Vem är jag utan det som gav mig det finaste jag har?

 

Tiden som har varit nu efter operationen har ju främst handlat om att läka fysiskt. Lugn och ro har känts väldigt viktigt, ta sig igenom dagarna och alla dom små fysiska överraskningarna så att säga...

"Ska det kännas så här., osv.....?" ...har jag googlat på de flesta sensationerna nu, och varje gång har jag fått svaret...

"Efter en hyserektomi är det normalt att känna så de första veckorna..."

Jag tänker inte gå in på så mycket detaljer här på bloggen överhuvudtaget, då den regionen för mig känns alldeles för intim för mig att prata om öppet ur ett medicinskt perspektiv...lite obekvämt på något vis, men om någon undrar något privat gällande en sån här typ av operation svarar jag såklart på frågor kring det.

Jag höll mig från Google innan min operation för att inte skapa  onödiga orostankar, utan helt enkelt bara göra det jag var tvungen att göra i detta fall, och sätta min tilltro till vården.

När jag pratade med min gynekolog/kirurg innan operationen diskuterades dom olika alternativen som kunde uppstå och jag gav mitt godkännande till allt så klart, då jag ju inte direkt behöver dom delarna längre.

Dom här senaste dagarna har vi haft ett helt underbart och somrigt väder och oj vad jag har längtat ut i naturen. Jag har fått hålla mig till parkerna här förstås, då jag inte riktigt har känt att jag har orkat med trånga tåg där jag måste bära på hundar och ryggsäck, och dessutom gå bökig terräng i skog och berg (som jag ju annars älskar). Nä, det har känts som mission impossible och bara tanken har gjort mig alldeles matt.

Jag och flickorna har promenerat till de lite mindre och lugna parkerna...ja, så lugna dom blir i en storstad om man säger så.. men det har fått mig att må bra, bara att sitta i gräset, lyssna på fågelkvitter, njuta av de blommande träden och surrande insekter... bara vara och det där ni vet.

Jag var också så glad för egentligen var jag inställd på att börja jobba igen idag, doktorn rekommenderade längre sjukskrivning visserligen men jag är lite för snål helt enkelt, sjuklönen dom första 15 dagarna är inte mycket att hänga i julgranen här ;/ 

Men så grävde jag fram nånstans ur minnet att "hade inte jag sökt tre lediga dagar nu?" innan jag visste om op och allt det där... 

Och visst var det så! Så skön känsla när jag såg mitt schema :) Då blir det en mjukare start med bara två arbetsdagar och sen ledigt igen. 

Ja, där satt vi jag och mina flickor, och kikade på alla passerande vovvar, njöt av stunden, och också dom fina små papegojorna (parakiterna) som pickade i gräset framför oss.

Tänk att dom fortfarande efter 10 år får mig att känna mig alldeles varm i kroppen <3 

Samtidigt när jag var i Sverige i en park där tyckte jag att det var så fantastiskt att se svanar igen, dom är ju så oerhört vackra och ståtliga.

Alla stora och små underverk i naturen gör mig varm och glad helt enkelt.

Plötsligt när vi satt där kände jag en sån stark och lite märklig, nästan existentiell känsla komma över mig.

En slags sorg.

Det som identifierade mig så starkt till att vara kvinna och var det som gav mig det allra finaste jag har, mina barn, är borta nu.

Puts väck.

Min livmoder och mina äggstockar finns inte längre i min kropp. 

Det är en vanlig operation som många genomgår, säger kanske någon och så är det ju.

Men trots det faktumet så känner jag en sån stark känsla av tomhet.

Borta.

Vi ska inte ha fler barn såklart. Det är inte det.

Men det har varit en sån stor del av min kropp och min identitet som kvinna.

Ett kapitel har stängts och jag fick inte riktigt säga hejdå.

En nästan absurd syn kom upp på näthinnan när jag satt där under de skira vårknoppiga trädet.... en glasburk med min livmoder i som sakta förs bort från operationsbordet, liksom bärs genom luften medan jag ligger där på operationsbordet under en duk oförmögen att säga farväl och visa min djupa tacksamhet.

Jag blir alldeles tårögd när jag ser det framför mig nu. Så stark bild har jag av detta.

Jag lärt orden och tankarna inom mig forma sig själv.

Tillsammans gjorde vi det, du och jag...

Tack för att jag fick bära dom och för att just min kropp kunde skapa just deras liv... 

De allra, allra finaste jag har.

Tack för allt <3

Jag försökte navigera i tanken av både tacksamhet och sorg... över det som har varit men också det som inte längre är.

Jag påminns om tid, om liv, om förändring. 

Som vattnet i en porlande vårbäck genom skogen, kanske sackar den av lite vid en större sten, eller gren men oförtrutligt porlar vidare.

Det gör mig ont i hjärtat av att tänka på dom som måste gå igenom nåt sånt här i unga år innan de kanske inte ens har kunnat få barn. Men också dom som har den kvar men ändå inte lyckas. 

Tänk vad livet kan utmana oss på olika vis, och alla lever vi i vår egen verklighet, genom sorger, smärta och glädje.

Genom stora och små känslor.

Genom tårar och skratt.

Jag försökte ta bort dom sorgsna tankarna, tittade upp mot solen och joodå, visst såg det lite ut som ett hjärta... eller kanske en livmoder?

Tanken gjorde mig glad och liksom stark i tanken...vi reste oss upp ur gräset, borstade av oss och styrde med små steg hemåt igen.

Nästa vecka är dom här igen.

Mina fina älskade barn.

Den ena kommer tillbaka efter några veckor borta på Kanarieöarna, och den andra från Sverige (med sambo).

En fin känsla landar inom mig och fyller upp <3