Alla mina liv

Vem är jag egentligen tänker jag för mig själv när tankarna får ta plats...

Solen sträcker ut sina varma tentakler, landar mjukt på huden och ger löfte om nya tider.

Jag blundar, lyfter ansiktet mot den....det flimrar rött under ögonlocken... solen är inte gul, den är röd säger tanken...

Jaa... svarar jag... den är lite som mig då...

Jag tänker att jag är gul, men egentligen kanske jag är röd...eller grön...eller prickig... eller randig...typ...

Ryggsäcken är packad. Hundarna skuttar lyckligt omkring benen. Vet precis vägen till tågstationen.

Vi möts av fågelkvitter och nya, men så trygga och välbekanta dofter när vi hoppar ur tåget.

Lugnet infinner sig, och jag andas djupt och långsamt. Som en meditations-stund fast utan rekvisita.

"Här är jag hemma" tänker jag när vi vandrar genom skogens alldeles egen tystnad med de gröna bergen i kulissen.

Fylls av en inre frid och gläds åt hundarnas ystra lekar.

Stadens brus känns långt borta och jag saknar den inte. Inget annat heller.

Jag bara är.

*

Trädet utanför vår lilla balkong vajar i vinden. Livet nedanför pågår. Jag knipsar bort det vissna på pelargonerna och säger hej till duvfamiljen i trädet.

"Jag skulle sakna trädet..." tänker jag.

Skrattar åt barnen som tjoar nere på gatan.

Turisten med google maps på hög volym...

"Turn left to Travessera de Gracia"

Känner mig trygg i min lilla bubbla, mitt i hjärtat av den stora staden.

Stadens brus är närvarande, och jag trivs.

Och jag bara är.

*

Vi kryssar mellan människor, cyklar, mopeder och bilar. Vant och självklart.

Vår ena hund är alltid lös, håller sig kring våra ben. Ung men så klok. Uppvuxen bland asfalt och kaos. Den andra är lite mer försiktig. Hon är liten, staden är stor.

Butikerna ligger på rad.

Vi handlar mozzarella, tryffelkalkon och prosciutto från den italienska salumerian. Pasta också. Vi är där ofta. Hundarna får en varsin skinka att mumsa på.

En god pet nat från LaNatural. Provsmak av en ny sort. Orange och grumligt, sådär som man vill ha det...Lite dyr kanske?

Dom godaste lokala tomaterna från ekologiska Gust D'Hort.

Surdegsbröd från Turris bageri. Det bästa.

"Behöver vi fågelfrön?"

Fröboden på hörnet har slagit upp sina gröna trädörrar.

"Hola, que tal?

Jag låser upp den 150 år gamla träporten som leder till vårt hem med den största nyckel jag nånsin ägt. 

Den ligger bra i handen, och med årens gång har jag den precis rätta knixen när jag vrider om det skramliga låset.

Vinkar hej till en passerande granne innan jag stänger.

Så fint att vara hemma. 

*

Terrassens vackra kakel gör mig som alltid varm i hjärtat. 

Hade vi bott i just den här lägenheten om det kaklet inte hade varit?

Jag har en palm nu, och en bougainvillea. På en terrass med det vackraste kakel jag vet.

Tänk ändå.

I bakgrunden har jag satt på vinylspelaren. Lee Wiley & Friends sjunger om Mountain Greenery. Skivan kostade 2 euro på en av Vintage-butikerna i kvarteret.

Jag nynnar med. Den lilla Gecko-ödlan tittar fram bakom terracottakrukan när jag vattnar citronträdet som aldrig får några citroner.

Kanske om jag bodde i bergen?

Våra Kanariefåglar kvittrar i sin stora bur. Jag betraktar dom och ler.

"Vem behöver TV när man har er små kanaljer?

Djur får mig att må bra. Jag tänker att jag vill ha många djur. Hönor? Kanske grisar? Eller en get? 

Att jag vill rädda alla små själar. Ge dom ett bättre liv.

Kanske om jag bodde i en stuga i skogen? Med enorm trädgård?

Mountain Greenery från 1956 överröstas av grannarnas spanska topplista 2025...

Jag går in. Soffan är enorm, inte ny, men en trogen följeslagare sen många år.

Jag sjunker ner. Hundarna också.

Ännu en dag har passerat. 

En fin dag ändå. Jag är nöjd.

*

Syrener, vitsippor och blommande äppelträd. Tulpaner förstås. Foto efter foto i mitt flöde.

Så hemvant och välbekant men ändå så långt borta.

Dom gula rapsfälten kanske ändå är det vackraste?

Eller en röd stuga vid en blå sjö?

Det förvirrar mig från och till.

Tangerar känslor som inte längre tillhör. Dags att köpa rosé väl? Och ta fram grillen?

Fast det kunde jag ju i mars redan...

Och vad är egentligen mer storslaget än oändligt turkost böljande hav omgivet av mäktiga klippor?...

... eller blommande mandelträd i februari?

Vad är hemma?

Vad är borta?

Är jag kanske en kameleont som bekvämt smälter in vart jag än är? 

Måste man ens välja?

Ibland vet jag precis vem jag är.

Ibland vet jag inte alls.

53 år hjälpte visst inte.

Är jag kanske bara extremt rik? Mentalt alltså?

Så mycket att älska.

Så mycket att må bra av.

Alla mina liv... i olika skepnader.

Som en fjäril fladdrar jag mjukt emellan dom, från blomma till blomma, allra vackra på sitt sätt. Som i buketten jag plockade med mig från skogen sist. En bukett full av liv.

Go with the flow Sara... säger jag till mig själv.

Gör varje dag viktig.

Lita på livet, det tar dig dit du ska vara. 

Just nu.