Det där man ångrar

 Promenaden från det gamla vita 20-talshuset till musikskolan är ganska kort.

Men för tjejen i tvärrandig tröja och relativt nyklippt Carola-frisyr känns det som flera mil.

Hon sneglar åt sidorna men läget verkar lugnt. 

Ingen ser henne promenera med det skämmiga åbäket i handen.

Staden är liten och det, åbäket, är stort.

Och ganska tungt.

Hela hon utstrålar extremt o-cool tänker hon för sig själv med en suck när hon svänger runt hörnet och äntligen når fram till den stora gamla träporten på den rosa stenbyggnaden som ligger i anslutning till hennes högstadieskola.

Musikläraren möter henne i dörren och ser som vanligt glad och stolt ut när han ser henne.

Nöjd över att nån faktiskt vill spela hans favoritinstrument.

"Hon är en naturbegåvning" hade han visst sagt till mamma och pappa.

Själv känner hon sig inte lika övertygad. Hon vill ju dessutom spela piano.

Absolut inte cello.

Ingen vill spela cello.

Men här sitter hon med det enorma instrumentet mellan knäna, nyhatchad stråke, och notbladen framför sig.

Igen.

***

Tjejen är förstås jag. Under 5 år spelade jag cello, från klass 4 till 8. Egentligen ville jag ju spela piano, men eftersom vi inte ägde ett piano, blev jag automatiskt avplockad från det då det var så många som ville spela just piano.

För så var det. I den lilla fyrkantiga småstaden på 80-talet spelade man piano eller gitarr. Trummor kunde ju vara coolt förstås.

Cello var inte coolt. 

Jag var duktig sas det. Jag spelade även i församlingens orkester och på de stora konventen, vilket ju var jättekul.

Och mina föräldrar var mäkta stolta över att jag spelade ett så pass ovanligt och exotiskt instrument. Dessutom med talang enligt läraren...

Men det skavde ändå.

På många vis var jag ju redan annorlunda. 

"Hon den där Jehovas, med långa kjolar, som måste knacka dörr och inte får fira jul eller gå på disco."

Att dessutom spela ett märkligt instrument var lite som att ösa bensin på elden ansåg jag.

Jag visade dock aldrig att jag kände mig annorlunda utan bar fanan högt i alla väder.

Men ja, att spela cello grämde mig ständigt. 

I åttan fick jag äntligen möjlighet att börja spela piano trots allt och det var med stor lättnad jag la cellon på hyllan... eller ja, där fick den iofs inte plats kan jag lova... :D

Glädjen var stor och fram till vi flyttade tillbaka till Uppsala, ungefär när jag skulle börja nian, hann jag lära mig lite piano också.

Men ja...

Idag grämer jag mig över det motsatta. 

Att jag inte fortsatte med att spela cello.

Att jag lät intråcklade normer för vad som var coolt eller inte, hålla i ratten. För den krassa sanningen var ju att det enda skälet till att jag inte ville spela cello var att det helt sonika kändes töntigt. 

Samtidigt är det ju inte orimligt att dom tankarna spökade i min tidiga tonårssjäls huvud i en strömlinjeformad värld.

Men...

Tänk vad häftigt om jag hade kunnat det idag tänker jag ofta.

Kan det faktiskt vara så att SoMe har vissa fördelar? Just det där att bli lite mer vidsynt på något vis. 

Bland tonåringar i en liten småstad på 80-talet var ramen oerhört begränsad, och det fanns ytterst lite utrymme för oliktänkande. Verkligheten, den som ansågs vara det enda rätta, var ju det som pågick i ens lilla småstadssfär vilket nog kan anses oerhört småskaligt. 

Hade SoMe funnits då hade kanske ramen varit mer cirkulär än fyrkantig. Man hade fått lite insikt i världen utanför och kanske rentav konstaterat att cello t.ex, var ett fantastiskt instrument som kunde skapa de allra vackraste serenaderna.

Eller så hade det kanske bara räckt att jag hade bott i en lite större stad där det helt enkelt var lite större vidsynthet. Jag vet inte faktiskt...

Mycket satt ju förstås i mitt eget huvud också ;)

Nåväl, nu är det som det är med det.

Cello-spelandet är för längesedan bortglömt i teorin. Och jag har väl inga planer på att återuppta det heller.

Men nog är det nåt jag kan ångra, faktiskt en av dom få sakerna jag ångrar i mitt liv... att jag la cello-spelandet på hyllan och inte hade vett att uppskatta det i sin unicitet. 

Tänk, det här hade kanske kunnat vara jag, hehe... spelandes ett otroligt vackert cello-solo från Tchaikovskys Svansjön...

.https://www.youtube.com/watch?v=Wyr5GqML89c

Bild lånad från Youtube

Spelade du nåt instrument när du var yngre?

Har du fortsatt med det?

Påverkades ditt val av instrument av den allmäna opinionen?

Vilket instrument önskar du att du skulle kunna spela idag?

Ha en härlig söndag!!