Mina lyckliga stunder och åldersnojan

 Gomorron denna söndag...

Här faller regnet som om det inte fanns en morrondag, dag 3581 eller nåt, haha...

Näedå, inte så allvarligt kanske, men i några veckor har det pågått... det känns dock urlöjligt att klaga när man bor på en plats där solen ändå lyser för det mesta, och faktum är att när jag är uppe i bergen så njuter jag av allt det gröna, friska och hur åarna och dom små vattenfallen nu är på full fräs <3 Jättefint att se, och väldigt välbehövligt. 

Kan dock ana besvikelsen hos alla Barcelonas besökare som såg fram emot några soliga vårdagar i Spanien och möts av detta... upplevelsen färgas ju lite av det obönhörligen och förväntningen när man besöker Spanien är väl sol, palmer och sangria under blå himmel... men vädret kan ingen styra över, så är det bara :)

Nog om det.

Jag läste en artikel i tidningen MÅ BRA där psykiatrtikern Anders Hansen hävdade att ju äldre man blir desto lyckligare är man... och ja, det låter ju väldigt fint och bra på alla vis. Han menade på att mellan 50-55 når den botten (där jag är nu haha) och sen vänder det magiskt och lyckokurvan bara stiger. Och ja, det låter ju fantastiskt på många sätt...då är det bara att sätta sig på rumpan och vänta in det då ;).... eller?

...är det så enkelt verkligen?

Jag började fundera på mitt liv och när jag har känt mig som lyckligast. Jag ska inte sticka under stol med att åldersnojan absolut griper tag i mig emellanåt. I mitt huvud är jag fortfarande 35 typ och har massor med tid kvar att uppleva och förändra och förkovras... sen ruskas jag om och inser att det är lite som vattenfallen och åarna i skogen just nu... det rusar fram... 

"Stopp, vänta på mig! Jag måste hinna det här och det här..."

...men istället lullar jag runt och tittar på fina blad, och blommor och insekter... kramar träd och pratar med vildsvin, fascineras över vattnets framfart just där vid den stenen... dricker termoskaffe och skrattar åt mina hundar... och känner mig som världens lyckligaste, absolut!

Sen hoppar jag ur tåget hemma i stan fylld av alla planer i huvudet om allt vi ska göra, och hinna med... det där lilla huset i skogen, hönorna som jag ska ha, körkortet jag måste ta, boken jag måste skriva, platserna jag måste se, instrumenten jag måste lära mig spela på... och så har plötsligt ett år till gått där jag har lullat runt i bergen och jaa, mått som mitt bästa jag.

Och ekvationen går liksom inte ihop, haha...

Åldersnoja känns lite som ett stigma ibland. Ord som 50-årskris eller 40-årskris har en negativ klang, och anses nästan skamfyllt, och det läggs en värdering i det som lutar mer åt förlöjligande...

"H*n har börjat träna på gym nu helt plötsligt, ja, det är väl 40-årskrisen förstås..."

"Jaha, h*n tror plötsligt att h*n ska bli konstnär nu sådär på gamla dar, äsch, är väl nån 50-årskris..."

Kanske något hårddraget men lite så känns det ibland även om det i dagens samhälle kanske har mjuknat något och åldersspannet är mer generöst.

Jag ser tillbaka på mitt nu 53-åriga, oerhört händelserika liv. 

Som en filmrulle i en projektor  vevas den fram, scen för scen. Filmen om mitt liv.

Lyckliga stunder blandat med tunga stunder. Gråt, skratt, stress, harmoni... allt ihopflätat till en enhet.

Stunder av lycka som är extra markanta får ett nytt skimmer nu med facit i hand.

Min barndoms oändliga somrar med myggbett, bad i sjöar, daggfuktiga ben i träskor när jag plockade blommor, husvagnsliv, och samvaro med släkt och familj.

Mina år i stallet, magiska ridturer och kärleken till hästarna.

Tonåren i skidbackarna, med utförsåkning, kompisarna, varm choklad och grillad korv vid värmestugan.

När jag träffade min man, den explosiva kärleken som fick mig att fatta ett beslut som naturligtvis också färgades av sorg och smärta, men ändå var en så oerhört lycklig period i mitt liv. Vår lilla etta, med kartongbord, sovsäck på madrass, italiensk musik på knastrig vinylspelare, och varma mackor till middag. Lycka och sorg på samma bräde.

Barnens födelse så klart. Omtumlande och fullkomligt lyckorusigt. Sedan år av dålig sömn, i ständig vaktpost, men så enastående givande och kärleksfullt. En tid som jag verkligen älskade var när barnen var i mellanåldern, typ 6 år till 11, 12 år och man upplevde så mycket tillsammans, då dom var tillräckligt stora för att uppskatta mycket, men ännu tillräckligt unga för att tycka att det bästa som fanns var att hänga med päronen :)

När vi köpte vårt första, alldeles egna hus. Så stort (inte huset, men händelsen, hihi). Jag minns när jag sprang genom köpcentret som då var min arbetsplats, in på butiken jag jobbade i, kramade alla mina kollegor,  överlycklig över affären som just gått i hamn. Vi hade ett eget hus, med en liten trädgård, pool, och modernt kök. Jag var på moln. Och nog älskade jag det huset och åren vi hade där på många vis.

När vi hämtade våra hundar. Första gången från en kennel i Skåne. Världens sötaste och busigaste lilla valp, DJ som jag fick ha i 12 år. Sen när vi adopterade vår rescue dog från Rumänien, underbara Daisy, som var senior redan när vi hämtade upp henne på Arlanda flygplats. När vår lilla Dolly kom till Sverige från Italien, en gåva från min mans bror som föder upp Malteser, världens snällaste och goaste lilla valp som fortfarande är så oerhört viktig i mitt liv. Och så slutligen vår kloka och underbara lilla Margot som vi adopterade, också från Italien och som jag fick åka och hämta där 2023.

När vi köpte vår första bil, en liten ärtgrön Golf som luktade wunderbaum-gran. Frihetskänslan med att nu ha vår egna bil. Sen när jag fick min gula VW-bubbla Solveig och även våra andra bilar som har passerat revy.

När mina barn tog studenten. Lyckan som jag kände genom dom, men också stoltheten.

När jag och min mamma sprang Göteborgsvarvet, 2 år i rad (2014-2015). Underbart minne och så mycket stolthet och glädje över vår prestation.

När jag själv i vuxen ålder beslöt mig för återgå till skolan med Komvux och högskola, i samband med flytt från Stockholm till Småland. 3 fantastiska och givande år fyllt av glädje, men också blod, svett och tårar.

När jag och maken skapade vårt första magasin/tidning tillsammans, som skickades ut till 10.000 invånare i vår stad. Jag gjorde intervjuer, skrev artiklar och maken fotade, monterade och skapade en oerhört fin och uppskattad produkt. Nog var det stressigt, men oj vad roligt och kreativt givande. Och när man blev stoppad på gatan, eller i bussen av folk som visade sin uppskattning för produkten växte man obönhörligen några centimeter :D

När vi flyttade hit till Barcelona. Så stort, så spännande, så utmattande, men så härligt. Stunden man öppnade dörren till vår nya lägenhet, fick flyttlasset en svettig dag i september och faktiskt kunde säga "Jag bor här nu".

Överhuvudtaget alla flyttar vi har gjort har alltid känts spännande och roliga.

När jag fick mitt första jobb här i Barcelona. Min första spanska lön och en känsla av att verkligen bli vuxen på nytt.

Alla resor, upplevelser och äventyr genom livet. Framförallt tillsammans med familjen. Kan nog inte välja en specifik resa då alla har varit underbara på olika sätt.

När vi blev utsläppta efter lockdown och jag kunde gå tillbaka till bergen igen. Jag kommer aldrig att glömma den dagen... dofterna, luften, känslan... magi helt enkelt.

Eller när jag åkte tillbaka till Sverige första ggn efter 8 år utanför mitt modersland, en så fin känsla.

Som ett pärlband radar dom upp sig, alla dessa stunder, perioder och glimtar av livets liv. Som små och stora skimrande pärlor.

Har det alltid varit ren och skär lycka då?

Såklart inte, många händelser har varit förenat med utmaning och stress också, men det som landar i själen är i slutändan det vackra och lyckliga på nåt vis.

Cancern var och är ju tex ett skolexempel på hur lycka och ångest är i ständig fajt. Jag kan se ett foto och tänka, oj vad jag var lycklig den dagen, samtidigt som jag också minns allt det jobbiga och den extremt obalanserade känslopendeln.

Ibland är det bara svårt att urskilja om det där puttrande, behagliga varandet är lyckan eller om det är dom där specifika händelserna som har fäst sig som små lyckopiller i själen.

Kanske vad Anders Hansen menar är att vi med ålderns gång relaterar till lycka på ett annorlunda vis helt enkelt? Att man glädjas över det lilla mer och mer?

Dock är jag övertygad om att hälsa och det sociala har stor påverkan. Att vara 75 år och sitta ensam i en lägenhet och ha ständig värk är kanske inte förenat med lycka på samma vis som att vara 80 år, relativt pigg och frisk, omgiven av familj och kunna ha möjligheten att leva ett givande liv.

Att vara 65 år och känna att man har levt det livet man önskade är förstås enklare än att vara 58 och kanske plötsligt bli av med jobbet, och känna att samhället redan har förkastat en som potentiell nyanställd.

Hursomhelst, man kan aldrig veta när man levde sitt bästa liv egentligen? Det kanske inte ens har hänt ännu? 

Personligen ser jag absolut tillbaka på ett liv som jag verkligen har fått njuta av på så många vis. Så oerhört fina och vackra minnen som får mig att konstatera att jag har/ och har haft på många vis, ett lyckligt liv. Likväl uppblandat med tuffa utmaningar, stressiga perioder och sorger.

Och ja, som man brukar säga "den som lever får se" vad kommande år har i beredskap för mig :)

Vad tänker du? När känner du att du levde ditt bästa liv?

Dina lyckligaste stunder?

Och hur ser du på framtiden? Dina kommande år?

Berätta gärna!

Och se där... nu när jag avslutande denna text så visade sig minsann solen utanför fönstret <3