Relationerna

 Varje morron samma sak.

Han blåste lätt i sin tallrik, och ställde ner den igen på bordet innan han slevade ner  den rykande heta havregrynsgröten från kastrullen.

Blåste, ställde ner... ljudet av porslin mot träbord... sen skrapet av slev i kastrullen....

Strösocker och mjölk, ibland sylt.

Klink, klink, klink.... skeden som rytmiskt slog i tallriken och sen in i munnen.

Då, när jag var barn kunde jag inte förstå hur min pappa envisades med att äta sin havregrynsgröt vareviga dag.

Det var ju inte ens gott... stabbigt... ibland fick man en liten skalbit från havren som liksom fastnade i halsen...

Obehagligt.

Nä, mjölk och corn flakes var mer min melodi, och så limpa med nåt pålägg.

Nu älskar jag min havregrynsgröt. Äter det gärna varje dag, åtminstone den kalla tiden under året.

Jag lagar den med rivet eller stekt äpple, röda bär... gärna lingon eller blåbär och massor av kanel. Mandelmjölk till istället för vanlig mjölk.

Och varje gång jag gör den fladdrar minnet förbi. Pappa som blåser i tallriken. Gröten. Ljuden.

Undrar om han fortfarande gör det? 

Ibland gör det mig ledsen att tänka på. Alla dessa relationer som ofrivilligt liksom kapats ur mitt liv. 

Kvar finns bara lösryckta minnen, dom där små sakerna, ljuden... och så plötsligt påminns man om det som en gång kanske upplevdes obetydliga, men som trots allt fastnade och sen blir bärare av våra starkaste minnen, och när de dyker upp gör både varmt och ont på samma gång.

Det där vardagliga, småskaliga, är det jag saknar mest när jag tänker på människor jag har förlorat. 

Pappa valde att bryta kontakten med mig av religiösa skäl när jag var 19, vi tog olika vägar helt enkelt (jag har skrivit en del om det här på bloggen) , och en stor del av min omgivning försvann ju automatiskt i och med det. Vänner och familj, ja egentligen hela min uppyggda struktur som var grunden till mig som individ.

Dessförinnan hade min mamma flyttat från oss när jag var 14, och även där bröts kontakten abrupt, mycket pga av den religiösa aspekten också i den situationen.

Att bli bortvald gör ont förstås. 

Nånting annat var viktigare än mig... t.o.m för dom jag trodde att jag var allra viktigast för...

Visst har försök till försoning kastats ut under årens gång, men att reparera en krossad struktur är svårt. Så mycket som alltid finns emellan och skaver. Liksom andas i bakgrunden och puffar ut dimridåer som lägger sig på livets spegel och skymmer den klara bilden.

Och nog har det satt spår. Det är helt enkelt oundvikligt.

Relationer är komplicerat för mig. Tilliten till en annan person sitter så enormt långt inne. Nog famlar jag efter den i ett relationsbyggande. 

På ett ytligt plan har jag alltid haft det väldigt lätt med det sociala, som en fladdrande fjäril mellan blommorna... prata med vem som helst... inga problem!  Bjuda på mig själv... inga problem! Kommunicera och skämta på alla språk... inga problem! Vara teater-apa... inga problem!

 Men när det går in på djupet sätter tilliten krokben. Att öppna sig, vara sårbar,  släppa in... svårt.

Ytterst få människor står mig så nära att jag känner mig helt trygg i den aspekten. Dom skulle jag aldrig nånsin välja bort på några villkor.  Men sen finns rädslan  där ständigt... över att bli bortvald... nä, då väljer jag hellre bort först än att bli sårad. 

Jag har också ett mindre behov av ytliga relationer numera, eller relationer som drar mer än dom ger.

Samtidigt kan jag också se det med andra glasögon idag. Relationer som har kommit och gått, av olika anledningar har de gjort sitt avtryck även när dynamiken har ändrats, där vi har varit viktiga för varandra där och då, kanske lärde mig nåt eller helt enkelt bara fyllde ett behov just då, ömsesidigt.

Och jag har konstaterat att ju äldre jag har blivit desto mer påminns jag om detta.

Om relationerna som skapade mig, men som nu är bara är urklipp av minnen som pockar på uppmärksamhet då och då.

 Jag inser att det har präglat mig mer än vad jag egentligen har velat tänka på, och jag tror att det bottnar i att de tankarna faktiskt har fått tagit mer plats och liksom förankrat sig som ett faktum.

Det var så det blev...

Allt man går igenom  under livets resa skulpterar om oss, vissa lager byggs på, andra rivs av, men kärnan är alltid intakt. Långt in sitter den ju som en liten klump av det där...minnena, relationerna som kom och gick. Som var med och formaterade.

Kärleken har alltid funnits i mitt liv. Jag blev bortvald förvisso, men jag vet också att skälet till det inte var av anledningen att jag inte var älskad, trots att det där och då kändes så förstås.

Måhända är det lättare att bli bortvald av nån som inte längre älskar en, det är som det är bara... jag vet inte.. jag låter det vara osagt.

Men jag kan känna en stark sorg över allt det där som inte har fått fortsätta att vara. 

Jag skulle älska att småle åt pappa när han på ålderns höst fortfarande (helt säkert)  blåser i sin tallrik innan havregrynsgröten slevas i. Kanske retas lite med varandra som vi alltid gjorde. Glimten i ögat förstås.  Humorn fanns alltid med och den bär jag fortfarande med mig. Att skratta tillsammans är så oerhört viktigt.

För att inte tala om alla andra relationer som liksom ingick i uppväxtens kontext. Brottstycken av minnen och vardagliga småsaker som man inte vet att man har förrän man förlorar dem.

Julen är en tid som oftast påminner mig. Traditioner överlag. Även att vi egentligen inte firade jul i dess riktiga bemärkelse (av religiösa skäl) var det alltid en tid av social samvaro med familjen och släkten och jag har absolut många starka och glädjefyllda traditionsbundna minnen knutna till det.

Jag hoppas att jag ger samma till mina barn i den mån jag har kunnat. Låter deras och våra minnen frodas, men också kontinuerligt ge ny näring åt dem.

Jag hoppas också från djupet av mitt hjärta att dom vet och kan landa helt och fullt i tanken  att minnena aldrig kommer tas ifrån dom på några villkor. Eller snarare, att de kommer att finnas kvar utan att skava.

Ja, tänk ändå vad en tallrik havregrynsgröt kan få tankekedjan att starta...