Fobier och ångesttankar

I juli åkte mannen till Italien och jag var hemma själv med djuren. 

Under några dagar hade vi haft problem med stora kackerlackor som kom

 inflygande från terrassen, framförallt på kvällen.

De här kackerlackorna är enorma och riktigt obehagliga tycker jag, 

och tydligen har det varit extra många i år

 pga av den tidiga 

höga värmen och fukten som vi har.

Nedan har jag hämtat lite info från google om

 just den sk Amerikanska kackerlackan

 som vi alltså har här i stan.



"Den amerikanska kackerlackan är en vanlig art i Spanien och är känd för sin storlek och
 rödbruna färg.
 De trivs i varma, fuktiga och mörka miljöer som avlopp och dräneringar. 
Den amerikanska kackerlackan är ett urbant skadedjur som har spridit sig globalt. 

Storlek:

  • Den amerikanska kackerlackan är en av de större kackerlacksarterna.
  • Vuxna individer kan bli upp till 4 cm långa, enligt en skadedjurssida.
  • De är rödbruna till färgen. 
Vanor:
  • De är nattaktiva och söker sig till mörka och fuktiga platser. 
  • De är allätare och kan hittas i avlopp, dräneringar och andra liknande miljöer. 
  • De kan komma in i hus och lägenheter genom springor och avloppsledningar. 
Förekomst i Spanien:
  • Den amerikanska kackerlackan är etablerad i Spanien och är ett vanligt skadedjur.
  • Det är vanligt att stöta på dem i både hus och lägenheter, oavsett hur rent man håller. "

Hursomhelst fångade mannen in kackerlackan och
 släppte ut den igen från balkongen med
 förhoppningen att den inte skulle 
återvända...

 Tja, egentligen kanske man ska döda dom men 
nu gjorde vi inte det, varken den första, eller andra, eller 
tredje...

Ja, så åkte mannen till Italien och jag var således ensam
 hemma, och när jag en morron tog fram sophinken då jag
 skulle rengöra hos våra fåglar kröp en 
stor kackerlacka plötsligt upp ur den.

Jag skrek naturligtvis till och med rysningar över hela
 kroppen kände jag att nu måste jag göra 
nånting åt det, asap.

Dom är kvicka som bara den och ganska svåra att fånga, 
och när det bara kryper i hela kroppen gör
 det inte precis saken
 lättare...hua...

Jag hittade en gammal flaska lusspray som vi hade hemma
 som jag sprayade på den och då blev den
 faktiskt lite groggy och jag lyckades få ut den, 
men jag insåg att jag nog måste köpa nåt medel mot
 dessa kryp då de inte verkade vilja ge upp.

På affären köpte jag en flaska med kackerlacksspray som jag 
tänkte att jag kan spruta inne i köksskåpet där vi har 
soporna, och med det undvika
 att dom kommer dit...

Efter ca 15 min såg jag plötsligt en stor kackerlacka krypa fram
 under ifrån diskmaskinen, och sen inser jag
 att jag snart befinner mig i en mardröm...

Alltså bara av att skriva om det här ger mig andhämtning
 och rysningar över hela kroppen...

Men strax efter såg jag till min stora fasa att fler och fler 
kommer utkrypande och jag sprayade i panik mot dom. Men dom var envisa som attan och 
fortsatte att krypa ut från köket ut till vardagsrummet.

Vid det här laget hade jag full panic mode on och jag 
kände att jag nästan höll på att få 
en ångestattack.

 Jag räknade till 13 kackerlackor som till synes bara
 invaderade mitt hem,
fortsatte att spraya febrilt samtidigt som jag var
 livrädd att hundarna eller fåglarna
 skulle ta till skada.

"Är jag i en mardröm??"

Tanken bankade frenetiskt i skallen och jag kände tårarna
 okontrollerat bryta fram när jag stod där och sprayade febrilt. 

I nån slags desperation ringde jag
 mannen som naturligtvis inte
  kunde göra nånting i detta läge mer än att bara ge mig nåt
 slags moraliskt stöd.

Efter vad som kändes som en evighet började
 kackerlackorna bli mer groggy och några
 av dom hade ramlat på ryggen och låg
 och sprattlade med benen och spröten. 

Alltså, det var så fruktansvärt obehaglig situation, och där
 och då ville jag bara en sak:

"Ta mig härifrån!! NU! Jag vill inte bo här längre!""

Mannen försökte väl prata sans med mig men i 
detta läget kunde 
jag inte riktigt tänka klart.

Efter ca en timme verkade den sista kackerlackan
 faktiskt ha kommit ut och nu låg dom utspridda 
på rygg på vardagsrumsgolvet. 

Några sprattlade fortfarande
 men jag kände att jag äntligen kunde börja
 andas normalt igen och nu var nästa 
problem att få bort alla från golvet.

"Försök att sopa upp dom" 

sa mannen och jag satt säkert en halvtimme till bara för att
 försöka samla styrka och förmå mig att göra det
 men jag kunde bara inte...

Till slut hämtade jag dammsugaren och sög upp dom
 en efter en...

"schwoop, duns, tjoff"

 lät det och jag kände hur det kröp över hela kroppen igen.

Dammsugaren ställde jag ut i tvättstugan på terrassen
 tills mannen kunde ta ut dammsugspåsen 
och slänga den när han skulle komma
hem från Italien dagen efter.

Det första han gjorde när han kom hem var också att 
plocka ut allt från köksskåpet, storstäda det och 
spraya igen. 

Jag köpte också fällor att sätta där och tack och lov har 
vi inte haft några flera besök 
efter det.


Det här med fobier är intressant tycker jag. 
Vad är det som triggar egentligen?

Ja, dels en naturlig instinkt för dödsfara förstås. 
Kroppen reagerar på något som kan vara potentiellt 
farligt vilket är helt rimligt.

När jag var yngre var jag extremt rädd för spindlar en 
period, men när vi skaffade hus och trädgård
 kom jag över det då jag utsattes för det
 hela tiden.

Jag hade också väldigt stark svindel, vilket jag numera
 inte alls har samma problem med pga att jag så ofta
 befinner mig på höga höjder och dessutom 
har lärt mig att älska det och se en 
tjusning i det.

Däremot hade jag när jag var ung, inga problem med att
 vara på djupt vatten, hoppa från klippor och hopptorn osv, trots att jag faktiskt höll på att drunkna när jag var 9 år, 
medan jag idag har mycket mer respekt' för havet och med att vara på 
djupt vatten och kan känna stort obehag över 
tanken.

När jag blev sjuk 2022 fick jag stora problem med 
trängsel och värme då jag
råkade ut för flera uppstressande
 scenarior, och även om jag idag kan hantera
det mycket bättre är det inget
 som jag tycker är särskilt roligt, 
men det känns absolut inte som 
en fobi längre.

Hjärnan spelar ju spratt med oss ibland, och många ggr 
handlar det ju mycket om att försöka 
styra tankarna, men när paniken griper
 tag tappar man plötsligt både sans och förnuft.

När jag och mannen var ute i skogen tyckte han det var 
jättejobbigt med myggen tex, eller andra kryp, vilket inte bekommer mig alls. Mannen
är ju heller ingen skogsmulle så att säga medan
jag trivs där alldeles ypperligt.

Förmodligen skulle jag inte bry
mig om kackerlackor heller ute i skogen, för det är 
en annan miljö.

 Att kryp som lever i kloakerna kommer in i mitt hem
 är fel, men att se kryp i 
skogen är normalt känner jag. 

Samma med mygg. Jag vill inte ha dom i mitt hem, men i 
skogen är det ok, även om dom
 är jobbiga förstås.


Just nu är jag helt fast i serien Elitstyrkans hemligheter på TV4 Play (har kollat
 alla säsonger, både i Sverige och utomlands), som handlar mycket just om
 att möta sina rädslor och fobier. Deltagarna måste gå igenom enormt
 tuffa både fysiska och psykiska påfrestningar och jag fascineras
 och imponeras oerhört av att se vad vi människor faktiskt kan klara av när
 motivation och pannben faktiskt finns med i bilden.


För visst är även motivationen en väsentlig del i att hantera obehag och rädslor. 

Iaf tror jag att det är så för mig :)

 När kackerlackorna "invaderade" här hemma kände

 jag ett oväntat kraftigt obehag, och släppte all sans och förnuft. 

 Jag vet ju att dom inte är farliga mot mig som person, mer än att dom är skadedjur förstås.

För övrigt är jag nog en ganska orädd person, jag gillar inte tanken på att känna mig begränsad av rädslor och försöker alltid jobba med att komma

över obehag och stress när jag inte anser att det

 finns en rimlig grund.


Har du några fobier? Eller rädslor som kopplas till ångest och stress?

Hur hanterar du dom? 

Låter du dom vara eller tycker du att det är viktigt att jobba med dom?

Märker du skillnad från olika tider i livet?


Kommentarer

  1. Halloj!
    Peppar peppar så har vi aldrig haft en kackerlacka inne i vårt hus. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag gillar dem inte heller men vår Ixa är väldigt nyfiken på dem på morgnarna när vi är ute och går.
    Jag gillar inte höga höjder men det har blivit lite bättre faktiskt. Tycker man blir bättre på att hantera rädslor, stress och ångest ju äldre man blir. Sprutor var en grej som jag var livrädd för när jag var yngre. Bad alltid att få ligga ner när de skulle tas på mig annars så svimmade jag. Det hanterar jag bra nu och sitter upp och har inte svimmat en gång 😁.
    Kram Carin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt Carin! Vi har haft nån några ggr tidigare under åren men detta var extremt. Man ser dom ju jämt här på gatorna och även i trappuppgången, vårt hus är ju gammalt (ca 150 år) och säkert fullt av små skrymslen där dom trivs. Dom flyger ju dessutom...
      Jag upplever att folk säger olika om rädslor, vissa blir coolare, andra tvärtom. Mannen har jättesvårt för höjder numera tex, medan jag känner tvårtom.
      Sprutor är ju en vanlig rädsla också, men tack och lov har jag aldrig haft några problem med det :) Skönt att det känns lättare för dig numera <3
      Kram!!

      Radera
  2. Nej jag har inga fobier och bryr mig inte om varken spindlar eller ormar. Spindlarna lyfter jag ut bara och maken tittar storögd😄, ormar får vara där de är och ringlar vid stugan på landet. Har lite svårt att döda flugor, brukar vifta ut dem och getingar. Och sprutor och sådant har jag utsatt andra för otaliga gånger så det är vardag, bara att vara så lyssnande som möjligt vem som behöver mer tid och lugn. Och hoppas andra när jag är utsatt nån gång är proffsiga men där finns stora skillnader och tror att det är därför många är rädda för sprutor och blodprover för att de har dålig erfarenhet och upplevt smärta. Det ska i stort sett inte kännas alls.

    Men kackerlackor som kommer krypande så, skulle tycka det vore rent hemskt och att de kom en efter en. Då undrar man ju, är hela huset fullt i sängar och överallt.

    Tycker du fann en fantastisk spray och nästan förvånad att den fungerade så bra. Så otroligt skönt och jag hade nog sopat ihop dem, är lite rädd om dammsugaren😄Förstår dina känslor i allt detta, är på något sätt så obehagliga kryp och stora och att inte veta antal som gömmer sig. Tycker du löste det på ett bra sätt utan att svimma. Hoppas verkligen att de är borta allihop.

    Och skönt maken kom hem så ni kan granska allt med flera ögon.
    Hoppas ni slipper se dem en endaste gång till inne. Kram till dig❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så skönt Monica :) Nä, ormar har jag heller inga problem med, förutom rädslan att hundarna skulle bli bitna då, men annars tycker jag dom är vackra. Spindlar är kanske inte vackra men jag kan hantera dom numera. Jag gillar ju inte heller att döda ens insekter, ja kanske myggor då, och numera även kackerlackor....
      Ja, sprayen var bra men det kändes ändå plågsamt tyckte jag för dom, lite jobbigt.
      Sängen skulle dom nog aldrig gå till, dom gillar fuktiga mörka skrymslen, som exempelvis sopskåpet då, då dom ju vill åt matresterna.
      Haha, ja tack, svimmade gjorde jag som väl inte men det var allt en fasansfull em, hoppas jag hanterar det coolare nästa gång jag ser en kackerlacka...
      Kram!!

      Radera
  3. Usch, jag känner sååå med dig! Detta hade helt säkert fått mig rätt spak.

    När jag var yngre tyckte jag att silverfisk var extreeeemt obehagligt. Jag hade en gång bäddat sängen då jag bodde nere i gillestugan och såg när jag drog fram sängen ett helt gäng swisha iväg över heltäckningsmattan. Fick nästintill hjärtstopp och hade sedan kvar denna känsla för silverkrypen tills vi flyttade till Philadelphia och hade besök av just dessa kackerlackor då och då. De fanns i vår byggnad och även om universitetet sprejade och höll på var det omöjligt att helt slippa dem. Det roliga är att när känslan för den första rasslande kackerlackan hade skett gick min fobi för silverfisk över! Har aldrig känt något alls mer för dem. Jag vill fortfarande inte ha dem här hemma, särskilt inte de stärkelseätande med spröt som förstör så mycket.

    Vår svärsons mamma är helt nipprig för snart sagt alla småkryp och har delat med sig av en hemsk spindelfobi till sina barn. Jag försöker uppmuntra honom till att ta itu med den så inte lilla barnbarnet får ta över den. Han har faktiskt blivit lite bättre, men visst är det vår dotter som får vara spindelstädare i den familjen, hehe.

    Hoppas att ni slipper fler problem med kackerlackor! Hur mycket man än gillar djur har gränsen gått när dessa försöker flytta in. Stora, varma och stöttande kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Monnah... <3 Ja, Silverfiskar gillar ju också mörka fuktiga utrymmen, och det är nåt med det som är obehagligt tycker jag. Att de sitter där och kurar i mörkret och så plötsligt väller fram sådär.
      Nä, kackerlackor sägs ju kunna överleva ett kärnvapenkrig för att dom är så tåliga, jag vet inte om det stämmer, men svåra att bli av med är dom verkligen. "Rasslande" är precis rätt ord, de hörs när kommer... brrr...
      Just det där med att dela med sig till sina barn tänkte jag mycket på med min spindelfobi, jag ville inte att mina barn skulle få detsamma, så det bidrog nog också till att jag tog mig i kragen och försökte hantera det bättre :)
      Jag gud, hoppas verkligen att kackerlackorna har insett att dom inte är välkomna här mer :D Ja, som sagt älskar jag ju alla djur, men vissa får helt enkelt stanna utomhus tycker jag ;)
      Kram!!

      Radera
  4. Åh fy vad obehagligt! Jag har aldrig någonsin sett en kackerlacka och är helt säker på att vi inte har några här inne. Min spindelfobi jobbar jag på och jag blir bättre och bättre på att hantera den, idag kan jag gå under träd utan problem t.ex. Och vargspindlarna förväntar jag mig att se överallt, men de har varit färre i år. Höjder är jag rädd för och undviker hängbroar t.ex. Hoppas nu de där skadedjuren är borta, förstår det var extra jobbigt för dig att avliva dem. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har inte missat nåt, jag lovar :D Dom är som sagt väldigt överväldigande... speciellt dom här stora. Samtidigt som jag sa till mannen, skulle jag se en ute i skogen skulle det inte bekomma mig alls... rätt sak på rätt plats typ, förrutom att dom frodas i mörka fuktiga utrymmen och kloaker då.. :D
      Skönt att du hanterar din spindelfobi och känner dig bekvämare med dom numera <3
      Höjder är kluvet, jag har respekt, samtidigt som jag älskar det, så där utmanar jag mig ständigt bara för att jag så gärna vill känna mig trygg i det :)
      Ja, jag mådde dåligt över att behöva döda kackerlackorna sådär, det ska jag erkänna... en dag slängde jag ut en kackerlacka från balkongen som jag tror blev överkörd, för jag såg en mosad dagen efter på morronen utanför porten, och jag mådde jättedåligt över det... tyckte synd om den, så det här massmordet kändes inget vidare <3 jag är lite knäpp, haha...
      Kram!!

      Radera
  5. Får gåshud bara av att läsa om det…usch vad äckligt med kackerlackor…vi har ibland några i köket men de är mindre. Vi brukar fånga in dem och släppa ut sen liksom alla envisa flugor. Mannen har spindelfobi så det får jag hantera. Eftersom de är nyttodjur och håller rent genom att äta småkryp brukar jag bara fånga in de som är nära sängen.
    Hoppas ni slipper en till invasion.
    Stor kram
    Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, fy sjutton, dom är obehagliga alltså, speciellt dom här stora rackarna :/ Min dotter har också problem i deras byggnad och får ibland dom små, men dom är lite mer lätthanterliga även om man inte vill ha dom hemma så klart. Här i Barcelona är det dessvärre väldigt vanligt.
      Precis, spindlar gör ju faktiskt nytta, men i sängen vill man icke ha dom ;)
      Tack, inga fler invasioner nu!! Har ju klarat oss bra fram tills nu tack och lov :)
      Stor kram tbx!!

      Radera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  7. En kompis har haft stora problem i sitt hus med kackerlackor och höll på att bli galen. Anticimex är nu där och sprutar hela huset fast många av lägenhetsägarna inte ens öppnar dörren för dem. I lägenheten över henne skulle de göra renoveringsarbeten men när arbetarna öppnade en vägg rasade kackerlackor över dem så de körde därifrån och krävde att man sanerade. Nu verkar det som att läget är under kontroll. Ett långt tag kunde min vän inte prata om något annat än detta. Hon verkade helt förbytt. Hittills har jag bara haft en kackerlacka här men den hade nog förirrat sig hit. Däremot hade mössen byggt bo i min sons vägg. Det var inte kul. Att hoppa i djupt vatten från båten är min stora skräck. Mina söner tycker det är så kul när jag försöker hala mig ner istället....hahaha tror att jag är en lustig syn. Fobier för djur har jag inga...tror jag. Kram Marika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, oerhört påfrestande är dom ju och dom förökar sig snabbt. Åh fyy, en hel vägg, kan bara tänka mig.... Anticimex behöver ju dock ha 48 timmar vad jag har förstått, då man inte kan vara hemma pga av giftet dom använder. Som tur är tror jag inte att vi behöver det som det verkar :)
      Möss har vi fått in ett par ggr också, men dom är ju bara söta tycker jag <3 Vi har fångat in dom med en fälla som inte dödar och sen släppt ut dom i nån litet grönområde, det har gått bra :) Förstår dock att väggen förstördes, dom gnagar ju på allt.
      Ja, att hoppa från en båt kan jag förstå känns lite läskigt, hala ner sig funkar det med ;)
      Skönt att du inte har några fobier mot djur <3
      Kram!!

      Radera
  8. Hej Sara! Vilken mardröm du beskriver, jag fick RYSNINGAR av BILDEN och nästan rysningar bara av att läsa! Jag kan verkligen förstå paniken, det är en sak med småkryp ute i naturen, men något helt annat när de plötsligt tar över ens hem. Så skönt att ni fick bukt med det till slut och att det inte blivit fler besök. Intressant också det du skriver om fobier och hur de kan förändras över tid. Det är som om hjärnan ibland bestämmer sig för vad som känns ”okej” i en miljö men helt ohanterligt i en annan.

    KRAM till Dig! Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, där och då kändes det verkligen som en mardröm, nu så här i efterhand tycker jag att jag överreagerade, haha... men det var så oväntat, och dessutom så många...
      Jag tror absolut att hjärna har sitt att säga, och det är ju den som styr kroppen oundvikligen. Jag är övertygad om att det mentala är en väldigt stark aspekt i det hela, och att man kan styra det mesta med vad man klarar av genom tanken.

      Kram!!

      Radera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  10. "Fearless and intentional—love your mindset! Turning discomfort into growth is how we expand our limits. Keep pushing forward. 💪✨"

    SvaraRadera
  11. Tror inte att jag har några större fobier även om t ex kackerlackor inte är speciellt trevliga. Minns ett boende i Marocko där det rasslade till på golvet när vi kom in och tände lampan och kackerlackor försvann åt alla håll. Däremot avskyr jag höjder om jag inte har stabilt under fötterna, t ex om jag står på en ranglig stege och fryser till is om jag ska gå på någon smal stig med stup vid sidan. Alltid är det något…

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att höra :) Livet är ju så mycket lättare att njuta av när man inte känner sig begränsad av rädslor eller fobier :) Att känna respekt för höjder på det viset är nog mer kopplat till att man faktiskt är medveten om att man kan ramla och skada sig väldigt illa om man inte är försiktig, der är nog mer sunt förnuft tycker jag ;)
      Och nog finns det trevligare djur än kackerlackor, haha..
      Kram!!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om när jag åkte till Sverige

När döden knackar på dörren

Den lilla flickan och julen