Att vara statist i andras semesterlycka

 Det är tisdagen den 28 oktober. Klockan är runt 11.30 på fm. Solen strålar från en klarblå himmel och temperaturen ligger på ca 21 gr.

Jag och mina fyrbenta flickor går i rask takt, jag har packat ryggsäcken och armbågar mig fram på den stora avenyn Passeig de Gracia (vägen mellan vårt hem och centrum) med tågstationen som mål. 

Det är en sån dag som varenda kotte är ute känns det som. Ja, annat vore förstås.

Nordeuropeerna är klädda i shorts och linne, tunna klänningar och sandaler.

Sydeuropeerna däremot har långbyxor, skjorta, tröja och en lättare jacka. Bra skor och en liten scarf in case. Lager på lager. 

Även långresta personer från Asien som går i stora klungor är elegant klädda, med chica väskor på armen.

Själv är jag klädd i långa träningsbyxor, sneakers, linne och linneskjorta, och med den gamla slitna ryggsäcken på axlarna. I ena handen har jag två koppel med en hund i varje ände, i andra handen har jag en vattenflaska för att spola bort deras  kiss från de Gaudimönstrade gatorna och dom vackra arkitekturiska landmärkena. Ev en bajspåse dinglande i handen också.

Riktiga kameror och mobilkameror riktas mot Casa Pedrera eller Casa Battllo, jag försöker passera och kryssar mellan stjärnögda semesterfirare med kartor och handböcker i händerna, resväskor som dras på knattrande hjul, och välfyllda uteserveringar. Köerna ringlar till de "fina" butikerna... Gucci, Chanel, Luis Vuitton, Christian Dior, Hermes... Som ett pärlband ligger dom längs den vackra avenyn.

Den redan upphängda julbelysningen glittrar i solen och sänder dubbla budskap. Vintrigt mitt i sommarkänslan. Jag gillar det, njuter av tanken att det inte känns det minsta jobbigt, varken det ena eller det andra.

Alla språk hörs. Franska, italienska, tyska, skandinaviska, holländska, brittiska, amerikanska, koreanska, japanska, ryska, spanska, några få talar katalanska... Jag förstår ju många av dom talade språken och snappar upp vartefter jag går.

Semesterspråket. 

Ibland avslappnat, ibland stressat. 

Många ler mot hundarna, försöker fånga deras uppmärksamhet. 

Jag tänker att vi ju är statister i deras semester. Det är fascinerande på nåt vis. Att här går jag och mina hundar, i vår vardag, i vardagskläder, på en gata som jag har gått så oerhört många ggr. 

På gatan där vi bor. Nästan iaf. Mitt ibland alla besökare med glittrande ögon. 

Vi kommer till tågstationen och hinner precis med tåget som ska avgå från plattformen.

Även där är det livligt och olika språk hörs i dom små sittklungorna.

Jag och flickorna hoppar av i Castelldefels.

Promenerar mellan pinjeträd och palmer. Förbi hotell och turistanläggningar.

Målet är stranden som glimtar fram mellan palmerna. 

Så fort vi sätter fötter och tassar på den varma trädspången som leder mot stranden sjunger hjärtat och en känsla av enorm frid infinner sig...

Det är en helt fantastisk dag verkligen <3

"Är det varmt i solen?" undrar maken som sitter och jobbar, och han får detta foto till svar :)

Flickorna springer lyckligt längs den till synes oändliga stranden...

... och jag njuter av den milda vinden som dansar runt oss...

Även här på stranden noterar jag detsamma som i stan. Semesterfirarna. Små grupperingar med parasoll, iklädda badkläder och med idel glada miner. De filmas och fotas.

Olika språk transporteras av vinden. Som ett mjukt eko i den silkeslena luften landar det i mina öron. Orden flyter samman till ett stilla sorl men berättar att de är här på besök.

Och återigen tänker jag att jag är en statist i deras semester. En förbipasserande figur i någon annans vykortsögonblick. Kanske syns jag eller mina skuttande vovvar i bakgrunden på en familjs semesterbild... som en suddig kontur med ansiktet vänt mot solen och havet.

Jag tänker på hur jag många ggr har varit på "turistiga" platser som vid Eiffeltornet i Paris eller Piccadilly Circus i London. Spanska trappan i Rom... Innan jag själv bodde i Barcelona...tänkt att det är så spännande att helt vanliga människor lever där, har sitt vardagsliv där.

Ja, jag minns ju också när jag själv besökte Barcelona första gången, hur jag föll pladask. Då kändes ju tanken att jag en gång faktiskt skulle bo där som en enda stor utopi.

Och här är jag nu, 10 år senare.

Lever i allra högsta grad ett helt vanligt vardagsliv i en av världens mest besökta städer.

Ibland kan jag så klart känna mig alldeles matt och less på klungorna, den oändliga trängseln, den ständiga strömmen av ansikten... ljuden... pratet...

Samtidigt känner jag mig också så enormt tacksam. Att just lilla jag faktiskt lever mitt vardagsliv i denna fantastiska, dynamiska stad.

Går på kissprommis med mina hundar där andra hänfört suckar av allt det vackra, solen som värmer och den bubbliga, pirriga atmosfären.

Det händer att jag undrar hur många fotografier jag finns med på utan att veta om det.  I någon annans foto är jag bara ett tecken på liv eller en detalj som gör deras motiv mer verkligt.

Jag tänker att jag befinner mig i utkanten av deras lycka där och då. Jag deltar inte, men kan iaktta.

Jag är statist i deras semesterlycka.

Själv befinner jag mig i semestern utan att behöva "åka hem". Mellan hav och berg. På en plats jag kan kalla min.

Det är stort tänker jag för det mesta. Naturligtvis gör sig vardagen ständigt påmind även här, men på något vis kan även den allra gråaste vardagen filtreras här. 

Som ett perfekt IG-foto som faktiskt stämmer.

Efter ett antal kilometers promenad längs med stranden, i mina tankar, med skuttande hundar vid min sida styr jag återigen mot tåget.

Ca 30 min senare hoppar jag återigen ut, mitt i smeten, och styr stegen hemåt.

Ännu en vacker dag lägger sig som bomull i mitt sinne och  jag tänker att

 det nog är så frihet ser ut. Inte en flykt till något annat, utan en förankring i något. Att jag är mitt i mitt vanliga, min lilla värld men ändå känner mig hemma i något större. Att varje dag få tänka: detta är mitt nu, mitt liv, min plats i världen.

Och att jag ibland få vara statist i andras semesterlycka.