ögon är öppnare, jag andas djupare och det gör mig mer mottaglig. Tror jag :) Kram
SvaraRaderaGomorron Anna!
RaderaTack för dina tankar! Jag håller med dig fullständigt, en pärla är ju en perfekt liknelse <3
Visst ger miljöombyte nya dimensioner till vår personliga utveckling, det är jag övertygad om, och jag tror som du att det inte hade varit på samma vis om du fortfarande var i Sverige :)
"Min ögon är öppnare, jag andas djupare och det gör mig mer mottaglig"... Precis så!
Stor kram och ha en fin helg! Vi ses ;)
Intressanta reflektioner! Jag tror definitivt inte att det är "så enkelt". Man förändras hela tiden, över tid. Men man är ju också komplex, olika i olika situationer, olika olika dagar osv. Jag trivs oftast när jag är på resande fot, om det inte blir för stressigt, men det är ofta svårt att hitta balansen ...
SvaraRaderaGomorron Helena! Ja det där med balansen... inte alltid enkelt ;) Men jag håller med dig, jag tror att man förändras, och att också yttre omständigheter påverkar en del. Att vara ute och resa är verkligen stimulerande, utvecklande och ger mycket energi, så det förstår jag att du trivs med, och det är ju verkligen en ynnest att ha den möjligheten <3
RaderaTack för dina tankar!
Kram!
Verkligen tänkvärt inlägg.
SvaraRaderaLite miljöombyte tror jag är bra för en och ingen är gladare än jag att vi gjorde ett sådant på äldre dar.
Jag är inte samma Carin som jag var när vi bodde i Sverige för ett antal år sedan. Men om det beror på flytten det har jag inte en aning om. Jag kanske hade varit den Carin även i Sverige om vi bott kvar.
Kram Carin
Gomorron Carin!
RaderaTack! Nog tror jag att flytten har påverkat mycket och berikat dig med nya insikter och ny energi :) Jag tror också att miljöombyte är bra :)
Tack för dina tankar!
Kram!
Hej Sara! Tufft att flytta till ett annat land. Ett stort steg! Jag är en hemmakatt och jag känner mig själv väldigt bra. Ja, jag har nog hittat mig själv för länge sedan. När jag var tonåring då testade jag det mesta och var nyfiken på livet. Tjugoårsåldern då var livet som ett disco med sockervadd. Gifte mig och blev mamma vid 26. Stannade upp vid 27! Ja, min mentala ålder är där. Vid trettio var jag mitt upp med att vara mamma och vara alla till lags. När jag fyllde 40 då var det min tur. Det var nog den bästa tiden skulle jag vilja säga. 50 år var en peak i livet och nu när jag är 60!! Tacksam för livet och varje dag är en gåva. Jag har aldrig varit sökande... en trygg person som står med båda fötterna på jorden. Jag tror nog att du har funnit dig själv i vackra Barcelona. Du får stanna upp och säga hej Sara! Jag känner dig!
SvaraRaderaKRAMAR till DIG! Anna
Gomorron Anna!
RaderaAtt flytta till ett annat land ja.... Tufft på ett vis men också oerhört berikande som sagt och jag tror att det var en viktig och nödvändig milstolpe i mitt liv :)
Nyfiken på livet har jag alltid varit, och jag får lätt FOMO, haha...
Underbart att höra att du känner att du är på helt rätt plats och att du känner dig som en trygg person med båda fötterna på jorden <3
Haha, jamen det gör jag ofta! Säger hej till Sara och tackar för livet som har tagit mig hit men som sagt...nyfikenheten finns alltid runt hörnet ;)
Tack för dina tankar!
Kram!
Intressanta frågor. Jag känner att jag är på rätt plats, för även om jag längtar utomlands så känns det alltid lika bra att komma hem igen. Jag har accepterat mitt introverta jag som föredrar en lugn hemmakväll framför tv:n i min ensamhet istället för att tvinga ut mig på olika fester och annat som man "skulle" gå på när man var yngre.
SvaraRaderaJag tycker det är så modigt att flytta till ett annat land. Det är verkligen långt utanför min comfort zone och jag imponeras så av dom som tar det steget.
Gomorron Jossu!
RaderaHärligt att du känner så, då är du ju verkligen på rätt plats <3
Haha, håller med... har aldrig sett mig själv som introvert men inser att jag numera absolut trivs bäst i hemmamiljön, framför fester och stökiga barer, haha... däremot älskar jag ju små äventyr ute i naturen, då mår jag som allra bäst :D
Att flytta till ett annat kändes helt självklart för mig och jag är glad att jag faktiskt också gjorde det, öven om det innebär många utmaningar :D
Stor kram!