Min leende stad

Palmer och såpbubblor, något man ständigt stöter på i Barcelona

Jag minns det så väl.

Första gången vi besökte Barcelona, 2015...

På många vis var det en ganska hektisk period ur ett res-perspektiv sett, jag gick en utbildning i Köpenhamn via mitt arbete så jag pendlade mycket dit.

Detta varvades med andra resor det året som vi gjorde av olika skäl, vi var också i Alicante, Paris, Bryssel och så förstås Stockholm.

Ja, sen under årens gång har vi förstås gjort många andra resor också, Napoli, Munchen, New York, London, Milano, Rom... flera platser i Mexico och Thailand, Norge, Tyskland osv...

Summa summarum, vad jag vill säga med det är att det är oundvikligt att jämföra hur olika platser påverkar, och hur olika städer talar till mig.

Inget är svart eller vitt förstås, och jag förmodar, eller rent av antar att man också påverkas av den miljö man åker ifrån. Det där med kontraster och nya energier präglar ju också upplevelsen.

Tex när vi åkte från den lilla sömniga staden i Småland till Napoli, min mans hemstad i Italien, kändes kontrasten enorm och verkligen allt kändes uppfriskande och spännande, medans när vi hade flyttat hit till Barcelona, och jag efter några år besökte Napoli upplevde känslan lite  annorlunda då det oundvikligen är mer snarlikt varandra och det inte blev samma wow, tjong ända in i medaljongen.... Grundkänslan för staden i sig fanns dock kvar, men kanske mer avskalad från intryck.

Däremot kändes Pyrineerna helt plötsligt enormt exotiskt och tilltalande, jämfört med var det kanske skulle ha gjort om jag bodde i kanske Dalarna.. eller Norrland.

Nåväl.

Det som är så intressant för mig är hur viben och atmosfären direkt känns när man kommer till en ny plats. Jag är oerhört känslig för energier och känner av ganska fort hur platsen landar i mitt inre. Visst, en viss påverkan blir det ju som sagt av ovan nämnda faktorer, men jo, jag får snabbt en ren och klar känsla.

Paris älskade jag, Bryssel var lite mer mäh. London tog mig inte med storm, men New York blev jag oerhört tagen av (skulle dock inte vilja bo där). Napoli kommer alltid vara en favoritstad, Milano var inte lika betagande.  Alicante tyckte jag var mysigt, Munchen fint men lite själlöst. 

O.s.v...

Ja, så kom vi till Barcelona för första gången. En stad jag hade hört talas om och känt en dragning till på många vis.

Vid vårt första besök i Barcelona april 2015, då visste vi inte att vi skulle bo här...

Vi hade ganska nyligen varit i Paris och jag svävade fortfarande på moln. Paris gav mig kanske inte känslan, här vill jag bo, men absolut hit måste jag åka tillbaka. Paris kändes dock mer elegant, chict och jaa, franskt helt enkelt... (det bor en liten frankofil i mig hehe...)

När vi då kom till Barcelona blev jag helt tagen av en annan, oerhört stark känsla...

Detta är en leende stad. 

Ja, känslan liksom bara landade direkt.

Det här är en vänlig, levande, varm, glad, bubblande och omhändertagande stad.

Det turkosa havet, palmerna, alla vackra byggnader, solen, de vackra avenyerna såväl som dom pittoreska gränderna, kontrasterna, vyerna...

Första gången vid Barcelonetas strand där vår dotter numera bor :)

Människorna. 

En smältdegel av människor från hela världen. Som en perfekt mosaikplatta, alla bitar olika men ändå så passande i sin helhet.

"Jag behöver den här staden i mitt liv. Här kan jag bo".

Och ja, 1 1/2 år senare konstaterade jag till min stora förtjusning och fascination att vi faktiskt bodde där.

Att jag satt på en solig, palmkantad strand och blickade ut över ett turkost hav... i december!

Att gränderna och avenyerna som hade varit en streetview på en skärm nu tillhörde mig.

Att min vardag numera kändes som en ständig semester. Trots jobb, räkningar, måndagar, PMS, dammsugning, full tvättkorg... ja, ni vet.

Men framförallt insåg jag också nåt helt annat.

Det fanns en äkthet och tolerans hos människorna här som jag aldrig har upplevt nån annanstans.

Och så här 8 år senare, ja snart 9 år... är min känsla fortfarande precis lika stark kring detta faktum.

Jag försöker sätta fingret på vad det är.

Men kanske att människor bara tillåts vara sig själva utan sneda blickar eller snipiga munnar.

Att man kan sitta och gråta på en trappa vid torget i ett känslosamt samtal och ingen tycker det är märkligt.

Att man tålmodigt köar på bageriet eller i butiken medan kassörskan lugnt samtalar och avverkar den äldre damens dagshälsa utan stress.

Att det alltid finns tid för en kaffe och pratstund.

Att man visst kan strosa i maklig takt arm i arm på en smal trottoar och småprata, även i storstadens "kvällsrusning"...

Att barnen självklart får sparka boll på torget även om bollen studsar kraftigt mod gallergrindarna.

Att hundarna oftast är välkomna och möts med ett stort leende på dom flesta ställen.

Att kärlek inte har en gräns utan bara är.

Att din status, ditt jobb eller vart du bor inte är det viktigaste utan dom flesta möts på samma spelplan och bara samspelar.

Att din politiska åsikt är upp till dig och inte automatiskt placerar dig i ett socialt fack.

Att man hellre säger ursäkta eller hej en gång för mycket än en gång för lite.

Att musik, dans och sociala sammanhang är ständigt närvarande.

Att även en regnig dag finns det plats för ett glas vin och samvaro under parasollen på uteserveringarna.

Att det inte är det minsta konstigt att vissa vill vara nakna på stranden, andra vill vara påklädda.

Att vänlighet mot varandra inte handlar om konflikträdsla utan bara genuin välvilja.

Att man bara får vara helt enkelt. Den man vill vara.

Visst påverkar ens eget beteende också. För mig var det viktigt att läsa av, känna av och vara ödmjuk i mitt bemötande gentemot min nya hemmiljö och kultur. att ta seden dit man kommer och det där.

Men det var väldigt enkelt också. Möts man av allmänt goda energier och vänlighet är det ju så lätt att ge samma tillbaka. Och jag tror att den mentaliteten präglar människor överlag.

 Barn som växer upp här och alltid möts av tolerans och acceptans frodas och mognar i den miljön och behöver kanske inte fundera så mycket på "hur man ska vara" eller "bete" sig för att vara rätt, utan formas helt enkelt av kontexten om kring dom.

Barcelona är ju som sagt också en smältdegel av kulturer och människor från hela världen.

Många har kommit hit, drivna av drömmar och att göra det man tycker om och inte det man förväntas göra. Kreativiteten här är enorm, på så många plan och även om den kollektiva känslan är stark på många vis så finns det även ett stort mått av individualism, och att göra sin grej.

Visst finns det dagar, vardagar, och skitdagar även här.

Visst finns det stunder när ljud, trängsel, trafik och turister kan kännas överväldigande och övermäktigt, ja dagar tom. Eller när huvudet känns trött av att ständigt behöva förklara sig på ett annat språk än modersmålet. När den tropiska värmen under sommarmånaderna kletar sig fast som en blöt ullfilt 24/7 eller stengolven i lägenheten vintertid känns som is.

Visst finns det stunder när man tänker:

"Hur f-n tänkte jag när jag fick för mig att flytta från mitt modersland som liksom bara ligger och puttrar i mitt DNA och känner mig som ingen annan gör, där nyanserna är tydliga och välbekanta...okomlicerat liksom.."

Men så vet jag ju samtidigt att det inte är det som är det viktiga för mig. Aldrig nånsin var.

För mig handlade det om att växa som person, att vidga vyer och lära mig nytt. Gå utanför min comfort zone.

Att bygga min egen mosaikplatta av känslor, utmaningar, förståelse och utveckling.

Skulle jag kunna bo i Sverige igen?

Eller något annat land, eller stad?

För mig är såklart alla dörrar öppna, och jag kommer nog aldrig bli en person som lutar mig tillbaka och säger: "Jomen så här är det nu. För alltid."

Jag vill växa. Vara växande.

Men Barcelona är en plats som fortfarande ger mig det. Som aldrig slutar förvåna mig och som gör mig trygg, glad, harmonisk och levande på så många vis.

Som lär mig medmänsklighet och tolerans i mjuka, väldimensionerade portioner.

Och som alltid ler mot mig.

Om jag någon gång skulle lämna Barcelona, eller jag ska nog säga Katalonien egentligen för gott,  vet jag med all säkerhet att det skulle vara förknippat med både vemod, sorg och saknad, ja bara tanken på det nu medan jag skriver får mig nästan tårögd. 

Vi har delat så oerhört mycket, och några utav mina absolut värsta och tyngsta stunder i livet har jag upplevt här, inte pga av Barcelona i sig utan andra omständigheter. Vi har knegat på i både vått och torrt helt enkelt.

Dock vet jag också att det i så fall skulle vara för att utvecklas på andra plan, och möta nya perspektiv och tankegångar. Att bygga på ännu fler bitar i mosaikbrickan.

Här och nu känner jag dock bara en enorm tacksamhet över att jag genom livets snåriga passager hamnade här där jag befinner mig nu.

I min leende stad <3

Hur tänker du? Känner du av en stad eller plats direkt? 

Brukar ditt första  intryck stämma?

Vilken stad/ eller plats skulle du vilja bo i om du inte bodde där du bor nu?