Oinbjudna inkräktare

 Hörrni, först och främst måste jag bara säga att det var så himla roligt att "min nya jultradition" om en unison julsång uppskattades så mycket.

Tänk vilken dröm om det faktiskt skulle gå att genomföra en sån sak! Några minuter av total frid världen över och alla unisont samstämda i samma sång <3

O helga natt/O holy night kom på förslag och ja, det vore ju nåt... alla språkversioner representerade förstås :)

Och alla med nån form av ljus i handen...

Magiskt verkligen!


Bild lånad från Google


För övrigt har den här veckan präglats av oinbjudna inkräktare...

I snart 10 år har vi bott i vår lägenhet här i Gracia  i hjärtat av Barcelona, och jag har alltid känt mig oerhört trygg  här. Vi bor på första våningen, men under oss ligger en butik och vår balkong är nog ändå ca 3-4 meter över gatan. Vårt sovrum är kopplat till balkongen på både gott och ont. Sommartid kan ljudnivån vara ganska hög då vi oftast har balkongdörren öppen pga värmen, inte för att det hjälper särskilt mycket om du frågar mig, jag föredrar definitivt fläkt och stängd balkong, men maken tycker att dörren ska vara öppen då. Fick han bestämma skulle han säkert vilja ha den öppen även nu, men där gränsen för mig, haha..

Och tur är väl det kan vi nu konstatera.

Häromnatten runt 4, vaknade jag plötsligt av att våra hundar som naturligtvis sover med oss i sängen,  gav upp ett larmande skall, varpå jag ser maken hoppa ur sängen och gå ut på balkongen. Han stod där en stund och kom tillbaka in.

"En kille försökte klättra in på balkongen, jag såg handen men när jag öppnade hoppade han ner på marken igen och gick mot sin cykel... Han såg mig och jag stirrade på honom hela tiden..."

Alltså, snacka om att jag blev klarvaken på en sekund och kände hur blodet blev alldeles iskallt.

Någon hade alltså lyckats på något märkligt vänster klättra upp mot vår balkong.

Denne "någon" hade nog inte räknat med två larmande "vakthundar" förvisso, men obehagskänslan kröp i mig kan jag ju säga. 

Till saken hör att vi har jalusier i metall som man kan hissa ner, både vid balkongen och sovrummet intill där det finns ett fönster mot gatan... vi brukar inte använda dom då vi inte gillar att ha det så mörkt, dessutom fungerar dom inte heller särskilt bra att hissa upp och ner (gamla som gatan) ... och lyssna på det här då...

Vi har inte ens haft vår balkongdörr låst! 

Den öppnas och stängs konstant, vi har duvor som kommer och får mat, vi har plantor som ska vattnas, hundarna vill gå ut och kika osv... och som sagt, på sommaren har vi den t.o.m öppen när vi sover...

Men ja, aldrig i min vildaste fantasi hade jag väl tänkt att nån skulle lyckas klättra upp, men enligt maken var det en liten smal kille som måste ha varit väldigt smidig och stark helt enkelt.

Vi ringde naturligtvis våra hyresvärdar direkt, och jag berättade även för vår granne som bor på samma våning, och vi konstaterade att jalusierna måste ses över och såklart måste balkongdörren och fönstret låsas fr.o.m nu.

Men som sagt, jag måste ändå säga att under alla mina år här i Barcelona har jag alltid känt mig oerhört trygg, både i stan, här i kvarteret och när jag är i bergen, så detta var en otroligt oväntad och lite omskakande händelse förstås. Att killen valde just vår balkong var säkert ett desperat tilltag i stunden då vi var en av få som alltså inte har våra jalusier nerfällda... 

Hur han lyckades klättra upp är dock fortfarande ett mysterium, men, men...

Tack och lov att våra hundar larmade rejält och förmodligen skrämde honom ordentligt!


Ja, sen kan det ibland bli så att man själv också är en oinbjuden inkräktare, lyckligt ovetande dock ska jag väl säga till mitt försvar...

Dels hängde ju jag och hundarna uppe i bergen och just denna dag var det så otroligt lugnt och skönt där och jag konstaterade att vi varken mötte andra personer eller mountain bikers, som oftast är en väldigt vanlig syn där uppe. Jag såg några skyltar om svinpest och om att ringa 112, men ärligt talat la jag inte så stor vikt vid det. När jag sen kom hem och öppnade mobilen så kom det upp nyheter om att det alltså hade hittats döda vildsvin som bar på svinpest, och därmed var hela vårt bergsområde nu avstängt och ingen får vara där, medans  forskning och jakt pågår pga detta.

Inte konstigt att jag inte mötte en själ då... mer än två vildsvin förstås... tänkte jag.

Fram tills 14:e december är alltså mitt älskade Collserola avstängt och med lite sorg i hjärtat tänker jag nu på alla vildsvin som får sätta livet till, pga det.

Anledningen är tydligen att det ligger ett forskningslaboratorium väldigt nära den plats där det första vildsvinet hittades, och förmodligen är det källan till detta olycksaliga.

Det farliga med det här är att just grisfarmerna häromkring kan drabbas och det skulle naturligtvis vara katastrofalt, då det är en enorm ekonomikälla och producent av ex Serrano-skinka, så en påtaglig oro finns nu närvarande i allra högsta grad.

Med andra ord fick också jag och dottern som hade planerat en hike i bergen tillsammans i måndags ändra våra planer vilket visade sig bli en riktigt härlig överraksning trots allt.



Men vi tar det från början helt enkelt....

Väderprognosen visade 19 gr och sol, så vi beslöt oss för att ta tåget söderut till vår grannstad Casteldefels som ligger precis intill havet.

Vi traskade genom stan och mot den härliga stranden där som var fullpackad kan jag lova. Vi hade nämligen röd dag här i Barcelona och eftersom hela bergsområdet var avstängt så vallfärdade folket till havet och stränderna, vilket var fullt förståeligt.

Jag och dottern och våra hundar älskar att promenera och dessutom är vi ofta spontana och hittar gärna nya ställen att upptäcka.
 
Följaktligen beslöt vi oss för att gå åt andra hållet denna dag, än vad vi vanligtvis gör, då vi visste att ett naturreservat fanns där, och dessutom en otroligt fin och oexploaterad strand på vägen dit.



Platja de les Filipinos



Ljuvlig plats...



Efter ett antal kilometer, 13,6 närmare bestämt, längs med den underbara stranden kom vi slutligen fram till naturreservatet Delta de Llobregat som ligger vid floden Llobregat...




Här har vi alltså kommit fram till deltat där stranden och floden möts....



Otroligt vackert!



Det som är lite kul och annorlunda är att detta naturreservat ligger ganska nära flygplatsen, så med jämna mellanrum flög flygplanen alldeles ovanför oss, vilket är riktigt häftigt måste jag säga. Ett utsiktstorn klättrade vi upp i där man fick underbara vyer över området.



Hejdå!

En väldigt märklig sak hände också...

Vi gick ju längs med stranden som sagt, och vid ett tillfälle stannade vi vid en liten strandbar och köpte kaffe innan vi nu skulle komma till den mer oexploaterade, öde stranden. Det hade hunnit bli em och vi var ju lite osäkra på hur lång tid det skulle ta att gå, vi tittade på klockan och konsterade att den var 15:18, och solen skulle gå ner 17:22... så två timmar till ca hade vi på oss.

Vi drack vårt kaffe, fortsatte gå en bra stund och konsterade att vi nu började närma oss floddeltat.... tittade på klockan igen...

Och den var... 15:18....

Vi tittade på varandra väldigt förundrat och förstod faktiskt ingenting... det var som att tiden hade stått stilla medan vi hade gått på den där öde stranden. 

Som att vi en stund, ca 1 timme, hade befunnit oss i en annan tidsdimension. 

En spännande tanke och fin känsla och med tanke på att vi befann oss i ett luftsystem där flygplan från hela världen och från olika tidszooner möts så är tanken inte helt otänkbar för mig.

Nåväl.

Vi lämnade stranden och gick in i det oerhört vackra reservatet där höstfärgerna sprakade och den stilla floden bredde ut sig på båda sidorna av vår väg :)





Väldigt många fågelarter ryms också i detta område vi fick se på skyltar som var uppsatta.










Dom gulnade träden speglade sig så varkert i flodens stilla vatten, och det är något jag bara älskar <3




Olika arter av hög vass växte där också...









Här började vi närma oss civilisationen igen...






















När vi började närma oss utgången så noterade vi skyltar om öppettider... 9-17 stod det... och vi konstaterade att klockan var nästan 17, så vi började fundera lite på om det var en grind som skärmade av och att vi därmed inte skulle komma ut om den stängdes...

Vi pinnade på lite snabbare då alternativet att gå tillbaka hela vägen i mörkret inte kändes lika tilltalande kan jag väl säga...

Ganska precis 17 kom vi fram till en parkering och någon slags entre, med information osv, och där stod en stor skylt om hundförbud dessutom... 

"Fattas bara att det kommer nån vakt nu och skäller på oss..." sa vi till varandra något  fnissigt, för lite busigt var det ju nu att vi lyckligt omedvetna spatserade runt med fyra hundar, efter stängningsdags i ett hundförbjudet område. Tur att vi har snälla och lugna hundar iaf :)

Vi spanade runt och till vår lättnad hittade vi en utväg en bit bort där vi snabbt  kunde smita ut.

Allt gick bra och vi fick en helt fantastisk promenad kan jag ju säga.

Nu skulle vi bara promenera 45 min till i flygplatsområdet för att kunna ta ett flyg... eller jag menar förstås  ett tåg hem ;)

Och nu hade solen definitivt sänkt sig i horisonten och mörkret smög sig på med snabba steg, men nu var vi ju tillbaka i civilisationen så det var inga som helst problem förstås.

Nöjda och glada hoppade vi ut i stan 1 1/2 timme senare och väl hemma konstaterade jag att det hade blivit nästan 2 mils promenad denna dagen så jag kan lova att hundarna sov gott när vi kom hem <3


Slutligen denna vecka hade jag en kvällstid på sjukhuset för halvårskoll med skiktröntgen och blodprov pga den oinbjudna inkräktaren i min kropp som dök upp för 3 år sedan.... och också förvann efter behandlingar.

Ändå är det förstås alltid lite nervöst att göra dom där kontrollerna, men jag är ju också oerhört tacksam över att det görs och att jag är i trygga händer.

Och jag mår ju jättebra och känner mig  trygg i den känslan tack och lov.

Nästa vecka ska jag träffa min onkolog igen och då får jag svar på mina prover.


Så ja, en vecka där oinbjudna inkräktare i olika former, både i andras och egen form, hehe :)

Ha en underbar helg alla!




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

När döden knackar på dörren

Den ljusblåa linneskjortan

Om när jag åkte till Sverige