Alla mina liv
Vem är jag egentligen tänker jag för mig själv när tankarna får ta plats...
Solen sträcker ut sina varma tentakler, landar mjukt på huden och ger löfte om nya tider.
Jag blundar, lyfter ansiktet mot den....det flimrar rött under ögonlocken... solen är inte gul, den är röd säger tanken...
Jaa... svarar jag... den är lite som mig då...
Jag tänker att jag är gul, men egentligen kanske jag är röd...eller grön...eller prickig... eller randig...typ...
Ryggsäcken är packad. Hundarna skuttar lyckligt omkring benen. Vet precis vägen till tågstationen.
Vi möts av fågelkvitter och nya, men så trygga och välbekanta dofter när vi hoppar ur tåget.
Lugnet infinner sig, och jag andas djupt och långsamt. Som en meditations-stund fast utan rekvisita.
"Här är jag hemma" tänker jag när vi vandrar genom skogens alldeles egen tystnad med de gröna bergen i kulissen.
Fylls av en inre frid och gläds åt hundarnas ystra lekar.
Stadens brus känns långt borta och jag saknar den inte. Inget annat heller.
Jag bara är.
*
Trädet utanför vår lilla balkong vajar i vinden. Livet nedanför pågår. Jag knipsar bort det vissna på pelargonerna och säger hej till duvfamiljen i trädet.
"Jag skulle sakna trädet..." tänker jag.
Skrattar åt barnen som tjoar nere på gatan.
Turisten med google maps på hög volym...
"Turn left to Travessera de Gracia"
Känner mig trygg i min lilla bubbla, mitt i hjärtat av den stora staden.
Stadens brus är närvarande, och jag trivs.
Och jag bara är.
*
Vi kryssar mellan människor, cyklar, mopeder och bilar. Vant och självklart.
Vår ena hund är alltid lös, håller sig kring våra ben. Ung men så klok. Uppvuxen bland asfalt och kaos. Den andra är lite mer försiktig. Hon är liten, staden är stor.
Butikerna ligger på rad.
Vi handlar mozzarella, tryffelkalkon och prosciutto från den italienska salumerian. Pasta också. Vi är där ofta. Hundarna får en varsin skinka att mumsa på.
En god pet nat från LaNatural. Provsmak av en ny sort. Orange och grumligt, sådär som man vill ha det...Lite dyr kanske?
Dom godaste lokala tomaterna från ekologiska Gust D'Hort.
Surdegsbröd från Turris bageri. Det bästa.
"Behöver vi fågelfrön?"
Fröboden på hörnet har slagit upp sina gröna trädörrar.
"Hola, que tal?
Jag låser upp den 150 år gamla träporten som leder till vårt hem med den största nyckel jag nånsin ägt.
Den ligger bra i handen, och med årens gång har jag den precis rätta knixen när jag vrider om det skramliga låset.
Vinkar hej till en passerande granne innan jag stänger.
Så fint att vara hemma.
*
Terrassens vackra kakel gör mig som alltid varm i hjärtat.
Hade vi bott i just den här lägenheten om det kaklet inte hade varit?
Jag har en palm nu, och en bougainvillea. På en terrass med det vackraste kakel jag vet.
Tänk ändå.
I bakgrunden har jag satt på vinylspelaren. Lee Wiley & Friends sjunger om Mountain Greenery. Skivan kostade 2 euro på en av Vintage-butikerna i kvarteret.
Jag nynnar med. Den lilla Gecko-ödlan tittar fram bakom terracottakrukan när jag vattnar citronträdet som aldrig får några citroner.
Kanske om jag bodde i bergen?
Våra Kanariefåglar kvittrar i sin stora bur. Jag betraktar dom och ler.
"Vem behöver TV när man har er små kanaljer?
Djur får mig att må bra. Jag tänker att jag vill ha många djur. Hönor? Kanske grisar? Eller en get?
Att jag vill rädda alla små själar. Ge dom ett bättre liv.
Kanske om jag bodde i en stuga i skogen? Med enorm trädgård?
Mountain Greenery från 1956 överröstas av grannarnas spanska topplista 2025...
Jag går in. Soffan är enorm, inte ny, men en trogen följeslagare sen många år.
Jag sjunker ner. Hundarna också.
Ännu en dag har passerat.
En fin dag ändå. Jag är nöjd.
*
Syrener, vitsippor och blommande äppelträd. Tulpaner förstås. Foto efter foto i mitt flöde.
Så hemvant och välbekant men ändå så långt borta.
Dom gula rapsfälten kanske ändå är det vackraste?
Eller en röd stuga vid en blå sjö?
Det förvirrar mig från och till.
Tangerar känslor som inte längre tillhör. Dags att köpa rosé väl? Och ta fram grillen?
Fast det kunde jag ju i mars redan...
Och vad är egentligen mer storslaget än oändligt turkost böljande hav omgivet av mäktiga klippor?...
... eller blommande mandelträd i februari?
Vad är hemma?
Vad är borta?
Är jag kanske en kameleont som bekvämt smälter in vart jag än är?
Måste man ens välja?
Ibland vet jag precis vem jag är.
Ibland vet jag inte alls.
53 år hjälpte visst inte.
Är jag kanske bara extremt rik? Mentalt alltså?
Så mycket att älska.
Så mycket att må bra av.
Alla mina liv... i olika skepnader.
Som en fjäril fladdrar jag mjukt emellan dom, från blomma till blomma, allra vackra på sitt sätt. Som i buketten jag plockade med mig från skogen sist. En bukett full av liv.
Go with the flow Sara... säger jag till mig själv.
Gör varje dag viktig.
Lita på livet, det tar dig dit du ska vara.
Just nu.
Fin text! Intressanta tankar. Och ja, livet tar oss dit som vi ska. Genom öppna dörrar och sinnen kan vad som helst hända. Kram
SvaraRaderaGomorron Anna! Och tack🥰 Jamen precis så är det nog, öppna sinnen tar oss dit vi ska vara☺️
RaderaStor kram tbx!!
Älskar din text! Den rör vid en viktig del, den som inte längre trycker på lika ofta hos mig. Det finns flera stängda rum i mitt hjärta, jag tar mig dit då nostalgin knackar på. Att ha levt sitt liv på ett ställe och sedan flyttat därifrån betyder inte nödvändigtvis att man längtar tillbaka i stunder, men de platser man känner så för tror jag man mår bra att drömma om lite då och då. Kanske också kosta på sig att hälsa på den man var då! Och fira hur långt man har kommit. Kram, kram!
SvaraRaderaÅÅh tack Monnah <3 De flesta rummen är ju inte ens stängda egentligen, utan är mina parallella liv som ständigt pågår, alla fina på sitt sätt :) Ibland är det bara så svårt att veta vilket jag tycker bäst om (men ja berg och skog ligger högt på listan ;), haha :D Tack och lov fungerar dom flesta bra tillsammans, men visst kan jag ibland tänka att "tänk om jag är på fel plats?"... även om jag för det mesta känner att jag är rätt, är nog bara bra på att överanalysera ;) Men jag litar på att livet tar mig där jag ska vara helt enkelt :)
RaderaKramar tbx fina du!
Hej Sara! Vår poet här i blogglandia. Du skriver med hjärtat... och du har ett rikt liv... du väljer från ett uppdukat smörgåsbord! Eller som godisaffären som Pippi, Tommy och Annika handlade i! En dröm för många!
SvaraRaderaKRAM till Dig! Anna
Men ååh, tack fina du <3 Hihi, ja, det kanske bor en liten poet i mig ;) Jaa, så känner jag ju oftast att jag kan plocka från ett smörgåsbord, eller en godisaffär hihi, och det är jag oerhört tacksam över också :) Jag är väldigt glad över alla mina parallella liv som inspirerar mig på oilka vis, och i slutändan vet jag ju att det är det jag behöver <3
RaderaStor kram tbx till dig!!
Åh Sara kan bara säga att 60 hjälper inte heller. Funderar fortfarande sådär. Tänker på vad jag ska bli när jag blir stor. Fint skrivet och fin låt med. Stora kramar Marika
SvaraRaderaHaha Marika, vet du, om jag känner mig själv rätt kommer nog inte 80 heller hjälpa😁 Jag vill för mycket samtidigt helt enkelt☺️ Ja, vad ska man bli när man blir stor frågar man sig, hihi...
RaderaÄlskar låten❤️ En mysig oldie
Tack!! Och stor kram tbx till dig☺️
Halloj!
SvaraRaderaDu och dina fina texter som gör en varm, fundersam ibland smärtande men oftast oerhört glad.
Ha en fortsatt fin måndagskväll.
Kram Carin
Tack fina du! Det gläder mig att du säger så❤️ Stor kram till dig!
RaderaDet är lika härligt var gång jag hittar ett nytt inlägg från dig. Det är som att läsa poesi, vackert skrivet och samtidigt tänkvärt. Du säger att 53 år inte hjälper för att veta vem man är eller vill vara men det hjälper inte att vara fyllda 70 heller, men det underlättar. Jag gör mig inte så stora bekymmer längre utan litar på att det blir bra om man följer sin längtan för en sak har livet lärt mig att man ångrar inte det man gjort utan bara det man inte gjort. Just därför sitter vi nu i eftermiddagssolen och tittar ut mot Karlsöarna, lyssnar på vågorna och vet inte vart vi styr kosan i morgon….
SvaraRaderaHa det riktigt gott. Kram!
Tack Britt-Marie☺️ vad glad jag blir av det du säger❤️
RaderaNä, känner jag mig själv rätt kommer varken 70, inte heller 80 att hjälpa😄 Jag inspireras av så mycket och är ju också tacksam för "alla mina liv"☺️ Och ja, du inspirerar mig också så mycket mer ert livsval, så fantastiskt och njutbart🥰
Stor kram tbx!!
Säger som Anna-Channal, du är vår poet i bloglandia, fina Sara. Du kan få en text att bli till en sång. Nej vem är man? Det vet inte jag heller nästan vid 59 årsålder. Vad hade hänt om man valt en annan väg? Men ju äldre jag blir desto mer kan jag leva här och nu. Det kan jag på ett helt annat sätt än bara för fem år sedan. Kramar från mig!!!
SvaraRaderaHihi, som sagt, det kanske sitter en liten poet där inne och trycker ;) Taaackk!! Sångtexter skulle jag gärna skriva, maken spelar ju gitarr och skapar musik och han ber mig alltid att jag ska skriva nån text till hans alster :)
RaderaDet är ju just det, jag lever i nuet i varje "liv" och inspireras på olika sätt, och ibland får jag för mig att jag måste välja eller hur man ska säga :D Svårt att förklara det där :D
Kramar tbx till dig!!