Hon som älskade Melissa

Köksgolvet under hennes fötter är schackrutigt i svart och vitt. Hon minns när hon klev in där första gången.

Schack-golvet, den röda fondväggen, rostfria vitvaror, gallret som hängde från taket ovanför köksön med krokar för grytor och pannor. "Såå franskt " myste frankofilen inom henne. 

Fönster längs med hela väggen som vette mot trädgården och altandörren i mitten, öppen och inbjudande...

Och i trädgården glittrade den turkosa poolen som egentligen tog upp mer yta än vad som var rimligt kanske...

Men det spelade ingen roll. Absolut ingen roll alls.

Förälskelsen var total. 

I hennes värld var huset redan deras. Där skulle barnen få växa upp. Bada i poolen varma sommardagar.  

Ja även hon förstås. Och alla andra som ville.

Köket var stort och öppet som gjort för att bjuda hem vänner och familj.

Året var 2005. 

Huset blev deras och lyckan var stor.

Åtskilliga är minnena från det huset. Snöiga vintrar, kalla golv. Knastrande brasa i kaminen. Längtan  efter dom ljuva sommardagarna med grillning vid poolen och vänner på besök. Ekande skratt ljusa sommarnätter.

Tonårsbarn, stressiga mornar och sömniga fredagskvällar.

Alla " vi borde"...

Reformer, nya ideer, projekt... Jobb, karriär, föräldrarmöten, planer för helgen, hinna med yoga eller springturen, hundpromenaderna, laga goda middagar, fredagsmys....

En kväll hör hon låten Långa nätter. Precis i det huset. 

Melissa Horns spröda stämma som rör en sträng djupt inom henne och liksom fastnar .

"Långa nätter...Där ute finns en värld av långa nätter..."

Som två pusselbitar som bara så självklart passar ihop.

Hon och Melissa, eller ja... hon och Melissas texter och musik snarare.

Det är på ett vis liksom banbrytande och orden i texterna klär hennes tankar så självklart.

Där och då vaknade en mångårig kärlek till denna nya bekantskap.

Och ja, än idag älskar jag Melissa Horns musik. För "hon" i texten är förstås jag.

När jag fyllde år nu i december så fick jag just den skivan,  Långa nätter av barnen. Alltså på vinyl. Sonen hade lyckats hitta den i Sverige, jag sökte efter den när jag var där men då fick jag inte tag på den.

Jag blev så glad och tacksam för den presenten. Det finns några vinylskivor jag verkligen vill ha i min ägo, och just den skivan låg i topp.

Minnen väcks alltid när jag lyssnar på den.

Hon som älskade Melissa. 

Hon som stod där i det schackrutiga köket och rörde i grytan medan hon sjöng med i varje ord, kunde alla texter utantill. Hon som var så fylld av drömmar, stora som små... tankar och visioner...

...alltmedan musiken flödade och livet kändes så stort och oupptäckt.

Hon som levde så intensivt och ibland nog allt för stressigt egentligen. Som skrattade mycket och högt, och hade en nästan outtömlig energi trots allt.

Hon som byggde korthus av alla drömmar, men ändå inte såg några begränsningar för framtidens möjligheter.

Hon som trodde hon visste mycket, men fortfarande hade massor att lära och inse om livet.

Hon som med glittrande ögon flyttade in i det där huset, men  som vanligt inte riktigt kom till ro utan fortsatte måla nya drömmar och visioner på livets canvas.

Hon som ville flytta vidare utanför Sverige. Skapade planer ständigt. Drömde vidare.

...vem är hon idag?

...var är hon idag?

Flera drömmar uppfylldes. Andra togs ifrån henne. Dörrar öppnas och stängs, så är ju livet.

Och här och nu då... Ja, hon... eller jag då,  kan ibland känna att jag har kommit i en slags bekväm comfort zone som jag har lite svårt att ta mig ur.

Lite som att livet har stannat upp. Jakten är färdig. 

För allt det där som hon drömde om då, hon som älskade Melissa, hon som kände längtansorden i texterna borra rakt in i hjärtat.. har ju fallit på plats. 

Paketerats in i ett fint paket, med rosetten perfekt knuten runt om.

Kanske är jag också lite mer tilltufsad och skör. Livet har bjudit på både surt och sött.

Lite mer rädd för att drömma och önska. Försiktigare, eftertänksammare. 

Förståndigt men irriterande.

Rädd för att låta mental girighet ta över tacksamhetskänslan.

Ändå skaver tanken där ibland.

Och nu då?

Minns dansande fötter över svartvitrutigt golv, bubbliga drömmar och en känsla av odödlighet, eller oändlighet kanske?

Minns också lyckan över flytten hit till Barcelona. Terrassens vackra kakel och stadens brus och sus. Energin som bubblade som en nyöppnad flaska Cava.

Vi gjorde det! Vi vågade!

Jag fascineras av dom individer... eller vänta, kanske avundas mer... dom som liksom bara kan luta sig tillbaka i pösiga soffan och  vara förbaskat nöjda över hur bekvämt och skönt livet blev. Som kan klappa sig själva på axeln och säga att "det här gjorde du bra".

Jag föddes med en konstant och vibrerande längtan att alltid ta nästa steg framåt. Vidare. Mot nästa projekt.

En slags rastlöshet och iver över det som komma skall. Fast jag inte ens vet vad det är...

Livrädd över att känna mig stillastående i nån slags statisk position av bekvämlighet.

Att dansa till ljudet av drömmarnas melodier. Det driver mig framåt och skapar glädje och förväntan inom mig.

Ändå slits jag av känslan att jag inte borde längta efter att längta.

Stressar över tiden som rullar på och känner mig överväldigad.

Som att det har blivit mer bråttom att leva livet.

Tänker på hon som älskade Melissa. 

Ibland vill jag vara henne igen, ibland inte...

Ett par av våra bästa vänner flyttade precis från Barcelona till en av våra grannstäder 5 mil söderut.

Deras lägenherskontrakt här i stan sas upp och det blev i princip tvungna. Letade och letade. Från norr till söder.

Till slut fann dom sitt nya boende inom ramen för deras önskningar men också möjligheter, budgetmässigt, jobbmässigt osv... Många variabler måste stämma, så är det ju.

Vi pratade om det häromkvällen, jag och hon.. det där om förändringar och att behöva ändra fokus.

Hur det kan vara både inspirerande och utmanande. Hon har också flyttat både mellan länder och städer och är inte på nåt sätt ovan vid tanken. Samtidigt vet vi ju båda två att det är omvälvande varje gång, men också en källa till ny energi...nya dörrar som öppnas...

"Det har varit en känslomässig bergochdalbana, stressigt, krävande... men nu känns allt rätt och spännande. Nåt annat. Det kommer bli bra, det känner vi... And can you believe we also have a fireplace??"

Visst kunde jag relatera. Pirret som uppstår. Känslan av nytt. Nickade ivrigt och jakande.

"Men ni har det ju så bra här! Njut av att kunna slappna av och luta er tillbaka. Att ni trivs och att allt stämmer med era behov..."

Jag vet instinktivt att det hon säger är helt rätt. Och nånstans är det ju där jag är mentalt nu.

Vi har det bra.

Jag behöver inte förändra, vända upp och ner på allt. 

Åtminstone inte storskaligt.

Jag kan luta mig tillbaka och klappa mig på axeln.

Hon som älskade Melissa och dansade runt på schackrutigt golv med huvudet fyllt av drömmar är ju inte borta... bara lite äldre, lite klokare (?), lite eftertänksammare... Mer vis på livet kanske. 

En del av henne finns ännu kvar. Dansa i köket kan hon. Sjunga med. Och drömma såklart.

Och älskar Melissa gör hon definitivt fortfarande.