Är ett enkelt liv synonymt med frihet?

 "Allt jag äger får plats i min resväska..."

Fascinerat mötte jag hennes blick över bordet där vi satt och åt lunch ihop. Kebabtallrik, stans bästa sa många. I en liten sömnig småstad finns det inte så mycket att välja på tänkte väl jag...

 Jag  bet i en feferoni, kände den starka, peppriga smaken och försökte tänka mig in i den känslan. Att äga så lite... vilken frihet ändå.

Hon var på tillfälligt besök, i vår lilla småstad i södra Sverige då hon för tillfället bodde och arbetade i Shanghai. Bara det liksom...

Vi hade lärt känna varandra via gemensamma vänner, och som vanligt fastnade jag direkt för den typen av individer.

De fria själarna, dom som lät hjärtat tala före hjärnan, dom som bara körde utan att grubbla för mycket.

Själv kunde jag inte låta bli att fundera och jämföra. Såg vårt hus framför mig. Bilarna. TV:n, datorerna, alla minnessaker som jag hade nåt känslomässigt band till... ja, inte skulle det få rum i en resväska direkt. 

Tänk vilket enkelt, okomplicerat liv ändå tänkte jag där och då. så fri man måste känna sig. Att bara ta sin resväska dit själen kallar,

Ja, sen gick det ju några år, och det blev 2016 och vi slog slag i något vi hade drömt om länge. Vi flyttade till Spanien. Till en hyrd lägenhet mitt inne i stan med allt man kunde önska och behöva i princip runt hörnet. Vi hade ännu kvar vårt hus i Sverige då allt fortfarande var lite osäkert och trevande, hur skulle det ens bli med allt?

Efter ca ett halvår åkte vi dock tillbaka på besök igen till Sverige, sålde huset, bilen vi hade kvar där, rensade ut allt, möbler, saker... gav bort, slängde osv...lagrade en del saker i ett förråd.

Allt tog en vecka.

Jag kommer aldrig att glömma den totala känslan av frihet efter det. 

Vi åkte tillbaka till Spanien, till vår hyrda lägenhet mitt i stan, möblerad med möbler som inte var våra även om vi köpte till  vissa saker (ny säng tex) och faktiskt hade tagit med vår soffa i flyttbilen. Men frihetskänslan var så stark och lätt på samma gång.

Livet kändes så enkelt och okomplicerat, det fanns i princip inget som band mig känslomässigt ur materiellt perspektiv.

Ja, sen gick ju åren igen, och såklart köpte vi på oss mer saker, det känslomässiga bandet flätades samman med det materiella igen.

Men överlag kände jag mig fortfarande fri, att livet var enkelt. Vi levde a simple life.

2020 ändrades plötsligt hela vår invanda verklighet upp och ner. Pga en pandemi så blev vi instängda helt och hållet, i vår lägenhet mitt i stan, i 2 månader. Efter det fick vi bara gå ut vissa tider, ett par timmar på morronen, eller på kvällen.

Det var en fruktansvärd känsla som jag aldrig kommer att glömma.

Under den tiden började jag titta en hel del på Youtube.  Fastnade i algoritmerna a simple life eller slow living som det så populärt kallades.

A simple life in my cabin in the woods...

A simple life in my van...

I moved to a remote island to live a simple life...

Slow living in my cabin in the North...

Ja,clickbait-rubrikerna ploppade upp konstant i mitt flöde.

Alla förmedlade de samma känslor kring att leva i och med naturen, långt bort från stress och kaos... vackra vyer, lugna mornar med en kopp kaffe i handen....

Jag sög in allt. Drömde mig bort. Vår lägenhet mitt i stan, ja även själva stan hade blivit ett fängelse och frihetskänslan var som bortblåst. Plötsligt talade nån annan om för mig att jag inte längre fick gå ut i naturen, andas och röra på mig samtidigt som jag fick stå och trängas i köer på den närmsta mataffären för att handla det absolut nödvändigaste. Just det, köa till tobaksbutikerna gjordes det också (inte jag dock).

2020-2021 var så märkliga, frihetskränkande och på många vis ologiska. Till en början tänkte naturligtvis även jag att det var för en god saks skull, men med veckorna som passerade gick inte variablerna ihop för mig längre...

A simple life hade fått en ny innebörd för mig, och min längtan väckte nya tankar.

Hör ens frihet och a simple life ihop funderade jag. Kan man ha båda?

Hade det bara varit jag själv att tänka på i det läget hade jag utan tvekan lämnat stan då. Hela känslan under den här perioden var allt annat än fri och harmonisk, och egentligen fick jag nog aldrig tillbaka den känslan helt och fullt igen efter pandemiåren. Världen hade visat sig i en ny skepnad och ställt många saker på sin spets. Visserligen hade allt detta resulterat i att jag numera kan jobba hemifrån vilket känns mer fritt ur mitt personliga perspektiv.

I takt med alla regler och nya strukturer vi var tvungna att förhålla oss till så insåg jag att så skulle det alltid vara så länge vi befann oss mitt i en stor stad, dessutom i ett land som använde lagar och regler till precis allt. Från en vecka till en annan kunde alla förutsättningar ändras tvärt och det var bara att lyda om man inte vill ha böter.

Och ja, än idag frågar jag mig vad ett enkelt liv, eller a simple life/slow living osv egentligen är.

Min teori är att det handlar om frihet, att känna sig fri i sin egen tankevärld. 

Ett enkelt liv kan ha så många dimensioner, det kan vara att leva bohemiskt och go with the flow, men det kan också vara att ha trygga rutiner man mår bra av att följa.

Det kan vara att samla pengar på hög för att en dag nyttja dom och då känna sig fri, eller likaväl att spendera här och nu utan att begränsa sig själv och på så vis känna sig fri, och uppleva livet enkelt och okomplicerat 

Det kan vara att ha många ägodelar som skapar en känsla av enkelhet och comfort i ens vardag, eller det kan vara tvärtom, att inte äga nånting alls.

Det kan vara att bo i en lägenhet i stan, och ha allt lätt tillgängligt runt hörnet, eller så kan det vara att bo långt utanför, nånstans i naturen utan brus och distraktioner.

Aspekter som också spelar in är ju hälsa, jobb/inkomst, transport osv...

Känner jag att jag lever ett enkelt liv?

Ur flera aspekter ja, jag har ett jobb, jag har ett hem, och jag lever i ett samhälle där vi har tillgång till hälsovård, bra allmäna kommunikationer, ett fungerande rättsväsende osv.

Vi bor i en stad med närhet till allt man behöver, och vi känner oss relativt trygga.

Känner jag mig fri?

Nja, kanske inte alltid. jag är medveten om att jag är i beroendesituation gällande tillgång till el, vatten, gas, öppna mataffärer. Skulle staten helt plötsligt besluta att vi inte har el längre, eller vattnet stryps av olika anledningar skulle jag känna mig allt annat än fri förstås. Eller som vi hade här under pandemin, total lockdown och sedermera utegångsförbud under stora delar av dygnet, curfew...

Slow living då?

I princip kan jag ju göra det vart jag än befinner mig i världen.

"Where you go, there you are" sa någon klok person och jag kan absolut relatera till det. 

Mycket finns ju inom oss själva. Hur vi väljer att förhålla oss till olika situationer.

Jag behöver ju inte bo i en liten stuga med utsikt över bergen för att ha en lugn morron med tända ljus sippande på en kopp kaffe.

Efter pandemin blev jag ju dessutom allvarligt sjuk, och jag minns oräkneliga ggr hur tacksam jag var och är över att jag hade tillgång till fantastisk och dessutom gratis sjukvård, och sjukhuset bara en kort bit från vårt hem.

Idag kan jag kanske känna en lätt mättnad över hela konceptet med simple life och slow living och så vidare... det presenteras överlag på samma vis och likställs oftast med ett liv utan större bekvämligheter, ute i naturen. Visst kan jag känna en fascination fortfarande över den tanken, men jag tror också att det fick sin boom under pandemin av ganska rimliga anledningar då frihet fick en annan innebörd... åtminstone för mig.

Så ja, är ett enkelt liv synonymt med frihet?

Hur känner du?