Bakslag och påslag

 "Kroppen är ett helt universum"  sa min svenska kollega när vi samtalade nu efter min sjukskrivning.

Jag tycker det var en sån bra beskrivning. Visst finns det en oändlig mängd forskning, och sakliga fakta om kroppens funktioner, kroppsdelar, sammansättning, gener, kromosomer osv.

I sak vet vi ju mycket om kroppen, ur både fysisk och mental aspekt.

Men faktum kvarsår att det också finns områden som fortfarande är ett mysterium. Männsikor hamnar i depression, blir sjuka fysiskt trots all forskning som pågår om hur man ska leva det perfekta hälsosamma  livet, livsstilssjukdomar är ännu ett stort problem och har inga självklara svar på hur dom ska undvikas än idag. 

Lägg därtill att vi alla är individer som bemöter omvärlden på olika vis och har olika förutsättningar att hantera det som sker. Numera är ju också bokstavsdiagnoser ett väl etablerat sätt att så att säga sätta individer i ett fack, och det finns säkert både fördelar och nackdelar med det.

Jag tänkeratt det alltid finns en ekonomisk vinning i det medicinska, medicinföretag tjänar enorma pengar och åtminstone i vissa fall kanske inte avsikterna alltid är utan ekonomisk vinning... så tänker åtminstone jag. Samtidigt är jag också oerhört tacksam för att vissa mediciner finns och faktiskt hjälper och gör sitt jobb så att säga. Men jag tror absolut man ska ha en kritisk synvinkel i det också.

Personligen är jag dessutom av den stora övertygelsen att det  finns nåt mer som styr oss, ett slags parallellt universum som vi egentligen inte kan försklara helt, ett energifält som inte syns på en vanlig kropps-scanning så att säga hur många bilder som än tas av kroppens alla lager. 

Jag tycker inte att det är nåt märkligt eller mumbo-jumbo med det över huvudtaget. Tvärtom så har jag nog alltid varit av den åsikten att jag tycker att vi människor har storhetsvansinne om vi tror oss kunna förklara precis allt med vårt linjära tänk. Jag är uppvuxen med ett andligt tänk och även om jag inte tycker att just det tänket (sekt-tänket) per se är rätt så känner jag mig helt bekväm med att möta livet ur ett andligt och spirtuellt perspektiv.

Universum har ingen början och inget slut. Den tanken kan ju inte riktigt vi människor ta till oss, då det liksom inte finns i vårt tänk. Allt måste ha en början och ett slut, så är det väl?

Och visst är det lite så med vår kropp också i all sin komplexitet. Alla fysiska och själsliga funktioner är vackert draperade i ett skal men rymmer så mycket mer än så. Vår fysiska kropp är  linjär, men innehållet mer cirkulärt kanske?

Ja, visst är kroppen ett helt universum, jag kunde inte ha sagt det bättre själv sa jag till min kollega med en kristallklar känsla av check på den.

I morron har två veckor passerat sen min operation.

De första två veckorna brukar vara värst har jag förstått och jag känner nog att jag faktiskt börjar komma på andra sidan nu. 

Men det blev ett rejält bakslag först....

På onsdagkvällen sa jag till maken när vi stod och stekte entrecote att "nu känner jag faktiskt att min aptit har börjat komma tillbaka"...

Dert kändes bra då aptiten inte har varit på topp och jag mest har tvingat i mig mat för näringen helt enkelt.

Med god aptit åt jag min middag och allt kändes bra, jag tog min spruta som jag måste ta varje kväll osv... och så plötsligt kände hur det bara bubblade och höll på i min mage. Plötsligt var det bara att rusa in på toan och där satt jag sen från och till hela natten. På torsdagen var jag helt slut och jag fick inte behålla ens vatten först.

Fy. Sjutton.

Hela torsdagen var jag helt matt och slut. Maken ordnade vätskeersättning och buljong som jag försökte få i mig i små klunkar i taget.

Blåbärssoppa ftw tänkte jag där jag låg. Varför finns inte det i detta land??

Men maken ordande även blåbär som jag kunde plocka i mig, och sen på kvällen orkade jag faktiskt få i mig två rostade mackor med smör, det enda jag kunde tänka mig i lite mer fast form förutom blåbären.

Sen på nåt vis fick jag nu sova min första hela natt sen operationen, utan att vakna en enda gång. Och på morronen efter det mådde jag helt bra. Och jag kände ganska tydligt att nu har en vändning skett, det värsta är över nu.

Så intressant. Vi kunde inte riktigt hitta anledningen till detta på google men jag misstänker att jag helt enkelt behövde rensa ut kroppen vilket ju verkligen gjordes. Kanske är det pga sprutorna tänkte jag också, men det fanns ingen sån biverkning med där i listan.

Jag får absolut inte överanstränga mig fysiskt än på många veckor men al final  känns det mycket bättre nu, helt klart.

Mentalt då?

Ja, det har varit lite tjosan hejsan med det hormonella. Jag är redan en blödig person som har väldigt nära till känslor och det har absolut inte mattats av kan jag säga... snarare slagits på ännu mer...

Jag har pendlat mellan sentimentala tankar, tacksamhet, glädje och överlag väldigt starka känslor med korta mellanrum. Stark irritation över vissa ljud också.

Små saker kan trigga mig till tårar jättelätt.

Vi satt tex på metron och en tiggare gick genom vagnarna full med folk, med två lösa hundar i släptåg. Han var definitivt drogberoende, men dom två hundarna följde honom så lojalt.

Dom gick förbi oss, stannade till och jag mötte deras otroligt fina blickar. Den där blicken som bara ett djur kan ge, utan ord men med så mycket djup, kärlek och tillit. Jag såg deras lojalitet till sin ägare trots all misär och jag bara kände hur tårarna vällde fram utan ände.

Det gick liksom inte att kontrollera känslan och tårarna fortsatte envist att rinna även när vi hade klivit av. Så fort jag såg dom där hundarnas blick framför mig kändes det i hela kroppen, och det pågick en bra stund.

Att uteliggare har hundar här är ganska vanligt, och jag slås ofta av lojaliteten och kärleken som finns dem emellan. Det är lätt att vara fördömande och tänka att hunden har det dåligt, men faktum är att dom ofta har högsta prioritet hos sin ägare och att dom hyser stor kärlek för varandra.

Jag blir alltid oerhört berörd av att se det, och känslorna är naturligtvis kluvna.

Men den lojalitet och kärlek en hund kan ge till sin person är verkligen så fantastisk, och det gör mig ont att tänka att dessa människor och deras trogna vän är så utlämnade och sårbara.

Det är så lätt att sitta på sin bekväma rumpa och säga att det är statusfråga idag att kunna ha djur och ta hand om dom på rätt sätt, och det är det förvisso, men den känslomässiga aspekten i detta är också så viktigt att ha i åtanke. 

Är det nån gång jag önskar jag hade obegränsade tillgångar är det när det kommer till djur, helt klart. Jag önskar att jag hade både kunskapen och pengarna att kunna stötta och bidra i dom situationerna på ett mer invasivt sätt så att säga. Nåväl, detta är ett stort ämne för mig och kräver sitt eget inlägg tror jag :)

Ja, det har varit en liten resa det här med operationen, men det är alltid skönt att känna hur kroppen återhämtar sig och man sakta känner sitt vanliga jag komma tillbaka :)

Maken påpekade det igår med ett stort leende i ansiktet...

"Nu känner jag igen din vanliga starka glada blick igen, så fint att se att du mår bättre <3"

...och det känns bra förstås :D

Hoppas att ni har fått njuta av en fin vårhelg!! Klockan är ju omställd nu och det känns bra tycker jag, även om det återigen var lite mörkt i morse när klockan ringde, men det jämnar ju snart ut sig igen.

Förra året vid den här tiden var jag på väg till mina hjärtan i Malmö/Sverige för att njuta av våren där :)

... i år får jag skjuta lite på det som sagt, men nu får dom komma hit och njuta av våren här istället :)

Ha en fin söndag!!