En tid att älska

 I kalendern står det december och jag häpnar.

Årets sista månad är här. Igen.

Jag försöker få ihop pusselbitarna i huvudet men det vill sig inte riktigt.

1:a Advent har varit och jag har inte fått upp ett enda julpynt hemma...

Stan är julpyntad och upplyst, affärerna skriker jul och jag har inte en endaste liten julpryl framme... vad händer??

Måndagen den 1:a december vaknade jag upp till detta... Solen som sken in över vår lilla gata och in genom de skira gardinerna...

Det skulle bli en fin dag, helt klart.

Jag hade ställt klockan för att inte vakna för sent, jag är så otroligt morrontrött nuförtiden... men däremot jätte kvällspigg, haha.. helt omöjligt att somna före midnatt även att jag jobbar tidigt (kliver upp 6.45)...

Ja, så följaktligen måste jag ställa klockan mina lediga dagar för att inte sova för länge :D

Men vid 8.30 såg det alltså ut så här, och med lätta steg klev jag och vovvarna plus en liten duva upp (djuren är lika morrontrötta som jag :))

Efter en kopp kaffe och lite morronfix så var det inte mycket att fundera på, vi tog tåget och hoppade ut här...

Ja, ni ser ju själva, otrolig dag!

Alltså, jag slutar aldrig att häpnas över hur fantastisk vintern är här. Strålande varm sol, runt 14 gr och lite frisk, krispig luft.

Vem behöver ens sommar här.... tänker jag :D

Vi tog vägen från stationen mot skogen...

Inte ett dugg jobbigt!

Dolly ville hälsa på vovven som bor här, som vi ofta går förbi... :)

...men den stod uppe på terrassen denna dagen... hej, hej kompis! Ibland står den uppe på taket, längst ute på hörnet och jag tycker det ser väldigt läskigt ut, men den verkar ha bra koll.

Ljuset den här tiden på året här i Bcn är så fint! Allt är klart och liksom skimrande... Sommartid är det oftast mycket disigare pga värmen antar jag, men nu är det allt annat än disigt. Vi gick längs med den lilla sjön och in mot skogen.

Vissen men ändå vacker blomma tycker jag.

Ja, så kom vi in i skogen och det var bara magiskt, nästan trolskt ...

Foton är inte ens i närheten av att beskriva känslan och ljuset där. Det är magiskt på nåt vis.

Och tystnaden där är len som sammet, liksom bara omfamnar oss som en varm kram.

Jag känner en sån stark connection här, med naturen, med mina hundar... som att våra hjärtan talar exakt samma språk...

Två stora vildsvin kom skrämt utspringande precis framför oss på den lilla skogstigen, och jag kunde inte låta bli att småle...

"Ni stora, starka bjässar är mer rädda för oss, än vad vi är för er"...

Jomen, visst ser vi jättefarliga ut, va...haha :D

Vi traskade på genom skogen och vidare uppåt, mot vyerna...

... där vi satte oss och åt lunch :)

Tonfisksallad blev det denna dag!

Jag satt där i solen och bara njöt av nuet, av allt det vackra och den där känslan av självklarhet och okonstlad glädje som alltid infinner sig där.

"Det här är allt jag behöver..."

När jag tog tåget hem igen så kollade jag på skärmen inne i tåget vad klockan var...

13.33, 13 gr...

Kanske otursiffror tycker någon, dock inte för mig...  och i numerologin står 13.33 för: 

Du är på väg in i en period av positiv förändring eller nystart.

Du får “stöd” (symboliskt) i att uttrycka dig, vara kreativ eller följa din väg.

Ett tecken på att lita på din intuition och fortsätta framåt trots eventuella hinder.

En påminnelse om att du är inne i en andligt viktig fas där dina val påverkar din framtida riktning.

Älskar den tanken!

Tisdagen var lite mer mulen, och jag beslöt mig för att stanna här i stan, men ändå promenera uppåt.

Vägarna här i kvarteret kantas av apelsinträd, och ett säkert vintertecken är när apelsinerna är mogna.

Det är fortfarande en väldigt fin och exotisk tanke för mig, att jag bor på en plats där vinter innebär  mogna apelsiner på träden längs min väg.... <3

Vi styrde stegen mot kvarteret El Carmel, som ligger strax ovanför vårt kvarter som heter ju heter Gracia. Här uppåt ligger tex den kända Gaudi-parken Park Guell men förutom det är det en väldigt genuin och oturistisk del av Barcelona som jag gillar mycket.

Backigt och lummigt.

Dit upp var vårt mål....

...och snart var vi uppe bland fluffet :)

... med den här utsikten åt ena hållet...

...och den här åt andra hållet...

Ja, vad ska man säga? Jag är så otroligt tacksam över att bo nära dessa vyer, och alltid när man står och ser ner över stadens myller och dom dimhöljda bergen är det en sån speciell sensation som verkligen liksom sätter en på plats.

En känsla av obetydlighet i all sin storslagna enkelhet.

På vägen hem så sa vi hej till den här gubben....

... och jag tänkte att nu måste jag komma in i Christmas mode även hemma för bövelen...

Det blir väl lite så att nu när barnen inte är hemma på samma vis och jag dessutom har lyckats gifta mig med en karl som inte ens gillar julen, dessutom gör ju vädret sitt kanske... 

Väl hemma pysslade jag med annat, sen körde jag mitt träningspass och en stunds meditation och då hörde jag telefonen blippa några ggr...

Efteråt plockade jag fram den och det visade sig att det var barnen som hade skrivit och skickat foton då dom båda helt omedvetna om varandras tanke hade varit och köpt julgran och pyntat sina hem :) Vi pratade jul en stund i familjegruppen och jag kände hur peppen växte :)

Det blev förstås en påminnelse om att nu är det dags här hemma också, så i em ska julen hälsas välkommen även här hemma <3