Urkraften inom oss...

 

Det var en tidig vårdag, lite grådaskig och småruggig. 

Men vad gjorde det?

Två flickor skuttade glatt ut från bilen, redo för en spännande dag på en bondgård.

Den ena flickan var 9 år, hennes långa kopparröda hår fladdrade i vinden där hon lyckligt och nyfiket spatserade runt... vart var korna? Och grisarna? Fanns det hästar månne?

Joodå, ridstövlarna satt på dagen till ära, inget passade väl bättre på en bondgård, så säg.

Hennes dröm var att leva och bo på en bondgård, med en massa djur, och åkrar och ängar runt knuten. En alldeles egen häst låg högt på önskelistan förstås.

Den andra flickans pappa skulle gå och träffa gårdens ägare en stund...

"Spring inte iväg för långt nu flickor! Och var försiktiga med djuren..." förmanade han och flickorna nickade ivrigt.

Dom skulle vara försiktiga så klart. 

"Jag är van att vara på bondgård" försäkrade flickan med långa året. Ögonen glittrade och pappan kunde inte låta bli att skratta åt deras iver.

"Jamen då ses vi om en stund!"

Flickan med det långa håret kände sig som Laura Ingalls i Lilla huset på prärien när dom vandrade runt. Det var bara den rutiga flanellklänningen som fattades, farmarklänningen som hon kallade den, men den hade fått stanna hemma i garderoben dagen till ära, då hon ju inte ville att den skulle bli smutsig.

Efter en liten stund möttes dom av en stor halvt inhägnad betongkonstruktion. 

"Det kanske finns höns och kycklingar här?" utbrast flickan med det långa håret glatt. 

Visst såg det väl ut som hönsgårdsgaller på ena sidan? Och golvet såg ju ut som lite gödsligt liksom?

Åh, tänk, små gula fluffiga kycklingar...

Den andra flickan var tveksam, men flickan med långa håret var nyfiken. 

Med ivriga steg gick hon mot den sidan där det inte var galler, och klättrade över betongkanten...

***

Flickan med långa håret är förstås jag. Och det här är en av dom dagar i mitt liv som för alltid kommer att finnas inristad som en film i mitt huvud.

För det var såklart inte en hönsgård vi stötte på den där tidiga vårdagen, utan en flera meter djup gödselbrunn, fylld med grisgödsel... 

Obs! Bilder lånade från nätet

Ungefär så här såg den ut, och ytan hade liksom stelnat så det såg ut som ett golv i mina ögon, då det var framförallt gödsel och inte urin i den brunnen. Hur jag kunde få det till att det skulle vara en hönsgård är oklart men i en 9-årings hjärna kan fantasin springa iväg förstås.

Och jaa, obarmhärtigt sjönk jag som en sten ner i sörjan som alltså var flera meter djup... 

Som jag minns det fick vi information om det rörde sig om ca 4-6 meter.

Det jag minns väldigt tydligt är hur jag försökte simma uppåt, tog mig över ytan och skrek till min kompis att hon skulle hämta hjälp, men hur hon stod som fastfrusen och alldeles kritvit i ansiktet av chocken antagligen.

Jag sjönk igen, och igen... det var tungt och sörjigt, kläderna och stövlarna hade fyllts upp av gödslet och dessutom var ju betongkanterna på brunnen höga så jag möttes  även av hinder där när jag försökte dra mig upp.

Sen... på något märkligt vis fick jag någon slags inneboende urkraft som jag ärligt talat inte vet vart den kom ifrån, men jag lyckades till slut ta mig upp över ytan och sen mirakulöst dra mig över kanten och ut ur brunnen.

Kanske min skyddsängel också hade ett finger med i spelet och gav mig kraften att dra mig upp och ur, något var det iaf, och den känslan minns jag väldigt tydligt.

Min kompis var fortfarande i chocktillstånd i det här läget och ja, ni kan ju tänka er synen som hade utspelat sig framför hennes ögon, lägg där till hur jag nu såg ut.

Av nån märklig anledning var jag fortfarande väldigt saklig och i full sans men jag var täckt av grisgödsel från topp till tå, och håret hängde i långa klibbande testar efter ryggen.

Jag minns det som att jag tog tag i henne, men det får vi hoppas att jag inte gjorde med mina gödsliga händer... hursomhelst gick vi till ladugården där hennes pappa och bonden befann sig.

Ja, ni kan ju tänka er deras chockade miner när jag klev in där i ladugården med gödslet rinnande efter kroppen. Och stanken sen... oj oj...

"Vad har hänt? Har du ramlat i gödselbrunnen flicka??"

Och förstås den stora frågan...

"Hur tog du dig upp??"

"Jag vet inte riktigt, men jag lyckades dra mig upp på nåt vis..."

Man skulle kanske kunna tro att detta är ett trauma för mig, något som har jag gett mig mardrömmar eller kanske ångesttankar?

Jag har faktiskt frågat mig många ggr hur det kommer sig att jag förvisso minns det som ett obehagligt men också trots allt ett lätthanterligt minne..

Jag minns hur jag fick följa med bondens fru ner i källaren där dom hade något slags kar jag fick skölja av mig i, hur hon shamponerade mitt långa hår gång på gång, och att jag var glad och skrattade trots allt. Vi skojade om att vi nog hade tvättat håret 8 ggr nu, för att få bort stanken och jag skrattade gott.

Min pappa kom förstås för att hämta mig och hade med sig rena kläder och skor. Jag minns att jag var så orolig för mina ridstövlar och absolut ville ta med dom hem med förhoppningen att dom skulle kunna fortsätta användas. (Det kunde dom inte dessvärre, stanken släppte inte och dom fick kasseras).

I bilen hem var pappa lugn och sansad, och han sa att "Vi får berätta lite försiktigt för mamma om vad som har hänt... allt gick ju bra, eller hur?"

Jomen det lät bra tyckte jag och undrade vad vi skulle äta till middag?

"Köttbullar och makaroner blir det"

"Mums" svarade jag. Det var ju nästan min favoriträtt.

***

Jag tänker på många händelser i mitt liv som skulle ha kunnat vara ganska traumatiska och jobbiga men som jag ändå minns som en stund av glädje och positivitet.

I just den här händelsen vet jag inte exakt hur samtalet mellan dom vuxna utspelade sig. Min pappa, bonden och hans fru, och min kompis pappa, då ju hela situationen trots allt var en väldigt skrämmande upplevelse för alla inblandade.

Det sades att vi hade kunnat stämma bonden osv, men vi valde att låta det vara.

Och i slutändan är det jag minns ändå mest positivt. hur vi skrattade när jag badade och frenetiskt shamponerade håret, hur alla var lugna och samlade.

Visst kommer jag alltid väldigt väl komma ihåg känslan när jag sjönk, och när jag gång på gång försökte dra mig upp, hur jag försökte hålla för näsan för att inte få in gödsel, och min kompis kritvita och chockade ansikte som skymtade över kanten.

Men det jag minns allramest är kraften som fick mig att lyckas dra mig upp till slut, och hur glad och lättad jag kände mig över det.

Och att vi skulle äta köttbullar och makaroner till middag.

Och jag tänker att det kanske är så enkelt ibland. Att allt handlar om hur vi agerar och hanterar en situation snarare än situtionen i sig. Hur människor omkring oss agerar. I det här fallet hur dom vuxna agerade.

Jag tänker inte snåra in mig för mycket i detta, men jag är övertygad om att det ibland är normer och värderingar som styr hur vi ska känna och tycka inför något, och som barn är det ju förstås mycket påverkat från dom vuxna som omger dom.

Jag är iaf övertygad om att kraften som kom till mig den dagen, har följt mig genom livet i flera scenarior. Den har hjälpt mig att bryta mig ur situationer vars värderingar och normer inte har stämt överens med mina egna och det är jag djupt tacksam över. I den här specifika händelsen är jag också tacksam över hur personerna runtomkring mig hanterade det och trots allt gjorde det till ett minne som landade väl i mitt inre.

Jag tycker det är fantastiskt att tänka att vi har den där urkraften inom oss, som på något vis plötsligt kan ta utrymme när vi behöver det och hjälpa oss ur situationer som kan tyckas helt omöjliga.

Ja, bara en sån sak som att vi kvinnor i alla tider har lyckats föda fram barn, tycker jag är ett tecken på en stark urkraft som kommer fram.

Vad tror du?

Har du upplevt en sån situation där urkraften i dig släpptes fram?

Ha en fin måndag alla vackra själar <3